Åh, vad jag älskar Irma Lehtosalo! Markoolios mamma, alltså! Hon gästade Renés bryga ikväll och jag kan liksom inte låta bli att beundra denna fantastiska kvinna. Som tog sig ur alkoholismens helvete av egen kraft.

Och nu är en stjärna alldeles av egen kraft. Ingen kan väl säga att hon åker snålskjuts på sonens (Markoolios) framgång?

Som så många andra finländare åkte hon till Sverige för att få jobb och möjligheten att försörja sig själv och sitt barn.

Tänk så många såna människor jag träffat på genom livet!
Alla dessa "Irmor" som kom hit när hemlandet inte kunde erbjuda dem en vettig chans till ett bra liv för sig själva och sina närmaste.

Idag är Finland gott och väl ikapp och kanske också förbi Sverige i många avseenden. På sjuttio- och åttiotalen gick det färjor mellan Sundsvall och Vasa i Finland och jag har åkt många gånger med dem på den tiden det begav sig.

Bland annat med färjan som då hette Wasa King och senare döptes om till MS Estonia och flera andra båtar.

Den allra första resan var med Wasa Express våren 1976.

Då var det på det sätter att Kent, som jag skrev om häromdagen, plus Kari, en finsk arbetskamrat som bodde granne med honom kom och ringde på min dörr en eftermiddag/kväll och frågade om jag hade lust att hänga med på en resa med båt till Vasa.

Vi hade precis fått majlönen, som var extra bra tack vare retroaktiva pengar från februari samma år. Och jag hade inga planer för de första lediga dagarna så jag nappade.

Dessutom hade jag, samma dag, varit på banken och tagit ut pengar (detta var före bank-kortens tid) så jag var hyfsat stadd vid kassa också.

Så vi klev på Finlandsbåten i akt och mening att besöka vårt östra grannland.

Kent, som jag berättade lite om för nån dag sedan, försvann dock ganska fort.

Han var, som jag redan sagt, svårt begiven på starka drycker och snart hade jag och Kari tagit reda på att vakterna ombord hade stoppat ner honom i en av deras fylleceller.

Vi insåg ganska fort att det inte var lönt att försöka få ut honom eller ens att få hälsa på honom och prata med honom. Så vi resignerade och lät det hela bero tills vi närmade oss Vasa i Finland nästa morgon.

Men tji fick vi även då!

Vakterna sa till oss att han skulle släppas ut på kvällen då båten åter anlöpt Sundsvalls hamn.

Sa jag och Kari åkte med en buss in till centrala Vasa och fördrev några timmar där tillsammans med några unga damer vi träffat och lärt känna på båtresan till Finland.

När vi, mitt på dagen, hade åkt tillbaka till hamnen och gått ombord ville vi få besöka Kent och se till att han åtminstone fick lite mat i sig. 

Nu hör det till saken att Kent inte åt vad som helst. Han ville ha kött och pommes med bearnaisesås eller annan lite finare mat. Vakterna försökte dock att lugna oss med att säga att han fått både mat och kaffe.

DÅ... vaknade mina misstankar. Dels visste jag hur kinkig han var med mat. Men framför allt visste jag att han absolut inte drack kaffe. Utom vatten, öl och brännvin drack han bara en enda sak - Coca Cola.

Men de gav inte efter en enda millimeter så det var bara att låta honom sitta där han satt. Vi kunde inget göra!

Kari och jag hamnade vid ett bord i cafeterian och det var rejäl sjögång på hemresan. 

Ett par från Sandviken, ganska mycket äldre än jag, kom och satte sig vid ett bord och vi började prata. Jag mådde inte alls bra av båtens gungande från sida till sida och mannen från Sanviken sa till mig att jag behövde en rejäl sup.

Bara tanken på det fick min mage att göra uppror och jag skakade envist på huvudet.

Men efter ett tag steg han upp och gick fram till baren. När han kom tillbaka ställde han en åtta konjak framför mig och sa till mig att svepa den. Till sist gjorde jag honom till viljes och då ställde han genast ytterligare ett likadant glas framför mig som jag också skulle tippa i mig, tyckte han.

Det slutade med att jag drack ur även det andra glaset och ganska snart mådde jag mycket, mycket bättre.

Då berättade mannen från Sandviken att han var läkare. Och visste att sjösjuka ofast beror på påverkan av balanssinnet. Men dövar man det med alkohol så går besvären över.

Inte vet jag men för mig funkade det i alla fall åtminstone den gånger och sen mådde jag bra hela resan.

Vid 21-tiden på kvällen anlöpte vi hamnen här i Sundsvall och jag och Kari steg av båten och ställde oss sedan på kajen och väntade på Kent.

När sista människan stigit av båten och sista bilen lämnat bildäcket kom han knallande ut genom bildäck via bogporten ut på den svenska fosterjorden.

Han berättade då för oss att på hela tiden han tillbringat i fyllecellen hade ingen ens tittat till honom. Han hade inte fått mat, inte ens vatten att dricka och han luktade som en soptipp.

Där och då svor han dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot på en Finlandsfärja.

Detta äventyr har nästan femtio år på nacken numera men jag glömmer det nog aldrig.

De senare resor jag företog med dessa "fyllefärjor" var dock betydligt stillsammare. Och nästan alltid i sällskap av exfrun och ibland även hennes föräldrar.

Färjetrafiken mellan Sundsvall och Vasa upphörde i mitten av nittiotalet. Dels blev många skrämda för att åka efter Estoniakatastrofen men framför allt så gick ju både Sverige och Finland med i EU.

