Nu är jag ifatt med både Farmen och Torpet och som vanligt går saker och ting inte som jag hoppats. På Farmen gjorde storbonden, Cornelia, Ciro Cucanero till förstekämpe och redan sket det sig för mig, kan man säga.

Varför valde hon den verkliga arbetsmyran Ciro istället för första veckans storbonde, Fredrik, som är latmasken framför alla andra i årets upplaga.

Varför väljer nån att skicka ut den som jobbar kanske hårdast av alla men behälla den som t.o.m skryter om hur lat han är? Den som är stolt över att jobba så ite man kan komma undan med på de andras bekostnad?

För detta måste väl ha varit uppenbart även för Cornelia???

Nu fick en av mina favoriter åka hem långt tidigare än han, i mitt tycke förtjänade. Medan Fredrik, denna självgoda egoist är kvar och kan fortsätta att lata sig igenom tävlingar och uppdrag.

Samtidigt är det ju lite därför jag tittar också. För att försöka lära mig mer om hur människro fungerar i gruppoch hur de hittar sina roller i gruppen.

Och det här året är det ju dessutom på det viset att det finns TVÅ Corelior. En är redan inne på Farmen medan hon som var med för 10-12 år sedan bidar sin tid på "Torpet" och hoppas på att ta sig in i riktiga Farmen.

Till henne har jag liksom redan på förhand lite av det onda ögat. Minns hur hon, tillsammans med en annan kvinnlig deltagare samma år, gjorde inbrott i det s.k syndaskåpet och käkade upp det godis som var ämnat för hela gruppen och inte för bara dessa två.

Så hon är ingen jag skulle lägga min röst på när det handlar om slutsegern i årets upplaga av "Farmen".

Maxine och Levin, de andra torparna, känner jag igen men har inga specifika minnen av så i nuläget är det nog bara Cornelia som jag inte har så värst starka sympatier för.

Men imorgon börjar en ny vecka på båda ställena och det blir spännande att se vem Ciro väljer som nästa storbonde. Imorgon vid den här tiden vet både jag och ni det, Kära ordbrukare i Ragvaldsträsk, Hökhuvud, Simlångsdalen och Hovs Hallar vem det blir.

Så låt oss ta det därifrån, kära ordbrukare! Och hoppas att rättvisa skipas till sist, även på Farmen och Torpet!

Tyvärr blev det aldrig av att ta några fler bilder men tänkte ändå försöka plantera lite avund hos de av mina kära ordbrukare som delar min passion för surströmming.

Igår blev det alltså äntligen av igen efter drygt fyra månaders väntan. Surströmming i glada vänners lag. Mandelpotatis, hackad lök, tunnbröd med Västerbottenost också förstås.

Dessutom gott öl och några små skvättar Hallands fläder. Vad mer behöver man?

Och när vi bröt upp strax före åtta på kvällen fick jag som vanligt skjuts hem av min f.d arbetskamrat, Monica, som inte dircker alkohol.

Och hemkommen möttes jag av 8 kg ren och skär lycka som inte vet till sig av glädje då jag återvänder hem efter nån timmes frånvaro. Tyvärr får Thea inte följa med på de här små tillställningarna eftersom lokalen vi håller till i tillhör bostadsrättsföreningen där M och hennes man bor och där är pälsdjur inte tillåtna.

Men några timmar klarar hon sig själv också. Jag gissar att hon sover mesta delen av tiden när jag inte är hemma.

Polarkylan tycks ha tagit paus åtminstone ett tag för de senaste dagarna har vi kommit undan med bara 5-8 minus. Snö hade vi redan så det räckte och blev över men för säkerhets skull kastade "han däruppe" ner någon decimeter till igår natt. Men att sopa/skotta fram bilen blir nog inte idag, har inga planer på några utfärder.

Men det är en strålande vacker vinterdag ute så kanske det blir en lite tur längs strandpromenaden, nedanför där jag bor, i solskenet.

Tycker förresten att jag redan nu börjar märka att dagarna blivit lite längre. Då jag blev hämtade till festen igår var klockan c:a 15:45 och för bara nån vecka sen var det mörkt vid den tiden. Igår hade det väl börjat skymma så smått men mörkt var det absolut inte.

Så vi tröstar oss än en gång med det här gamla örhänget som jag brukar lägga ut nån gång varje vinter.

Men den här gången blir det inte Östen Warnerbrings originalversion utan en mer sentida cover från "På spåret" från häromåret.

Hoppas att den ingjuter lite hopp och tro hos mina kära ordbrukare i Mjövattnet, Diö, Ödeshög och Lysekil.

Det kommer en vår! Och en sommar! I år också. Jag lovar!