En man kommer till en liten ort långt vid sidan om allfarvägarna. Men där finns dock ett hotell. Där går han in och möter hotelldirektören som råkar befinna sig i receptionen. Mannen frågar efter ett  ledigt rum för natten.

Javisst, säger hotelldirektören. Men det ligger på femte våningen och hissen är trasig. Men det ser inte kunden som något hinder. Dock vill han se på rummet innan han bestämmer sig och får nyckeln av direktören. Han lägger en tusenlapp på disken för att visa att han minsann kan betala för sig.

När mannen försvunnit uppför trappan nappar direktören åt sig tusenlappen och springer iväg till slaktaren som han är skyldig tusen kronor. Slaktaren går då direkt till bilverkstaden och betalar sin skuld där. Verkstadens ägare, i sin tur, går till byns prostituerade kvinna och betalar herdestunden han fått på kredit kvällen innan. Och hon går till hotellet och betalar hotelldirektören för rummet hon hyr för sin verksamhet ibland.

Då hon försvunnit kommer kunden nedför trappan och säger att han inte tyckte om rummet utan har bestämt sig för att ta tåget och åka vidare. Han får tillbaka sin tusenlapp och går mot järnvägsstationen.

Därmed var han den enda som varken vann eller förlorade något. Men på den korta tiden hann han ändå hjälpa till  att göra hela byn skuldfri. +UTAN att det kostade honom ett enda öre!

Och så säger folk att ekonomi är så svårt att förstå sig på...

Man kan verkligen undra hur korkad han är, den där Putin. Nu har de minerat ett kärnkraftverk i Ukraina och utsätter det för raketbeskjutning. Och omvärkden fruktar att kylsystemet ska förstöras eftersom det då väldigt snabbt kan bli en fullskalig härdsmälta. Inte hos dem men hos Ukrainierna! Har de glömt Tjernobyl?

Där gjorde ju haveriet att området inte kommer att vara besökbart på ett par mansåldrar men det spreds ju med vinden också. Till  oss här i Sverige liksom till Finland och Baltstaterna men en jävla massa radioaktivitet regnade ju även över deras eget land. Vilket säkerligen blir fallet även nu om det går så långt att det blir en härdsmälta.

Hur kan man ens tänka tanken? 

Nej, jag hoppas att det ryska folket förstår att de har en galning till president och avsätter honom snarast. Fast då står väl förstås nån annan stolle beredd att ta över.

Det känns som om Sverige, Europa och världen skulle må bra av lite glädje nu efter pandemi, krig och skenande priser på mat och drivmedel. Nu har visserligen bensinpriset gått ner under 20 kr men det är fortfarande jävligt mycket dyrare både att tanka och att äta än för bara fem månader sedan. Tror aldrig jag har upplevt så brant stigande priser på så kort tid. Nu har drivmedelspriserna sjunkit en bit men matpriserna ligger kvar 20-25% högre än i februari.

En  ask Bregott t.ex kostade då ungefär 42-43 kr och idag får man betala över 60 för den. Förra årets surströmming betingar ett värde av 80 kr ungefär. Inte alls länge sedan samma burk kunde köpas för c:a 40 spänn. Men i just det fallet  är det ju. i ärligheten namn, inte bara Putins fel utan utfiskningen av Östersjön också.

Den pågår fortfarande och fler och fler av de redan fåtaliga yrkefiskarna får slå vantarna i bordet och sälja sina båtar eftersom fisken inte räcker för att försörja dem.

Och allt detta sker med "maktens" goda minne. Häromdagen hörde  jag att de börjat fundera på att minska kvoterna en aning för de där industritrålarna från västkusten som dammsuger upp allt levande i detta så känsliga innanhav.

Och när fisken tar slut, för det kommer den att göra om ingen sätter ner foten och skickar ut jättebåtarna i Nordsjön där de hör hemma och inte alls gör sån skada som här, då är det inte bara fisken och fiskerinäringen som försvinner. Då förstörs ett helt ekosystem med säl, sjöfågel och andra vattenlevande djur.

Och då är väl frågan om Östersjön någonsin kommer att kunna återhämta sig.

Inte nog med det. Valet till riksdag, regioner och kummuner närmar sig. Den 18/9 ska Sverige gå till valurnorna och jag hoppas att väljarna tänker noga igenom vilken regering vi vill ha och behöver- Eller kanske rättare sagt, vilken regering vi för död och pina INTE vill ha. Den som absolut INTE vill se SD som del av en regering i vårt land kan ju då heller inte rösta varken på L, M eller på KD. För alla dessa är ju helt beredda på att bilda familj i Rosenbad med Åkesson & c:o. Vad C egentligen vill kan jag inte bedöma men på de valaffischer jag sett på nätet hyllar man ju mångkulturen och då blir det ju svårt att regera ihop med SD. Samrtidigt vill C vara en tydlig opponent till S och V men även till MP. Nej, jag är full av onda aningar inför det här valet.

