Httade det här gamla klippet på Youtube och fick flashbacks så det skrek om det. Det började med att jag tittade i bloggens backspegel, som jag gör varje dag, och såg att det gått hela 4 år just idag sedan Jerry Williams lämnade jordelivet. Så jag gick in för att söka efter någon filmsnutt med hans musik för att lite grand hedra hans minne så här år årsdagen. Och hittade gamla fina Keep on från 1969.

Och då vaknade minnen till liv, vill jag lova. Jag fyllde tolv det årer och minns en massa saker som hände då. Månlandningen följde vi ju via svartvit TV i sommarstugan för att ta ett exempel. I det mer närstående nyhetsflödet var det också året då man började arrangera discokvällar i skolan en eller ett par gånger per termin. Och där snurrade Keep om flitigt på skivtallrikarna kan jag lova. Många, särskilt bland oss killar, var lite blyga för att gå upp och försöka "shejka" som det hette på den tiden. Styrdans var helt otänkbart utan vi stod mitt emot varandra och rörde armar, fötter och höfter till musiken så gott vi kunde. Men vi hade ju sett på TV ungefär hur man skulle göra. Många hade väl dessutom äldre syskom, grannar eller kusiner som visat dem.

Och just den här låten var det nåt extra med. Den som agerade diskjockey såg ju om det var lite tomt på dansgolvet och brukade då ofta lägga på Jerry Williams och Keep on. 

Bland mina jämnåriga var det inte så många som kände till honom innan dess. Den genren hade väl inte riktigt kommit så långt ner i åldrarna. Men jag kände mycket väl till honom och hade hört  hans röst många gånger. Redan långt innan jag började i skolan blev jag förtjust i ett av hans tidigare alster. Darling Nelly Gray hette den och fanns på vinylsingel hos min kusin som dessutom var närmaste granne.

Hur som helst så tänkte jag tillbaka och friskade upp en hel del gamla minnen från de där diskokvällarna i skolan. Och då kom jag också att tänka på en annan låt som också kunde få den trögaste tolvåring att börja skutta runt och dansa. Så jag beslöt att se om även den fanns på nån gammal musikvideo. Fast video inte fanns i svenska hem förrän många år senare. Och tänk, jag hittade den också!

Giorgio Moroders hit från samma år var också ett säkert kort när det gällde att få oss att slita oss från Trocaderon och bullen eller popcornskålen. Det fanns en särskild dans till den men jag kommer bara ihåg att man skulle hoppa två gånger på höger fot och sedan samma med vänster.

Dessa två låtar lockade fram så många små fragment av minnen. Som den gången någon kastade in en stinkbomb i lokalen som genast börja lukta starkt av ruttna ägg. Eller vatmmästaren i skolan som var väldigt populär och alltid var med för att hålla ett öga på oss.

Och givetis mindes jag också den söta Cecilia som jag var hemligt förälskad i. Söt som en docka var hon och det brukade dröja ett bra tag en sån där kväll innan jag samlat ihop nog med mod för att gå  fram till henne och mumlande fråga om hon ville dansa med mig. Men blygheten brukade gå över ganska fort efter några av hennes leenden medan vi shejkade på där. Sen brukade jag diskret dra mig undan och samla nytt mod och en gång efter den andra dansen vågade jag mig på att föreslå att vi skulle köra på över nästa också.

Cecilia sa ja och log igen så hjärtat ville rymma ur kroppen på mig. Jag lyckades precis knipa ihop läpparna om orden som min hjärna velat säga; Att jag tyckte hon var jättefin och att jag gillade henne. Men det fick hon aldrig höra från min mun.

Men efter den dansen var det hon som föreslog ytterligare en. Då den var slut tackade jag och då sa hon att hon gillade att dansa med mig. Om det var någon sorts invit till mig att säga nåt liknande eller inte får jag förstås aldrig veta men på vägen hem sedan tänkte jag hela tiden på det och undrade om hon kanske kände likadant som jag.

Men det vågade jag inte ens drömma om. Min sjävbild i den åldern var inte sån att jag skulle kunna vara nån som tjejer skulle bry sig om. Sockersöta Cecilia ville nog inte ha en  sån som jag, intalade jag mig. Och den som inte försöker behöver ju inte bli besviken att få ett nej. Så feg var jag då.

Fegisen som sen växte upp och åldrades till mannen jag är idag vågade aldrig ta reda på det men det är ett vackert minne ändå. Och på senaste åren har jag sett henne på Facebook och konstaterat att den där übersöta lilla flickan med de mörka lockarna vuxit upp till en mycket vacker kvinna fast hon, i likhet med mig, passerat 60.

Då jag kom hem efter en sån där discokväll brukade jag gå in på mitt rum och ta på hörlurarna medan jag lade Simon & Grafunkels LP, "Bridge over troubled water" på skivtallriken. Därefter valde jag, om jag minns rätt, tredje spåret på A-sidan och satte mig sedan för att lyssna på...

"Celia, yuo´re breaking my heart. You´re shaking my confidence daily. Oh, Cecilia, I.m down on my knees. I´m begging you please to come home..."

Ja, just det. Låten med hennes, den ouppnåeligas namn förlängde liksom min kväll med henne litegrand på det sättet. Jag tror nästan att det var mest för att den hette som hon som jag så ofta spelade just den låten.

Hoppsan... Jag satte mig för att hylla Jerry Williams men istället blev det en tur längs minnenas allé och oväsentliga hågkomster som väl knappast intresserar nån mer än mig själv. Och får jag bara leva någa år till så är jag säker på att jag blir glad då när jag hittar dagens alster i backspegeln. Men det gäller ju, som sagt, bara mig själv.

Men ni får väl skylla er själva ifall ni läste ända hit! Det finns ju en slumpknapp som kvickt tar en till andra bloggar och andras tankar eller berättelser. Det som skulle bli någon sorts respektfull minnestext om Jerry W blev istället en musikalisk återblick till den tid då jag närmade mig tonåren.

Men nu är det över så andas ut. Sonen ska strax få köra mig till Willys och fylla på lite förnödenheter inför den nya vecka som börjar imorgon. Sköt om er, kära ordbrukare i Lönnångersfjärden, Åmål, Tvååker och Bollebygd.

Vi ses!