En av mina tidigaste toårsdrömmar har gått ur tiden, nämligen Jane Birkin. Ni som är i min ålder och äldre minns säkert den skandalösa låt som hon spelade in med sin dåvarande pojkvän, fransmannen Serge Gainsbourg. Den som skildrade en kärleksakt mellan två människor. Hon sjön med hes sensuell röst, han läste bara texte och så stönade de, båda två. Den skildade alltså en kärleksakt och Je t´aime betyer, om nån inte vet, "Jag älskar dig".

En väldigt vacker melodi och jag kommer ihåg att rätt många dansband spelade den instrumentalt som sista låt på danser på den tiden. Kanske för att avsluta med ett kärleksbudkskap.

Givetvis blev den bannlyst i Sveriges radio i rätt många år. Men sådär 20-25 år senare kunde det hända att den spelades sent om kvällarna eller på natten. Kanske skulle inte lika många förfasa sig lika mycket idag. Jag lägger väl ut en länk så att den som aldrig hört den eller inte hört på länge får höra...

Blev ni upprörda? Eller upphetsade?  Nej, ni har säkert både hört och sett värre vid det här laget.

Nu är alltså båda borta, Serge sedan ganska länge och nu har alltså även Jane lämnat jordelivet.

Det har också den manliga rollfiguren i den galna svenska parodiversionen gjort. Bernt Dahlbäck dog ganska ung har jag för mig för det är väldigt länge sen. Han ledde ju den lite tramsiga gruppen "Gårunt Show" från Köping i Västmanland som skrev och spelade in den svenska "Je t´aime" med Bernt och en av de andra killarna i bandet som var duktig på falsettsång. Tror att han hette Gert Fridh.

Och om jag och mina jämnåriga tyckte att orginalet var spännande och lite förbjudet att lyssna på så skrattade vi nästan läppen av oss åt den halsbrytande galna svenska upplagan. Ni får den också.

Vad sa ni nu då, kära ordbrukare? Denna upplaga kan väl ingen störa sig på? "Åh, vad du är lortig om fötterna, hördu!"

Sånt görs inte längre! På gott och ont, kanske, men på den tiden när jag var 12-14 var den hysteriskt rolig.

Jag hade båda på skiva, minns jag. Orginalet på vinylsingel och Gårut Shows variant på en LP-skiva där det även fanns en hel del andra roliga låtar. So t.ex Bagarbertas bullar, Mammas vedmod och en galen svensk version av Beatles "Obladi Oblada"  för att nämna några.

Som lite kuriosa kan nämnas att omslagsbilden på det albumet var tagen i en herrekipering här i Sundsvall som hette och heter "Henrix" och finns kvar ännu. Om än i andra lokaler än då.

Tvättat har jag gjort idag men lyckats förtränga det så jag måste snart gå ner och hämta upp allt. Annars har vi hunnit ta en rejäl promenad, Thea och jag, och hon snarkar så gott på min säng här bakom just nu. Så det är väl frågan om hon ens vaknar om jag stiger upp och tar på skorna. Då brukar hon annars komma springande med glad svans i tron att vi ska ut på nåt spännande.

Se där, två inlägg på samma dag! Inte så ofta det händer men det HAR hänt förr. Ska titta lite på allsången sen har jag tänkt så får vi väl se om jag ändrar uppfattningen jag fick igår kväll. Men då ska det allt vara bra tramsigt.

Ha nu en trevlig tisdagkväll, kära ordbrukare, tillsammans eller var för sig. Ni väljer själva.

Slut för idag - tack för idag!

Jag är ju inget jätte-fan av allsångsprogrammen på TV även om jag har full förståelse för att de är populära. Och eftersom jag sett ett helt och delar av de andra avsniten från Skansen så tänkte jag igår kväll att jag kanske måste även ge "Lotta på Liseberg" en chans. Hon är ju liksom en lika glad skit som Pernilla på Skansen så jag bänkade mig vid TV;n klockan åtta igår kväll. 

Det första som slog mig var att TV4 ju faktiskt har kapat hela SVT;s koncept rakt av. Det är ju i princip exakt samma program fast på annan plats och med annan programledare. Och det kanske är platsen som utgör den avgörande skillnaden. Jag tyckte att gårdagens allsång var liksom lite "Skansen light". D.v.s man gör nog sitt bästa men så länge Skansen kan ta in kanske tre gånger så stor publik så lyfte det aldrig riktigt på Liseberg.

Hos Pernilla blir det liksom ett annat sväng när så många är med och sjunger, klappar och jublar. Tramsiga sketcher har de på båda ställena så på det området är de jämförbara. Kanske är jag lite färgad av att jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta Pär Anderssons talanger. Jag tycker alltså helt enkelt inte att han är särskilt rolig.

Tommy Nilsson och Tone Norum tyckte jag också var lightversioner av de artister de en gång var. Ingen av dem tyckte jag hade det trycket i rösterna som de hade på 80-talet. Utan det kändes lite "beige", tyckte jag.

Sen är det ju en sak till som gör att Skansen vinner alla dagar i veckan i min bok - man slipper de där förbannade reklamavabrotten! Bara det ger massor av pluspoäng hos mig.

Sen är det ju inte bara publiken som är större i Stockholm utan scenen och orkestern och... Ja, det mesta.

Det mest positiva jag såg i Lotta Engbergs program var väl annars de två unga norska pop-bröderna, Marcus och Martinus. Ett två man starkt pojkband som fick massor av unga flickansikten i publiken att stråla som solar när grabbarna gick runt bland bänkarna och sjöng med publiken. Säkert hade många av de där småtjejerna svårt att somna igår kväll efter det lyckorus det såg ut att vara för många av dem.

Ganska tidigt ännu men om tio minuter är klockan sju och då börjar min tvättdag för den här veckan. Men det är inte mer än en maskin som knappast blir överfull heller så det är väl inte så mycket att gnälla om.

Annars har jag inga speciella planer för dagen utan det blir väl det vanliga att stryka mina skjortor när de torkat lite. Jag är ju svårt förtjust i att bära tunna, kortärmade bomullskjortor såhär års. Gärna rymliga men framför allt så ska de vara handstrukna. Förr gick jag i T-shirt eller pikétröjor nästan jämt men det sker rätt sällan numera.

Ha nu en fantastisk tisdag, kära ordbrukare i Glommersträsk, Ödeshög, Hästveda och på Orust.

Jag kommer tillbaka! Precis som en bumerang kommer jag ALLTID tillbaka. Förr eller senare...