Det får faktiskt bli ett inlägg till idag. Denna dag som började så trevligt med lyxig frukost. Och fortsatte mindre trevlig med deltagande i min sons sorg efter att ha sagt farväl till sin kattkompis sen 12 år tillbaka.

Men lite senare ringde telefonen och kompisen, Hans (han som jag brukar kalla min tama husmekaiker) berättade att vår gemensamma kvinnliga vän M fått nys om att man fr.om idag kunde köpa årets Oskar´s surströmming direkt av salteriet i Tynderö. De skulle åka dit så fort M kom loss fråb jobbet. Och jag erbjöds att få följa med.

Så vid 13-tiden satte vi alltså iväg mot Tynderö för att fynda lite. 

Jag hade aldrig varit där innan och måste säga att jag trodde att det var en bra bit större. Redan från vägen ser man deras firmamärke som är omöjligt att missa. Eller vad sägs?

En jättebruk på stolpar talar om för en var man ska svänga av. 

Själva salteriet var vi inte inne i men de har en liten gårdsbutik i en liten friggebod.

Notera dekalen på dörren! "Salt Lake Cityr". Men med svenskt uttal, förstås. Och en strömminsburk till höger om texten.

Till höger, innanför dörren mötte mig sedan denna syn

De burkarna innehåller ingen strömming utan strumpor med företagets (burkarnas) design. På översta hyllan ligger ett par såna strumpor på en burk. Begreppet "surstrumpor" fick genast en annan betydelse...

Inne fanns också en hel del andra souvenirer att köpa för den som ville.

Muggar, glas, tallrikar samt T-shirts ända ner till babystorlek med Oskars logga på. 

Det hade varit en strykande åtgång och de hela strömmingarna var helt slut i gåprdsbutiken men damen som jobbade där sprang och hämtade den sista lådan från salteriet. Dessa burkar var av den minsta storleken, 5-7 st i varje burk.

Jag köpte fyra såna och när jag kom hem fick de flytta in i mitt kylskåp bredvid de två burkar med filéer som jag redan hade sen M var där förra gången och  handlade dem åt mig. 

De är från fjolårets inläggning och färdiga att ätas. De fyra nyköpta sparar jag nog till nästa år eftersom jag alltid har tyckt att surströmmingen är godare efter ett eller ett par års lagring. Får de bara stå kallt så är de fullt ät- och njutbara i minst 3-4 år efter bäst-före-datum.

Eegntligen tycker jag att denna delikatess borde märkas på ett annat sätt. Bäst EFTER istället för före.

Men det där med datummärkning av livsmedel är det ju lag på så de måste väl.

Nu ser det alltså ut så här på nedersta hyllan i mitt kylskåp!

Och löken finns redan i våningen under!

Önskat er en fortsatt trevlig dag har jag ju redan gjort så jag får väl önska er en god middag i trevligt sällskap eller var för sig istället.

Vi ses!

Jag lyxade till det lite idag och serverade mig själv ägg, räkor, avocado, skagenröra samt lite grönt till kombinerad frukost och lunch. Allt fanns ju redan hemma och räkorna börjar ha legat så länge i frysen att det liksom var dags att käka upp dem. Och avocadon var den sista från nätpåsen jag köpte billigt i lördags på Lidl. De andra blev det ju guacamole av.

Så det var inte utan att man kände sig lite lyxig då detta avnjöts vid tiotiden idag.

Då var jag nyss inkommen från årets, tror jag, kortaste kissrunda med Thea. Det hällregnade ute men ut måste hon ju ändå. Och precis som i vintras, då det kom snöblandat regn i massor, hittade hon snabbt ett ställer att huka sig och tömma blåsan. Dräefter tvärvände hon och gick väldigt bestämt mot porten igen. Hon gillar inte regn och slask, det har jag fått helt klart gör mig.

Jag får försöka ha koll på om/när det kanske blir små uppehåll och rasta henne då. För SMHI lovar i stort sett samma väder ända till ikväll.

Annars så är det en lite ledsam dag här idag. Äldste sonen ringde imorse och var ledsen och villrådig. Han hade tagit sin katt till vetrinären eftersom den tappat så mycket i vikt på kort tid. Det visade sig att Ansgar, som katten heter, var rätt illa däran och sonen ville ha råd om han skulle försöka behandla krämporna eller avsluta Ansgars plågor.

Eegntligen vill jag inte råda någon om såna saker och det sa jag också. Men samtidigt vill man ju gärna dela med sig av sina egna erfarenheter när han nu ber om vägledning.

Det gjorde jag och berättade hur jag själv tänkt i samma situation. Ansgar hade ju hunnit bli tolv år vilket är en ganska normal livslängd för en vanlig bondkatt.

Så jag gav rådet att han och sambon skulle försöka prata sig fram till vad de tyckte var bäst att göra. Både för kattens skull och deras egen.

Så för en timme sedan ringde han och var väl både lättad och ledsen när han berättade att de valt att släppa taget om Ansgar och att han nu hade somnat in lugnt och stilla.

Jag beklagade hans förlust men sa också att jag tycker att han gjorde rätt. Både mot Ansgar och mot sig själv.

Jag sa även att han ska tillåta sig att sörja, tillåta sig att vara ledsen den tid det tar. Att sorgen inte går över men att man lär sig leva med den. Lär sig att måla om den till vackra minnen av den som lämnat en. Minnen som istället gör en glad och tacksam över att ha fått ha den bortgångna i sitt liv.

Han var förstås väldigt ledsen och nedstämd men jag vet att han kmmer att klara sig bra. Tack och lov skäms han inte alls för att visa känslor och det är en styrka i en sån situation. Om han varit en sån som gräver ner sig i tysthet och håller allt inom sig är risken större att man dras ner av sorgen.

Själv är jag förstås också lite nedstämd för sonens skull. Men jag vet, som sagt, att han klarar det. Katten ifråga bodde ju inom mina väggar i flera omgångar och var då dödspolare med yngsta dotterns katt. Två kastrerade hankatter som sov ihop, brottades på skoj rätt ofta eller jagade samma boll.

Annars... Så har jag förstås suttit och hejat på tjejerna i vårt stolta fotbollslandslag som besegrade Argentina i den sista gruppspelsmatchen under det pågående VM i Nya Zeeland.

Det var tredje raka svenska vinsten och Sverige vinner därmed sin grupp och går vidare till slutspelet.

Därmed ska jag gå och starta upp snabeldraken och köra den genom lägenheten. Thea hårar inte nämnvärt, utom då man borstar henne. Men hon drar med sig massor av gräs, barr och pinnar som fastnar i pälsen när vi är ute och dessa pryder nu golven här. Jag brukar visserligen känna igenom pälsen innan vi går in och ta bort det jag hittar.

Men det följer ändå med en hel del.

Därmed önskar jag en fortsatt fin onsdag till mina kära ordbrukare i Garphyttan, Oxie, Skärblacka och Ytterhogdal.

Ha det gott tills vi ses igen!