Egentligen borde man väl kanske inte börja jubla bara minuter efter beskedet. Jag har nyss haft mitt livs första videosamtal. Det var "lilljäntan" min som ringde först på vanliga telefonen och propsade på att vi skulle ha just ett videosamtal. Så hon ringde upp och jag lyckades öppna och fick se ett strålande glatt, ungt kvinnoansikte (29 år) som berättade för mig att jag ska bli morfar. Jag som nästan hade gett upp det där med barnbarn!

Så i mars nästa år får jag alltså titulera mig morfar. Jag som trodde att jag skulle bli farfar först eftersom jag vet att hennes storebror gärna vill ha barn. Men nu hann alltså lillasyster före.

Vad jag tänkte med de första raderna jag skrev? Att man kanske inte ska gå ut med stora trumman så tidigt eftersom jag vet att mycket kan hända under en graviditet. Men jag blev liksom så till mig att jag inte kunde låta bli. 

Jag har belagts med munkavle gentemot familj och släkt men såvitt jag vet läser ingen av dem min blogg så då töörs jag berättade det här ändå.

Nyss flyttade hon till Göteborg och nu ska de tydligen flytta till pojkvännens hemort Diö som ligger i Småland.

Därmed har jag väl skrivit av mig den värsta euforin och ska väl ta tag i dagens vedermödor.

Så jag tillönskar mina kära ordbrukare en fräsch fredag tillsamman eller var för sig i Hästveda, Katthammarsvik, Svinesund och Hundberget. Från en (förhoppningsvis) blivande morfar!

Vi ses!