Men... det är ju lördag också. Och då ska man väl inte bara gnälla och spy galla över förhatligheter. Vädret är dessutom helt ok. Lite växlande molnighet under dagen har det varit men mestadels soligt ändå. Och massor av folk och bilar vid närmaste badstranden då jag åkte förbi för några timmar sedan.

Jag gjorde det enkelt för mig när det blev middagsdags idag. Ett paket fiskpinnar inhandlade till extrapris för nån vecka sen hittade i frysen och till det rörde jag ihop lite remuladsås och sen fick det bli pulvermos till det.

Jadå, visst tycker också jag att det är mycket godare att panera och krydda fisken själv innan man steker den och även att göra äkta potaatismos från grunden. Men ibland blir det så här också, Dagar då man liksom inte ar den där gnistan att åstadkomma storverk vid spisen. Och om man saltar o pepprar lite extra samt rör ner en smörklick och en gräddskvätt i moset blir det faktiskt helt ok. Tror man behöver falukorven, fiskpinnarna och blodpuddingen för att till fullo uppskatta kalvfilén, ankbröstet och filé mignon när man väl får det.

Ha en fortsatt fin lördag och helg, kära ordbrukare i Väckelsång, Hunnebostrand, Tidaholm och Överkalix.

"No´ tänk´ ja vi ses nan gang! Endera da´n...

Så dök det alltså upp en fjärde dag då jag aldrig tidigare har skrivit något här. Backspegeln är helt tom för dagens datum. Och eftersom jag avgav två nyårslöften varav det ena var att när nästa nyårsnatt kommer ska det inte finnas några tomma dagar i bloggens fält för "Tidigare år".

Redan där alltså en förvarning om att det inte var skrivklåda och inspiration som fick mig att försöka skapa ett inlägg. Och därmed ökar kanske risken att det inte blir alltför intressant för ordbrukaren på andra sidan internet.

Nåja, det får vi se. Det kan ju också bli ett sjuhelsikes spirituelt och intressant inlägg som får er att kanske både skratta och ler. Eller gråta. Eller bli förbannade och knyta nävem i fickan, Men det lär väl visa sig...

Det talas ju om vår inre klocka. Att många av oss, och kanske särskilt vi som börjar bli lite till åren, knappt ens behöver ställa väckarklockan även om vi behöver vakna en viss tid. Så är det även för mig.

Nästan varje mprgon när jag vaknar så "vet" jag liksom ganska precis hur mycket klockan är. Oftast är den ungefär sex eller halv sex. Imorse minns jag att jag kände mig lite förvånad att jag vaknade så tidigt. Och mycket riktigt, då jag tiittade på klockan var den fem minuter i fem. Men somna om var inte att tänka på utan jag steg upp för de vanliga morgonbestyren. Badrummet först och sen ska ju bryggaren igång snarast möjligt. Därefter är det Batmans tur (sonens svarta kattoxe) att få skålen med torrfoder samt den med vatten påfyllda.

Därefter får datorn börja värma upp sig medan jag tar på kläderna och sedan läser jag lokalblaskan på nätet medan kaffet rinner ner i kannan. När bryggaren börjar hosta vet jag att om en minut kan jag hämta dagens första så efterlängtade kaffemugg. Den bästa på hela dagen om ni frågar mig. Visst tycker jag att det kan smaka gott både andra och tredje koppen men ingen är så god som den första på morgonen.

Sen har jag ju inte bara en klocka inbbyggd i hjärnan utan även en almanacka. Men den har funkat betydligt sämre på sistone.

I början av den här veckan tappade jag visst bort en dag. Så i onsdags gick jag hela dagen i tron att det var tisdag. Detta förde också med sig att jag aldrig lämnade in något travspel på V86 som jag annars ofta gör. Men jag tröstade mig genast med att i de flesta fall så vinner jag ju ingenting och därmed hade jag ju sparat en slant.

Idag, däremot, har jag fått lov att tvinga mig själv att inse att det är fredag. För min inre almanacka påstod väldigt bestämt att det var lördag. Så då nyhetsmedia skummats igenom imorse tittade jag in hos ATG för att börja titta efter lämpliga singelstreck blev jag genast varse att jag visst hoppat över en dag istället nu.

Tillfälligheter eller en beynnande demens får vi väl kanske se med tiden. Men något bekymmer är det ju egentligen inte. Dagarnas namn har ju aldrig haft nån större betydelse för mig utom kanske under de begränsade perioder av livet då jag haft dagtidsarbete. Nu har jag ju inget arbete alls så idag kvittar det ju, om möjligt, än mer.

