Lördag morgon här på Sveriges midja. Vet inget om vad den här dagen har att bjuda mig mer än några promenader i grannskapet med 8 kg glad och nyfiken dvärgschnauzer i andra änden av kopplet.

Jag när, inom mig, en vag förhoppning om ett telefonsamtal eller sms där jag inbjuds till surströmmingsätande med vännen Hans (ska försöka sluta kalla honom min tama husmekaniker) samt vår gemensamma kompis Monica. Båda är minst lika hängivna vänner av denna norrländska delikatess som jag.

Förra gången vidgade vi ju våra vyer lite genom att pröva en annan sort än vårt gemensamma favoritmärke, Oskar´s.

Det hade, i alla fall jag, inte gjort på många, många år. Men då lärde vi oss ju att även andra fabrikat går alldeles utmärkt att äta. Så vi får väl se om det ringer framåt förmiddagen.

Det instundande morfarskapet som jag slrev om igår har annars sysselsatt mina tankar en hel del så nu får jag hålla tummarna för att allt går väl hela resan mot födseln. Har strängeligen tillhållit dottern att snarast sluta röka. 

Och jodå, hon hade själv tänkt göra det. Sa att hon skulle försöka så fort som möjligt.

Men då klev jag förstås tillbaka in i rollen som lite sträng far och sa åt henne på skarpen att det ska hon absolut inte göra.

"Försöka" alltså! Man ska aldrig "försöka" sluta att t.ex röka/dricka/spela  etc. Tänker man att man ska försöka så har man ju redan öppnat upp för att misslyckas. Har man den attityden så är risken nästan hundra procent att man misslyckas. Och ursäktar sig själv med att man ändå försökte.

Nej, man måste bestämma sig och sedan bara göra det. Det låter enkelt och ÄR enkelt också. Men ändå inte.

För beroendet är så mycket mer än nikotinsuget. Det sitter i vanor man har, situationer då man gärna tänder en cigarett.

Jag låg själv i lumpen när jag slutade röka. Hade en knapp månad kvar till muck. När jag sen kom tillbaka till jobbet kom jag på mig själv med att föra handen till bröstfickan på hängselbyxorna automatiskt i vissa situationer. Alltså ingen abstinens utan muskelminnen och bara de är svåra att bli av med.

Det där har jag förstås predikat för henne många gånger så hon brukar sucka och himla med ögonen när hon hör det. Men den här gången är det ju på riktigt liksom. Nu handlar det inte längre bara om henne själv utan en ny liten blivande människa som hon ska skydda mot allt farligt.

Så jag måste kanske tona ner men peppa henne att ta fram viljan inom sig själv. För utan den så går det aldrig. Man måste inse och erkänna för sig själv att man är den enda på jorden som kan bestämma sig själv.

Jag har många gånger frågat rökare varför de röker. Och oftast fått svaret att de röker för att de inte kan sluta.

Då brukar jag säga att de röker för att de valt att röka. Varje cigarett man tänder är ett aktivt val man gör.

Man måste alltså göra ett annat aktivt val. För det står ju inte precis nån och pekar med skarpladdat vapen mot en och tvingar en utan man väljer själv.

Att det sen kan vara svårt att stå emot suget, vanorna, muskelminnena är en annan sak. Men det går om man VILL!

Sen.... kan jag ju inte låta bli att äterkomma till det där med koranbrännandet...

Alltså, vad är det för FEL på folk??? Vuxna människor! Som vill elda religiösa skrifter bara för att reta upp de som tror på dem. Förolämpa och kränka miljoner människor över hela världen. Som knappast gjort dem nåt ont.

Vad annat kan vara skälet till att man håller på med sånt? Eller vill de reta upp Erdogan så han ändrar sig om vårt inträde i Nato?

Vad dagen än må bära med sig till mig och till er, kära ordbrukare, så vill jag önska er alla en härlig lördag och helg I Skärblacka, Rosersberg, Mantorp och Lycksele.

Nog lär vi ses igen! Förr eller senare...