Ovanligt tidig vinter här på Sveriges midja detta år, Vår första snöyra fick vi redan 19/10 och det är många år sen jag såg snö i oktober. På senare år har även november och december bjdit på barmark och kompakt mörker.

Men i helgen som var fick vi tillbaka de 15-20 cm snö som smälte bort av det första.

De ligger dessutom kvar för nu är det även minusgrader. Sex snäpp under nollan imorse och det har hållit i sig under dagen. Sopade fram bilen gjorde jag redan igår samt skottade bort den snö jag rivit ner.

Oljudet jag hade i Madame Citroen förra veckan visade sig vara ganska lätt ordnat. Det var helt enkelt en skyddskåpa av plast undertill som antagligen skrapades loss när jag backade ut bilen genom plogvallen bakom den. Sen släpade den i marken när jag körde så missljudet upppstod.

Men den kunde min gode liberianske vän fixa ganska enkelt helt utan att tusenlappar sattes i rullning. Han begärde och fick några hundralappar för besväret eftersom han även bytte halvljuslamporna.

Jag förstår inte varför man han krånglat till något som förr vem som helst lätt kunde göra själv. Men det verkar som om det är jättebesvärligt att byta lampor nuförtiden på nästan vilken bil som helst.

Det är inte det att det är tekniskt komplicerat men det är så förbannat trångt att man borde lära barn att göra det eftersom deras händer oftast är betydligt mindre, smalare och smidigare.

Nåja, det förde ju i alla fall det goda med sig att nu är klockan i bilen omställd till vintertid. Man måste ju ur med batteriet för att byta vänster strålkastarlampa så jag hade ju ändå behövt ställa om den.

Och där har vi en grej som inte alls följt med i utvecklingen. Där man inte riktigt hängt med i Frankrike. Madamen är av 2004 års modell och jag måste ändå ställa klockan manuellt.

I många andra bilar finns ett litet batteriminne som håller tid och datum i minne när de blir strömlösa.

Min förra plåtkompis (SAAB 95 från 2001) ställde själv om klockan med hjälp av bilradions RDS-funktion. Men inte Madame Citroen, alltså.

De är lite egensinniga, mina damer. Madame Citroen på sitt vis och Fröken Thea på sitt. Hon gillar inte att ta på sig varken reflexvästen eller den lilla hemstickade tröjan med namnet på ryggen som hon fick med sig hit i vintras.

När de väl sitter på är det inga bekymmer men att ta på dem ser man att hon inte gärna vill.

Och för all del, jag både förstår och håller med. Fram tills nu har jag alltid tyckt att det är nåt lite löjligt med kläder på hundar. I min barndom hade min moster en pudel som verkligen hatade att få på sig regnkappan. Hon sprang och gömde sig om hon såg att man tog fram den.

Förra vintern använde vi aldrig tröjan men när hon nu blev så kortklippt har jag tagit på henne den när det varit minusgrader ute. Jag vet inte om hon skulle frysa utan den men jag gör det liksom för säkerhets skull.

Och nu börjar det snart att bli dags. Hon var här för en kvart sen och krafsade mig på benet och "brummade" lite men jag sa att hon fick vänta lite till.

Men nu ska jag avsluta här och sedan kränga på henne den fina hemstickade tröjan. Alla kan ju se att den är gjord med kärlek och omtanke när man till och med stickat in hennes namn på ryggen.

Så ha nu en fin onsdagkväll, kära ordbrukare i Vedevåg, Gånghester, Dals Långed och Hissmofors.

Vi ses! Törs jag nästan lova...