Nu är begravningen över och jag har tagit adjö för sista gången av en av de finaste människor jag mött. Klippet ovan visar vad som spelades upp i kyrkans högtalare som avslutning av ceremonin.

Och det kändes så rätt att de valt just den låten som avslutning på begravningsakten. Helt klockrent!

Texten och Begrhagens nyss slocknade varma stämma gav mig falschbacks gång på gång. Jag lyssnade noga på texten och såg Kalle framför mig som han var innan ålder och sjukdom märkte honom så hårt.

Jag såg en leende Kalle som rodde ekan vid deras stuga medan jag satt i aktern och höll i kastspöet med ett drag som fick släpa efter båten. Jag kunde nästan också höra honom skratta och säga att "Förr fanns det mycket fisk i den här sjön. Men nuförtiden är det mest bara vatten!"

Sån kunde hans humor vara. Den var snabb och direkt och träffade oftast mitt i prick. Alltid igång med något projekt. Var det inte i trädgården så fanns alltid något att syssla med i hans lilla verkstad med arbetsbänk och skruvstycke samt massor av gamla verktyg efter hans egen far. 

Stugan ärvde han efter sin egen pappa och efter några år stod den inte alls att känna igen för den som sett den i originalskicket. Med varsam hand renoverades den inifrån och ut i steg för steg.

En väldigt fin begravningsakt var det i alla fall och det känns bra att ha deltagit i den.

Nu ska jag snart gå och förbereda den potatisgratäng som jag tänkte bjuda dottern och mågämnet på till den karré som ligger i slowcookern sen några timmar.

Och för förrsta gången någonsin ska jag laga det utan att skala potatisen innan. Jag skicade efter potatis från affären då de lånade min bil förut och när de kom hem så visade det sig att påsen innehöll "småpärer" som vi säger här på Sveriges midja. Ingen var större än en pingisboll.

Men då utbrister min dotter att man ju inte behöver skala dem. Så just så får det bli. Man tar fram den där gamla vev-makapären som är så bra till sånt. En trebent historia som vevas med handkraft och skivar alla skivor lika tjocka.

Råkostkvarn heter det viss för insatta.

Och ända sen vi lämnade kyrkan poppar det hela tiden upp minnen som rör min bortgångne vän och f.d svärfar. 

Och det är i stort sett uteslutande ljusa minnen jag har.

Dem ska jag vårda!

Så länge jag lever.