Måste kanske skriva några rader om ett annat av mina favoritprogram på TV - På spåret!

Ska ärligt erkänna att det inte är ofta jag klarar att gissa resmålet på tio, åtta eller ens sex poäng. Det är inte heller särskilt ofta jag kan så mycket om städerna som man besöker.

Men ikväll klarade jag Torsby ganska tidigt, fast jag aldrig har besökt denna värmländska metropol.

Även Köln fixade jag ganska tidigt och där har jag ju faktiskt varit i egen hög person.

Den staden besökte jag 1986 i slutet av april med stöd från min före detta arbetsgivare. Det var på det sättet att året innan hade jag utnämnts till arbetsledare inom produktionsavdelningen och även genomgått något man kallade "Intern arbetsledareutbildning".

Denna utbildning var något som företagets dåvarande ledning hade arraangerat en gång tidigare, fem år innan ungefär. Och då, 1986, då vi stod inför en modernisering av vår fabrik genomfördes en andra omgång som jag var en del av.

Upplägget var sådant att om vi arbetade den dag då kursen ägde rum så slapp vi löneavdrag men då kursen inföll på en fridag fick vi ingen ersättning utom reseersättning för de som hade en bit att åka för att delta.

Belöningen för de som valde att genomföra utbildningen, som var frivillig, var alltså en resa till dåvarande Västtyskland med ett besök på den fabrik där man hämtat tekniken till den del av vår fabrik som då skulle byggas om.

Den fabriken låg i Voerde, några mil utanför den lilla staden Wesel strax norr om Düsseldorf, där vårt flygplan landade en dag i april.

I Wesel fick vi bo på ett okej hotell, men inte mer än så. God mat hade de i alla fall och väldigt god öl. I Tyskland var och är det nämligen så att det flesta hotell och restauranger har sitt eget ölmärke.

Så efter att ha tillbringat vår första kväll och natt i Tyskland fick vi sen åka på studiebesök i den fabrik som varit förlagan till vår egen efterf ombyggnaden till modern teknik.

Efter det besöket fick vi sedan åka vidare först till Köln, som ju förekom oi kvällens "På spåret" . Och jag minns hur jag hamnade bakom en kille med kraftig övervikt då vi skulle gå upp i tornet till den berömda Kölnerdomen, domkyrkan i Köln, alltså. Jag fick alltså inte gå i min egen takt, vilket gjorde klättringen uppför de urgamla trapporna mycket jobbigare än det annars varit.

Efter besöket där skulle vi gå ner genom centralstationen i staden och utanför den fick vi verkligen känna på att vi inte längre befann oss i Sverige. Utanför stationen stod en piketbuss med tyska poliser i och samtliga var tungt beväpnade med automatkarbiner. Något ingen av oss hade sett innan.

Om mitt minne serverar mig sanningen nu så återvände vi sedan till vårt nya hotell som var flera klasser bättre än där vi bott vår första natt i landet.

Dag tre åkte vi vidare med buss längs Rhenfloden till den lilla alpstaden Rhüdesheim där vi sov den tredje natten.

Där lyckades jag nästan sova över samlingen nästa morgon men lyckade med nöd och näppe komma upp för att hinna med den flodbåt som skulle ta oss alla till Koblenz, några mil norrut.

Jag och en kompis hade handlat lite tysk korv och öl dagen innan så det fick bli frukost på båtresan eftersom jag inte hann äta frukost på hotellet. 

Från Koblenz åkte vi sedan buss genom Västtysklands dåvarande huvudstad, Bonn, som mest liknade en liten håla obetydligt större än Sundsvall som vi alla kom ifrån.

Sista anhalten på denna resa var Farnkfurt vars flyplats var den största jag någonsin sett. 

När vi lämnade Sverige tyckte jag att Arlanda var rätt stort. Sen landade vi på Kastrup i Danmark som är en bra bit större. Från Kastrup flög vi vidare till Düsseldorf och då tedde sig både Arlanda och Kastrup som fluglortar ungefär.

Frankfurt var dock flera gånger större än alla de andra tillsammans och jag konstaterade att där kunde den som hade nog mycket pengar köpa precis vad man ville.

Sprit, cigaretter, parfymer pch choklad förstås men även bilar, båtar och flygplan om man så önskade!

Under dessa dagar då jag befann mig utomlands inträffade Tjernobylkatastrofen. Som vi visserligen hörde talas om redan innan hemresan men som blev pinsamt verklig då vi återvände till fädernejorden.

1986 var ett jävla år, egentligen! Först Palmemordet i februari på min storebrors 36-årsdag. Sen den där härdsmältan i Tjernobyl som Sovjet försökte mörklägga innan strålingen blev så stark att det inte längre gick att ljuga om det.

Och som om inte det vore nog så dog min dåvarande hund i maj det året också.

