Go´lördagmorgon på er, kära ordbrukare! Idag, just denna dag, är det 48 år sedan jag stegade in genom grindarna till det som kom att bli min födkrok och arbetsplats i så många år. FAST jag och en av mina kamrater bland nybörjarna sa till varandra att innan sommaren skulle vi ha hittat oss nåt nytt och bättre att jobba med.

Det lyckades diock ingen av oss förverkliga men kompisen blev "bara" kvar i två år.

Min första arbetsdag av nästan 46 år.

Så mycket till arbete uträttade vi inte den dagen, vi sex personer som började vår anställning. Såvitt jag minns handlade det mest om att kvittera ut kläder och skyddsutrustning samt göra en första rundvandring på området. Företaget bjöd även på lunch i personalmässen men vad vi fick för mat kommer jag inte alls ihåg.

Dag två startade vår truckutbildning. Vi fick lära oss att hantera en gaffeltruck. Köra slalombana av plastkonor framåt och bakår. Med och utan last på gafflarna.

Då vi klarat av det skickades vi till prodoktionens utbildningsavdelning för att lära oss grunderna i att ta hand om smältugnarnas drift och skötsel. Därifrån skeppades vi vidare till det skiftlag där vi skulle arbeta sen.

Jag blev dock kvar på dagtid en vecka längre än alla utom en, Den kille som var jämnårig med mig hade rätt stora inlärningssvårigheter och utbildarna frågade mig om jag kunde tänka mig att stanna kvar en extra vecka så han slapp vara ensam där. Det gick jag med på.

Den mannen (vi kallar honom Kent) skulle aldrig komma förbi anställningsintervjun i nuläget. Jag skulle kanske inte kalla honom förståndshandikappad men han befann sig definitivt i gränslandet för den diagnosen.

På den tiden hade fabriken en så hög personalomsättning att man, i stort sett, anställde alla som frågade efter jobb.

Oavsett om man hade vakanser eller ej. Man visste redan att innan de nya var utbildade nog mycket för att sättas i arbete så hade luckor uppstått där man kunde placera dem. Lite svårt att föreställa sig idag med vår tids anorektiska organisationer på de flesta arbetsplatser. Men så var det!

Vilket medförde att det, då och då, dök upp människor som inte riktigt klarade av ens de enklaste uppgifterna.

Som inte alls var lämpliga för den sortens arbete.

Och jag har, mer än en gång, uplevt att en nyanställd bara jobbade en dag efter att de placerats ut på skiftlaget. Under mitt andra år där dök det upp en kille i min egen ålder i mitten av april. Han skulle jobba med oss och hans första arbetsdag var ett nattskift. Där han ägnade första halvan av natten åt att klaga över hur varmt det var.

Frampå småtimmarna var det nån av de äldre som tröttnade på att höra gnället och rev ifrån åt honom och sa att det här är ju ingenting. Vänta bara tills det blir sommar så ska du få känna på värme!

Resten av skiftet var killen dödstyst och sa inget alls. Och då han stämplat ut och gått hem såg vi honom aldrig mer.

 För att återgå till Kent så lärde han sig hjälpligt att göra det mest grundläggande sakerna och med hjälp av strikta rutiner och stort tålamod lärde vår förman honom att sköta sitt jobb någorlunda.

Han var verkligen en udda figur på flera sätt. Skiftcykeln avslutades på den tiden med förmiddagsskiften och när vi slutat det tredje av dem. klockan 14 tog han inte bussen hem som annars. Nej, då åkte han in till stan och gick på systemet där han inhandlade alkohol för fem lediga dagar. Sen drack han  fram till kvällen innan vi skulle börja jobba igen. 

När vi båda varit där i två år beslutade företaget att ge oss alla en fördjupad utbildning i vad vi höll på med. De flesta visste  ungefär vad vi skulle göra men inget om hur det påverkade driften. Projektet kallades U-78, där U stod för utbildning och 78 var årtalet.

När Kent fick veta det sa han upp sig och sa till mig att nu skulle han satsa på spriten på heltid. Vilket han också gjorde. Han har suttit i f'ängelse ett par gånger för småbrott i yngre år men vad jag vet har han aldrig arbetat efter åren på samma fabrik som jag. Men han lever ännu, såvitt jag vet.

Det finns massor att berätta kring denna udda personlighet men det tar vi nån annan gång.

'Och han var sannerligen inte den enda. Ända fram till slutet av 80-talet var det ungeför likadant, att de som inte fick jobb nån annanstans blev anställda hos min arbetsgivare.

Så det är en rätt brokig samling människor jag har stött ihop med genom åren där. Även en hel del välutbildat folk som helt enkelt tröttnat på sina fina jobb och valt skiftarbetet för fritidens skull.

Den spanske sjömannen som talade flytande finska har jag berättat om tidigare liksom några till. Nämnas bland mina kolleger genom åren kan t.ex en norsk civilingenjör, en chilensk arkitekt, en finsk gynekolog och flera f.d lärare.

Idag har företaget lärt sig at det lönar sig att vara mer selektiv, man är mer noggrann och släpper inte igenom vem som helst. Drogtest är också obligatoriskt vid nyanställning vilket hade sållat bort en hel del på 70-talet.

Men sedan drga två år är jag ju inte längre en del av det.

Saknar jag det? Inte alls! D.v.s visst kan jag sakna gemenskapen och vissa av arbetskamraterna. Men det finns också en eller annan arbetskamrat som är rätt skönt att slippa. Detsamma gäller arbetsuppgifterna, verksledningen och de chefer som styrde under mina sista år. 

Jag har haft både bra och idiotiska chefer genom åren men den sista var den klart sämsta. Så den personen är jag rätt nöjd att slippa ha med att göra.

Lördag, som sagt, och för tredje gången denna hockeyvinter ska jag äntligen få se Timrå på TV. Sportkanalen sänder ju en match varje omgång utom på lördagarna. Då sände det i TV4.

Och på mer än 30 omgångar har man alltså bara visat Timrå två gånger hittills. Men idag smäller det alltså!

Önskar er därmed en fortsatt trevlig lördag och helg!

Vi ses! Nån dag...