Måste kanske skriva några rader om ett annat av mina favoritprogram på TV - På spåret!

Ska ärligt erkänna att det inte är ofta jag klarar att gissa resmålet på tio, åtta eller ens sex poäng. Det är inte heller särskilt ofta jag kan så mycket om städerna som man besöker.

Men ikväll klarade jag Torsby ganska tidigt, fast jag aldrig har besökt denna värmländska metropol.

Även Köln fixade jag ganska tidigt och där har jag ju faktiskt varit i egen hög person.

Den staden besökte jag 1986 i slutet av april med stöd från min före detta arbetsgivare. Det var på det sättet att året innan hade jag utnämnts till arbetsledare inom produktionsavdelningen och även genomgått något man kallade "Intern arbetsledareutbildning".

Denna utbildning var något som företagets dåvarande ledning hade arraangerat en gång tidigare, fem år innan ungefär. Och då, 1986, då vi stod inför en modernisering av vår fabrik genomfördes en andra omgång som jag var en del av.

Upplägget var sådant att om vi arbetade den dag då kursen ägde rum så slapp vi löneavdrag men då kursen inföll på en fridag fick vi ingen ersättning utom reseersättning för de som hade en bit att åka för att delta.

Belöningen för de som valde att genomföra utbildningen, som var frivillig, var alltså en resa till dåvarande Västtyskland med ett besök på den fabrik där man hämtat tekniken till den del av vår fabrik som då skulle byggas om.

Den fabriken låg i Voerde, några mil utanför den lilla staden Wesel strax norr om Düsseldorf, där vårt flygplan landade en dag i april.

I Wesel fick vi bo på ett okej hotell, men inte mer än så. God mat hade de i alla fall och väldigt god öl. I Tyskland var och är det nämligen så att det flesta hotell och restauranger har sitt eget ölmärke.

Så efter att ha tillbringat vår första kväll och natt i Tyskland fick vi sen åka på studiebesök i den fabrik som varit förlagan till vår egen efterf ombyggnaden till modern teknik.

Efter det besöket fick vi sedan åka vidare först till Köln, som ju förekom oi kvällens "På spåret" . Och jag minns hur jag hamnade bakom en kille med kraftig övervikt då vi skulle gå upp i tornet till den berömda Kölnerdomen, domkyrkan i Köln, alltså. Jag fick alltså inte gå i min egen takt, vilket gjorde klättringen uppför de urgamla trapporna mycket jobbigare än det annars varit.

Efter besöket där skulle vi gå ner genom centralstationen i staden och utanför den fick vi verkligen känna på att vi inte längre befann oss i Sverige. Utanför stationen stod en piketbuss med tyska poliser i och samtliga var tungt beväpnade med automatkarbiner. Något ingen av oss hade sett innan.

Om mitt minne serverar mig sanningen nu så återvände vi sedan till vårt nya hotell som var flera klasser bättre än där vi bott vår första natt i landet.

Dag tre åkte vi vidare med buss längs Rhenfloden till den lilla alpstaden Rhüdesheim där vi sov den tredje natten.

Där lyckades jag nästan sova över samlingen nästa morgon men lyckade med nöd och näppe komma upp för att hinna med den flodbåt som skulle ta oss alla till Koblenz, några mil norrut.

Jag och en kompis hade handlat lite tysk korv och öl dagen innan så det fick bli frukost på båtresan eftersom jag inte hann äta frukost på hotellet. 

Från Koblenz åkte vi sedan buss genom Västtysklands dåvarande huvudstad, Bonn, som mest liknade en liten håla obetydligt större än Sundsvall som vi alla kom ifrån.

Sista anhalten på denna resa var Farnkfurt vars flyplats var den största jag någonsin sett. 

När vi lämnade Sverige tyckte jag att Arlanda var rätt stort. Sen landade vi på Kastrup i Danmark som är en bra bit större. Från Kastrup flög vi vidare till Düsseldorf och då tedde sig både Arlanda och Kastrup som fluglortar ungefär.

Frankfurt var dock flera gånger större än alla de andra tillsammans och jag konstaterade att där kunde den som hade nog mycket pengar köpa precis vad man ville.

Sprit, cigaretter, parfymer pch choklad förstås men även bilar, båtar och flygplan om man så önskade!

Under dessa dagar då jag befann mig utomlands inträffade Tjernobylkatastrofen. Som vi visserligen hörde talas om redan innan hemresan men som blev pinsamt verklig då vi återvände till fädernejorden.

1986 var ett jävla år, egentligen! Först Palmemordet i februari på min storebrors 36-årsdag. Sen den där härdsmältan i Tjernobyl som Sovjet försökte mörklägga innan strålingen blev så stark att det inte längre gick att ljuga om det.

Och som om inte det vore nog så dog min dåvarande hund i maj det året också.

Han hade ett medfött hjärtfel som vi visste om sedan han var valp. Men eftersom vi aldrig märkte av det trodde vi kanske att det gått över.

Men det hade det alltså inte gjort...

1986 var alltså till största delen ett skitår! Så låt oss hoppas att 2024 INTE blir det. Utan istället det år då sanningen och kärleken dominerar. Kram på er, kära ordbrukare!

 

Maria

Lördag 20 jan 12:05

Jag håller inte med, och jag är väl den enda i detta avlånga land som inte gillar På spåret. Har försökt titta ett par tre gånger, men dels så tycker jag det är för svårt, och det roar mig inte. Törs man ens säga så?

http://www.storlurs.bloggagratis.se

Göran

Lördag 20 jan 12:33

Det törs man absolut! Olika program passar olika människor. Filip och Fredrik i femman t.ex är ju jättepoppis men jag kan inte med att de är så forcerade och nästan skriker. Det tycker jag förresten att även Kristian Luuk gör lite för mycket Du gillar säkert nåt jag inte gillar också. Jag har alltid tyckt om frågesporter även om jag inte kan mäta mig med de som tävlar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som de flesta av mina trognaste ordbrukare redan vet så funderar jag en hel del över likheter och skillnader mellan Sverige förr och nu, mellan Sverige och världen. Och då framför allt skilnaderna mellan oss och USA. Och jag vill, för död och pina,...

Nästan nyss var det vinter. Sen kom våren smygande på tårna men motades ut av senkommen snö igen. Som inte stannade så länge utan försvann på några dagar. Men man hann knappt ens njuta av våren för de senaste tre dagarna har vi haft nästan sommarvä...

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krister. Han skrev att reklamen spaltade upp min blogg alldeles för mycket. Jag svarade lite uppgivet att jag var medveten om saken men inte visste vad jag skulle göra åt det. Det vet jag nu. Och har ...

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...