Minus tio igår och jag tyckte att DET var kallt. Idag är det -14. Men det är ju i skuggan, förstås...

Eller som brorsan sa en gång för många år sen då jag ringde och grattade på hans födelsedag i februari. Jag frågade hur kallt de hade i Pajal, där han då bodde. och fick svaret...; "Tja, det är väl närmare trettio minus. Och ute är det säkert ännu värre!"

Det är ju så vi står ut med vintersn förbannelser, att skoja om dem. Det är väl det man kallar galghumor.

Som det där gamla talesättet "Den här veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen!"

Eller de där skämten om olika bilmärken som fanns i min barndom; "Man fryser inte i en folkvagn. Det bara känns så!"

Det sistnämnda handlade förstås om den tidens enda VW-modell, "Bubblan", som hade luftkkyld motor och därmed inget varmvatten att värma upp kupén med.

Det fanns bensinvärmare att köpa och installera i dem men dessa höll väl bara rutornaa isfria om jag minns rätt.

Idag är det för mig nästan obegripligt att en sån bilmodell kunde vara så populär. Hur man på mina breddgrader kunde välja bort att ha värme i bilen på vintern.

Men jag antar att andra fördelar fick avgöra. Som pris, tillförlitlighet och kostnader för reservdelar och reparationer.

Min egen familj hade under några år en Opel Kapitän. Som väl var så nära en amerikanare man kunde komma.

Den hade en sorts rullgardin mellan kylaren och grillen som kunde dras för när det var riktigt kallt ute och därmed få ännu bättre värme i kupén.

Så såg den ut med skillnaden att vår Opel var mörkgrön till färgen. Jag tror att modellen baserades på den amerikanska Chevrolt Bel Air. Opel var ju en del av General Motors redan på den tiden

Och nu minns jag att även om Opel fanns det en sån där liten skämtramsa. "Köp en Opel, bli belåten. Se naturen genom plåten!"

Märket var ju känt för att vara rostbenägna men vilka bilar var inte det?

Innan Kapitänen hade vi en "djungeltrumma". D.v.s en SAAB 93 med tvåtaktsmotor. Som kördes på samma sorts oljeblandade bensin som den tidens mopeder.

I späd ålder brukade jag ofta roa mig med att härma det "pruttande" ljudet av en sån motor vilket roade de vuxna omkring mig.

När slutade vi skoja om bilarna? Längesen måste det vara i alla fall för jag har nog inte hört nåt sånt sen 70-talet.

Lite synd för många av skämten var ju faktiskt rätt fyndiga. 

Som t.ex den om Austin A35 som kallades "slipsknuten" Och man behöver ju inte titta länge för att förstå varför.

Eller vad säger ni? Liknar den inte en slipsknut?

Tycker kanske inte riktigt att bilden gör den rättvisa för jag minns den som både väldigt smal och väldigt hög. Tänkte ofta att det nog var tur att de inte hade så starka motorer att man kunde köra så fort. För den måste ha varit rätt instabil och haft lätt att tippa på sidan i tvära svängar.

Nåja, det får räcka så med bilnostalgin för idag. Jag vet ju att åtminstone en av mina trognaste ordbrukare blir lycklig av dessa bilder. Som jag samvetslöst knyckt från Google...

Därmed är det dags att kränga på både mig och Thea varma kläder och ta ut henne på dagens första kissrunda.

Ha en härlig söndag, kära ordbrukare i Teckomatorp, Skinnskatteberg, Hjoggböle och Lerum.

Nog tänker jag att vi ses igen! Endera dagen...