Bloggen igår var ju egetligen ingen blogg utan bara en liten skojruta som jag snodde från Facebokk sen jag skrattat klart åt den. Och om nu Ernst, mot förmodan, skulle råka läsa det så tror jag faktiskt inte att han blir ledsen utan han drar nog på munnen, han med.

Nu finns det dock inget som tyder på att hela Sveriges mysfarbror tillhör skaran som jag kallar mina ordbrukare så risken torde vara minimal.

Snön vi fick i förra veckan har regnat bort nästan helt. Bara lite av kanterna som polgbilen lämnat och en snöhög som vaktmästarna skottat ihop  med hjullastaren på parkeringen återstår.

Plusgrader har det också varit hela dagen och regnvädret har blåst förbi. Det hann dock ställa till rejäla skador på sina håll häromkring med vägar som förstördes, gångtunnlar där man behövde vadarstövlar och översvämmade avlopp på en del ställen. Men jag har sett värre!

Nu är alltså november tillbaka till sitt vanliga mörker och ruggigt väder. Så det blir mest att kura inomhus.

Sen har det seglat upp nya orosmoln på min himmel. Gällande min gamla trogna(?) plåtkompis, Madame Citroen.

I lördags då jag åkte och handlade hörde jag ett konstigt ljud från vänster bakhjul nånstans. Det dök upp på vägen till Lidl men då jag backade ut från parkeringen var det helt tyst. Sen lade jag i ettan och släppte upp kopplingen och då kom det tillbaka. 

Men då jag inte tyckte att det ökade i volym eller märkte av några andra konstigheter körde jag hem utan missöden.

Idag konsulterade jag kompisen, Hans, som ju varit mekaniker nästan hela sitt yrkesliv och han tror inte som jag att det är ett hjullager som håller på att ge upp.

Han gissar på att jag fått in grus mellan bromsskivan och beläggen. Och jag hoppas vid Gud att han har rätt.

För annars blir jag utan bil i kanske en vecka.

Jag kollade ju såklart vad ett sånt där lager kostar och på Biltema fanns det för typ 250 kr. MEN... bara till framaxeln. Bakre lagren hade de inte alls.

Så jag kollade Mekonomen. De hade men de kostar 2500-3000 kr för en komplett sats.

Och så mycket lägger jag inte ut när det finns för en femtedel av pengarna på flera såna där postordersajter för biltillbehör. Men då får man ju vänta i några dagar på leverans.

Nåja, imorgon ska jag köra henne till min liberianske vän som har verkstad och är både duktig och billig. Han lovade kolla upp saken och återkomma. Är det då grus i bromsarna lär han fixa det på en grisblink och det blir i det närmaste gratis.

Om inte blir det bekymmer att ta sig till begravningen på fredag. Ja, inte min egen förstås utan min exfrus pappas.

Min f.d svärfar begravs då klockan tio på förmiddagen och det är helt självklart för mig att delta i den stunden.

Han var min svärfar i nästan 25 år och både före, under och efter den tiden har jag alltid också betraktat honom som en av mina närmaste vänner. En kompis som jag kunde prata med om det mesta. Vi förstod varandra, kan man säga.

Så självklart vill jag hedra honom med min närvaro under minnesstunden i Selångers kyrka.

En församling i västra delarna av staden där han bodde, gick i skola och även sedan arbetade under hela sitt 89-åriga liv.

Det är förstås sorgligt att han inte finns mer men så skröplig som han var de senaste två åren känner jag också en lättnad över att hans lidande är över.

Och redan nu märker jag att jag har börjat måla om sorgen till ljusa och glada minnen. Nästan varje dag sen han gick bort har jag kommit att tänka på nåt roligt han kläckt ur sig eller nåt trevligt vi upplevt tillsammans.

Och det blir ingen stor tillställning heller. Deras umgängeskrets av släktingar och vänner var aldrig särskilt stor och dessutom har de överlevt de flesta som de umgicks med i yngre dagar.

Ett par gamla bekanta, kanske en av hans arbetskamrater som han höll kontakt med så länge krafterna fanns. Annars blir det förstås hans fru och döttrar samt barnbarn och kanske även de två barnbarnsbarnen. Och så jag.

Att ta sig dit får väl ordnas på nåt sätt om nu bilen blir kvar ur bruk ett tag. Likaså kommer lilljäntan med vidhängande mågämne upp från södra Småland där de numera bor.

Så då får jag kanske även chansen att klappa om magen där mitt kommande första barnbarn bor. Jag vet redan att det är en liten kille och att han ska heta Louie. Det är i alla fall "arbetsnamnet".

Men hälsa på honom får jag inte göra förrän i mars nästa år. Och jag måste säga att jag redan längtar till mars.

Inte bara för att jag blir morfar då men även för att då är liksom det värsta av vinterhelvetet över och ljuset är tillbaka.

I väntan på det tillönskar jag mina kära ordbrukare en angenäm natt i Häggdånger, Siljansnäs, Sjöbo och Lillpite!

Vi ses!