Därmed upphörde ju också den tax-free-försäljning av alkohol, tobak, godis och parfymvaror som lockade de flesta resenärerna och det var inte längre lönsamt.

Trafiken finns kvar mellan Stockholm/Norrtäle/Grisslehamn och Åbo/Helsingfors. Men det är ju mest tack vare att de kan gå in i Mariehamn på Åland och klonka emot kajen där så får man behålla tax-free-försäljningen.

Åland är ju visserligen en lydstat under finsk flagg men står utanför EU så där kan de fortsätta kränga sprit, vin, öl och cigaretter till lägre pris än i Sverige eller Finland.

Efter millenieskiftet har jag inte åkt båt till vårt östra grannland men redan då minns jag att jag reagerade på hur den stora skillnaden som fanns på 70-talet inte bara raderats bort utan kanske till och med tippat över till finsk fördel.

De första gångerna jag åkte till Finland var det lätt att se att de fortfarande led svårigheter efter andra världskriget. Det syntes framför allt på äldre människors kläder, skor och inte minst på deras (brist på ) tänder.

Det var också så att på Vasas gator rullade massor av japanska bilar. De hade då inte slagit igenom riktigt hos oss men Finland hade nån sorts avtal med Japan där man importerade deras bilar mot att japanerna köpta trä och papper från Finland.

Kanske var det också därför så många av de finska invandrare som jobbade på samma fabrik som jag skaffade sig ganska nya Volvo eller Mercedesbilar. Båda dessa märken var mycket dyrare på andra sidan Bottenviken och enligt de regler som rådde då fick de ta in dem i Finland skattefritt om de ägt dem i två år eller mer.

Idag tror jag att finnarna åtminstone är ifatt Sverige när det kommer till levnadsstandard. Kanske är de också förbi.

Och nästan inga finländare kommer hit för att få arbete, det har de på sin hemmaplan.

En annan Irma, finsk hon med, ingår i den grupp människor jag brukar äta surströmming tillsammans med. Nu blev det ju inget i helgen som var men hoppet lever ännu om kommande veckoslut.

Andra inlägget för dagen men så blir det ibland. Det är bara för mina kära ordbrukare att hacka i sig och gilla läget!

Nu ska jag dock strax borsta tänderna (Jo, jag har originalgarnityret kvar utom en visdomstand) och krypa ner för en dejt med min kära kudde.

Så sov gott i slott o koja från Treriksröset till  Smygehuk. kära ordbrukare!

Vi ses när vi ses!

Polarkylan är tillbaka. Eller normalt januariväder, om man så vill. 18 minusgrader då jag vaknade imorse vid halv sex. Lika kallt vid niotiden då jag pälsade på mig och Thea för att göra undan morgonrundan.

Medan jag gick där och hutttrade tänkte jag att det här är första vintern på en hel massa år som vintern verkligen är vinter på det sätt som mitt minne påstår att det var under min uppväxt.

Så det är en klen tröst att halva januari nu är avklarad och vi närmar oss februari. Som ju, i och för sig, kan bli både lika kall och snörik och säkert nnu värre om vi har otur.

Kålhuvudet jag köpte i förra veckan till soppan som jag gjorde då hade börjat svartna i snittytan så igår skar jag rent och använde ungefär hälften som var kvar till en rejäl kålpudding som blev middag igår plus tre matlådor i frysen att ta fram när det kommer en sån där dag då jag inte har lust att stå vid spisen.

När mökret och kylan plågar oss som värst känns det skönt att Famen finns så man åtminstone får se sommar på TV. Och minnas solsken och fågelkvitter och allt det där andra.

Igår hände nåt som aldrig tidigare hänt i serien. Den nyss tillträdde storbonden tog sitt pick och pack och åkte hem. Folk har gett upp och stuckit nästan varje årgång men aldrig en regerande storbonde.

Men jag måste säga att jag inte alls blev förvånad efter att ha sett och hört honom beskriva sitt mående. Om det är så jobbigt att vara ifrån sin vardag så ska man nog inte utsätta sig för det när man inte behöver.

Annars... så har jag börjat nedräkningen mot den första pensionsutbetalningen på den nya och bättre nivån. Har även för mig att jag läst nånstans att pensionerna höjts från årsskiftet,

Med typ två hundralappar i månaden...

Är det inte konstigt? Att när de höjer sina egna löner då snackar vi 10 tusenlappar per månad eller mer men vi pensionärer får nöja oss med 200 kr. Som ju förstås också ska beskattas!

Gamla bilar är befirade från skatt - det borde vara samma med gamla människor!

Men det väl förstås kapitalismens syn på människan som råder. De skiljer på närande och tärande.

Så vi som gått från att vara närande till att vara tärande på samhällskroppen får snällt tacka och ta emot när pappa staten fördelar sina små allmosor.

Höjningen lär jag inte ens märka av utan det är ju skattelättnaden som kommer att göra största skillnaden.

Men som mina finanser ser ut efter det kämpiha fjolåret så lär jag få vända på slantarna ändå åtminstone fram tills återbetalningen kommer till sommaren. I april lättar det också litegrand när den vanliga skatteåterbäringen kommer.

Men den betingar knappast en fjärdedel av summan jag får när regering och riksdag gör rätt för sig mot oss som var dumma nog att födas 1957.

Så några stora utsvävningar blir det inte tal om sen heller.

Därmed har jag väl gnällt så det räcker för den här gången och hälsar fortsatt trevlig tisdag till mina kära ordbrukare i norr, söder, öst och väst.

Och som en ubåt lär jag väl dyka upp igen när ni som minst anar det!