Gammal och ganska naivistisk text visserligen men medge att det är en vacker dröm de beskriver. Giganterna Fred och Cornelis samt Ann-Louis Hansson. Förvisso en gigant, även, hon med bortemot 60 år bakom sig på scener och på skiva. Hon har alltsså varit verksam som artist längre än någon av herrarna ens levde. Om jag minns rätt fick varken Åkerström eller Vreeswijk uppleva sin femtioårsdag.

Med all säkerhet berodde detta mycket på hur de levde sina liv. Vilket heller inte är helt ovanligt när det gäller stora konstnärer på många kulturella områden.

"Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär. Och ingen känner längre till det ordet militär..." Tänk om vi ens kunnat få möjligheten att drömma om det. Om en fridsam och fredlig värld där vi alla levde sida vid sida utan att försöka ta kål på varandra. Just nu känns det alltför avlägset för att man ens ska våga tänka den tanken.

Nej, vi har inga fredsapostlar nuförtiden. Det finns inga människor som Martin Luther King, Nelson Mandela, Moder Teresa eller Desmond Tutu idag. Men det skulle sannerligen behövas någon som predikade kärlek, tolerans, respekt och fred och som dessutom hade förmågan att få världen att lyssna. Att bry sig. Och kanske framför allt - att agera och protestera mot våld av alla de slag, mot intolerans mot andra folkslag, religioner eller andra länders gränser.

Man kan ju undra hur många själar man skulle kunna locka till ett fackeltåg genom Stockholms gator skanderande "Putin - Ut ur Ukraina!" Eller... "Palestinier och judar - sluta bråka med varandra!" Tilll exempel..

En synnerligen naiv tanke, jag vet och förstår det. Men medge att den är vacker!

Lika vacker som...  "Inatt jag drömde"