"Hur gammal är du egentligen, pappa?" brukar min yngre dotter fråga ibland då jag talar om nåt som är stenålder i hennes öron. Och det kan ju vara en fråga att ställa när man nu befinner sig i sin ålderdoms ungdom, som Lundell sjunger i klippet ovan. På ett ungefär, i alla fall. I texten är det ju femtio som är en ålderdoms ungdom

Så... Hur gammal är jag? Egentligen?

Jag har inga minnen av tiden innan TV blev en samlingspunkt i alla svenska hem. Så då kanske jag inte är så förhistorisk ändå...?

Men å andra sidan har jag klara minnen från den tid då TV;n var svartvit och enkanalig. Och då är man ju jättegammal.

Den TV som fanns hemma hos mormor, där jag bodde mellan 6-15 års ålder var inte bara en TV utan en möbel som skulle pryda sin plats i "Kammar´n" som hon benämnde sitt vardagrum.

Den hade skjutluckor framtill som var fördragna då den inte brukades och därmed smälte den liksom in mer än dagens 55-tums platta skärmar gör.

När TV2 startades i skarven mellan 60- och 70-tal blev mormor tvungen att skaffa en lite dosa för att kunna se även den nya kanalen. En tevetvåtillsats som de kallades. Detta eftersom TV;n var så gammal att ingen tänkte att det någonsin skulle bli mer än en kanal.

När mina egna barn var barn kunde de fråga om det inte var långtråkigt att inte ha nån valfrihet när det kom till TV-tittandet. Då brukade jag säga att vi visst hade valfrihet. Endera kunde man se på TV eller låta bli.

Det svaret brukade de fnysa åt, minns jag...

Inte heller kunde de riktigt ta in att jag fick mitt första jobb redan på hösten innan jag skulle fylla tretton år. 

Det fanns ju, på den tiden, små ICA eller Konsumbutiker i vart och varannat kvarter. Och ända in i sjuttiotalets tidigare år höll sig de flesta av dessa med en springpojke, eller springschas som man sa.

Så då jag fick höra att springpojken i vår närmaste affär skulle sluta knallade jag ner till Snål-Ivar som han ofta kallades bakom ryggen och anmälde mitt intresse.

Han tvekade en aning först eftersom han visste att jag inte fyllt femton och alltså inte fick leverera med flakmoped. Men eftersom han även ägde en paketcykel och en sparkstötting byggd för att frakta kartonger på så fick jag jobbet.

Så varje dag efter plugget sprang jag hem med skolväskan och sen iväg till "skubben".

Så kallades de små resor jag gjorde med cykel, spark eller till fots för att köra hem kundernas varor

2,5-3 timmar måndag till fredag och 5-6 timmar på lördagarna. På söndagen fick folk klara sig utan öppna affärer.

Hur överlevde vi?

Fråga inte mig. Men bevisligen gjorde många av oss det i alla fall.

Och än idag minns jag flera av stammisarna. De jag gick eller cyklade hem till varje eller nästan varje dag.

Lönen var från början femtio kronor i veckan men jag träffade ju mina kolleger i yrket då och då och snart visste jag att alla de andra hade timpenning om fem kronor.

Och det var ju inte så svårt att räkna fram att de andra fick åtminstone 50% mer i handen på lördagen än jag fick.

Så jag talade om det för Ivar och vågade mig även på att be om samma lön som de andra springpojkarna i trakten.

Men det var inte för inte som han kallades Snål-Ivar för han sa blankt nej.

Hur jag vågade fattar jag inte än i denna dag men jag såg honom rakt i ögonen och sa att då slutar jag.

Då sa han att jag måste jobba veckan ut först vilket jag gick med på.

Lördagen därpå hade jag min lilla fikapaus då han och hans fru bjöd på bullar och en läsk. Då kom han in till mig och sa att han hade tänkt efter och beslutat att jag skulle få det jag bett om bara jag stannade.

Så jag blev kvar ända till sommarlovet före nionde klass då jag fick mer välavlönat jobb som tidningsbud.

Så med dessa minnen i bagaget så måste jag ju vara kolossalt gammal.

Ändå känner jag mig ganska pigg förhållandevis. Ännu klarar jag ju att ligga raklång utan käpp...

Jag är också gammal nog att ha ätit kalops i skolbespisningen under hela skoltiden. Det minnet ska jag vårda just idag för i min slowcooker puttrar just nu en rejäl laddning av denna delikatess.

Lite suddig bild kanske. Men i alla fall jag som dessutom känner dofterna från köket blir då väldigt sugen när både ögon och näsa talar om för mig vad som vankas till middag.

Då och då ser jag på FB hur folk visar upp skolmatsedlar från 40-tal och framåt. Och från skollunchens intåg för svenska skolbarn och fram tills jag lämnade skolan ändrades det inte sååå mycket ändå. Skillnaden från 40- och 50-talen var väl att då serverades det gröt minst en gång varje vecka. 

Och såvitt jag minns var det bara sista skoldagen före jullovet vi fick det. Risgrynsgröt förstås med kanel och socker samt en limpmacka med kokt medvurst på.

Gått i skolan på lördagar har jag faktiskt också. Men bara i första klass och bara halvdag. Sen infördes femdagarsvecka på försök i vissa kommuner och Sundsvall var, tack o lov, en av dessa.

Som avslutning ska jag berätta en sak till från mitt första arbete på Jonssons livs. Sista året jag jobbade, på julaftonen, ringde telefonen och jag svarade som jag var tillsagd att göra om jag var inne i butiken.

Ivar med fru och anställda höll precis på att stänga.

I andra änden av teleledningen hördes en förtvivlad Fru Pettersson som jag burit hem två stora kartonger och fyra tunga kassar till under min arbetsdag. Som snart skulle vara slut.

Hon hade glömt att beställa rödkål och utan den var julen liksom inte lika bra. Jag visste att hon var en av de kunder som "hade bok". D.v.s handlade på kredit och betalade en gång i månaden.

Jag visste också att fanns det någon snålare än min chef, Ivar, i trakten så var det hon.

Jag brukade få en krona och ibland två av nästan alla jag fraktade hem maten till. Av fru Pettersson fick jag aldrig mer än 25 öre. Så även den dagen då jag måste gå tre gånger upp och nedför de tre trapporna innan jag hade släpat upp allt.

Men omtänksam och serviceminded som jag var redan på den tiden sa jag till henne att jag kommer upp med den där burken när jag slutar för dagen. Eftersom jag då ändå gick förbi hennes hus på vägen hem

Vilket jag även gjorde nån timme senare och hon mötte mig i dörren med portmonnän i handen. Hon visste inte hur hon skulle tacka tillräckligt och jag såg hur hon öppnade börsen för att, motvilligt, skiljas från ännu en tjugofemöring

Men se då... Då tittade fru Pettersson upp på mig och såg belåten ut.

"Nej visst, du har ju redan fått dricks idag!", sa hon och knäppte ihop sin portmonnä igen.

Och faktum är att jag skrattade hela vägen hem. Tänkte att den tjugofemöringen klarar jag mig lika bra utan för jag hade fått min lön plus en bonus på 25 kronor av min annars så snåle chef. Men han tyckte att jag hade jobbat så hårt dagarna fram till julafton att jag var värd det. Så tant Pettersson vann matchen om "snålast på Östermalm"!