Han hade ett medfött hjärtfel som vi visste om sedan han var valp. Men eftersom vi aldrig märkte av det trodde vi kanske att det gått över.

Men det hade det alltså inte gjort...

1986 var alltså till största delen ett skitår! Så låt oss hoppas att 2024 INTE blir det. Utan istället det år då sanningen och kärleken dominerar. Kram på er, kära ordbrukare!

Jamen, då sitter jag här igen och påbörjar en text som jag just nu inte har en aning om vart den tar vägen. Kanske blir det ett inlägg som publiceras, eller också inte. Jag har refuserat mig själv två gånger sen senaste inlägget.

En bra dag är det i alla fall även om det är 21 minusgrader på andra sidan fönsterglasen. Och även om min bil ser ut lite som ishotellet i Jukkasjärvi eller en igloo om man så vill.

Hon har fått stå stilla i några dagar nu. Delvis på grund av det envisa snöandet som upphörde igår morse. Men även på det faktum att jag inte haft nåt behov av att ge mig ut och åka.

Det snödjup vi hade innan tövädret fick det att halveras genom att sjunka ihop är numer återställt med rejäl råge. Gissar att vi kanske har 60-70 cm nu och drivorna efter snöröjningen är förstås dubbelt så höga.

Och när jag gått mina små promenader med min fyrbenta sambo kommer jag att tänka på det där gamla talesättet jag valde som rubrik. Och som Robban Broberg sjunger om.

Särskilt under dagarna med töväder blev det så tydligt att många av mina kolleger bland hundägare struntar i att plocka upp visitkorten deras hundar lämnar när det snöar.

Visst ser jag hundskit ibland även under barmarkstiden men vintertid ferkar det som om fler tänker att det som inte syns finns ju inte.

En enda gång under mitt år med Thea har jag underlåtit att plocka upp. Då berodde det på att jag redan använt de två påsar jag hade med mig. Och det skedde mer än en meter vid sidan om den asfalterade promenadvägen längs havet här nedanför. Så risken att någon skulle trampa i det innan det förmultnat var rätt liten.

Efter den gången ser jag till att ha minst tre st påsar i fickorna även om jag nästan aldrig behövt mer än en.

Och det väl förstås latmasken som styr det där beteendet. För alla fattar väl att det tinar fram när snön smälter och inte ens hundägare tycker väl att det ser så vidare trevligt ut.

Sen... så är jag så glad att Förlunda hockeylag finns i SHL. För hur risig form Timrå än har så vinner man nästan alltid mot Göteborgarna. Förra vintern tog de bara en enda poäng av Timrå i en match som slutade oavgjort men där Timrå vann i förlängingen eller på straffar. Och den här säsongen har hittills inga poäng förlorats mot dem.

Och igår passade också Jonathan Dahlén på att skriva in sig i historien genom att göra sitt 190;e mål i Timråtröjan. Det är fler än någon annan spelare någonsin gjort för klubben och fler lär det ju bli. Dels återstår en hel del matcher denna säsong och dels har han tre år kvar på sitt kontrakt då den här vintern är över.

I sina bästa stunder anser jag Jonathan vara en av SHL;s allra bästa spelare. Så jag hoppas att det lossnar för både honom och hela laget efter den fina 6-2-vinsten mot Frölunda igår.

Idag kom också den största andelen av min pension in på kontot. Härligt att se att den är dryga 2500 kronor större än tidigare. De andra 4 utbetalningarna kommer den 25;e och även dessa kommer att vara ungefär en hundralapp större per styck. Vilket alltså betyder att jag kalkylerat lite försiktigt när jag gjorde beräkningen som sa 2700 mer i månaden. Det blir alltså en bit över tretusen mer att leva av.

Men jag har ju lärt mig att hålla utgifterna så låga jag kan och lär inte sluta med det. Skönt dock att inte behöva oroa sig lika mycket framöver om pengarna ska räcka månaden ut.

Så kanske jag unnar mig att köpa hem en flaska vin eller två att avnjuta i helgen. Januari har annars hittills varit lika vit här inne som snön utanför. Vilket jag säkert bara har mått bra av.

Men innan dess ska Madame Citroen skottas/sopas fram och jag ska ta en tur till Willys i polarkylan.

Innan hon och jag blev ett par hade jag fått känslan av att franska bilar inte hade så bra värme. Detta eftersom de jag kände som ägt Renault, Citroen eller Peugeot hade klagat över just den saken.

Och inte kan jag väl påstå att värmen håller samma klass som i mina Saabar (5 st) eller Volvo (2 st) gjorde men den är helt okej. Jag fryser inte i bilen när jag bara fått upp värmen.

Därmed får jag väl önska mina kära ordbrukare ett trevligt fredagsnys och en härlig helg i Ammarnäs, Grythyttan, Vessigebro och Almunge.

Ha det gott tills vi ses igen!