Vad ska man då hitta på en dag som denna? Fredag och allting! Tja, inga stora planer men nog börjar det bli dags att ta sig ut i naturen och checka av några svampställen. Men kanske kollar jag med syrran först för hon har garanterat redan varit ute och rekat lite.

Annars ska jag vispa ihop en pannkakssmet. Har dock inte bestämt om jag ska servera bara vanliga tunnpannkakor med sylt eller om jag ska laga det där som jag lärde mig på åttiotalet av jobbets dåtida matleverantör. De hade något de kallade Enchilladas men som egentligen var crepes med köttfärsröra i. Gratinerade med ost på.

Mycket gott och väldigt länge sen jag lagade det.

En äkta enchillada består, om jag fattat rätt, av tortillabröd istället för pannkakor men jag gillar den där varianten också. Testa själva, vetja! Jag gör ungefär som när jag lagar vanlig köttfärssås men lite tjockare i konsistensen och lite kryddigare. Brukar även röra ner en liten burk majs. Sen rullar man in röran i pannkakor som läggs i en smord ugnsform och gratineras tills osten fått färg. Rekommenderas varmt! Smaklig spis!

Därmed får det räcka för den här gången. Som du säkert minns så varnade jag i förväg att det kanske inte skulle bi så spännande udag. Men om du ändå läste ända hit så kan jag trösta dig med att det strax är över.

Närmare bestämt... NU!!!

Man hänvisar gärna till gamla tiders hästhandlare då man vill beskriva samvetslösa skojare och bluffmakare. Men jag undrar om man inte rentav skulle kunna sätta en gloria över dessa herrars minne om vi jämför med dagens lurendrejare.

De kunde tratta i sin ledbrutna gamla krake en skvätt arsenik dagen före kreatursmarknaden och hästen var pigg och sprallig hela dagen därpå. På den affären tjänade förstås skojaren en hacka medan den stackars småbonde som köpt vraket kanske hade svårigheter att ens få den att stå på benen nästa dag.

Då var det en person som lurade en annan. Idag går en del in för att lura hundratals, tusentals eller gärna fler med rena bluffartiklar., Jag har skrivit om det tidigare för kanske ett halvår sen elle så. Den gången var det Aftonbladets hemsida man hade "lånat" liksom en bild på Björn Borg men en infälld bild av en  utbetalningsavi på x antal tusenlappar. Och det värsta med den artieln var att på avin hade de lånat logotypen från PK-banken som inte ens finns längre sen ungefär trettio år tillbaka. Bitcoin var det förstås de ville sälja och man varnar att det gäller att hoppa på tåget fort som ögat innan storbankerna får dem nedstängda.

Idag var det Felix Hergren och Dagens Nyheter som fått "låna ut" ansikte resp. logotype till dessa storsvindlare. I den fejkade tidningsartikeln står det att vem som helst kan bli mångmiljonär på bara ett par månader.

Och då är det kanske lätt för många att bli lite dummare än man annars är. Men den där gamla sanningen att när något låter för bra för att vara sant så är det nästan aldrig sant heller.

Det stod också att han sutti i nyhetsmorgon och berättat öppet om det. Men det krävdes v¨äldigt lite forskning för att ta reda på att Felix inte alls varit med där på sista tiden.

Det var på Facebook det dök upp i flödet och givetvis anmälde jag genast annonsen som bluff och skumrask. Precis som förra gången! Och precis som då kommer den att försvinna om den inte redan gjort det. För att komma tillbaka med nån annan kändis som får skylta med sitt ansikte utan att varken ha godkänt det eller fått betalt för det.

Men det finns många, många fler skojare och bedragare. Internet kryllar av människor som har allsköns idéer om hur de ska få folk att swisha pengar till dem. De ordnar tävlingar där maaan måste köpa olika symboler som används i spelet och dessa motsvarar då olika antal kronor som dra från mobilräkningen.

Och det är inte det allra värsta utan det värsta är att så många vänder sig till barn. Som kanske inte fattar att föräldrarna kommer att få betala så småningom. De spelar ju bara nåt de tycker är kul och har oftast inte så stora begrepp om pengars värde. En mkt yngre man än jag visarupp de allra värsta avarterna på sin youtubekanal ooch man bara häpnar när man ser vad folk går på. EN kvinna, som jag först trodde var 18-19 men visade sig vara 35 lånar pengar från vem som helst under förevändningen att hon inte har pengar till mat eller att hon är döende i cancer och Gud vet allt. Folk och framför allt ungdomar, tycker då synd om henne och swishar henne en slant till hyra eller mat. Pengar som hon sen genast förslösar på nätcasinon..

Härom veckan hade hon lagt ut ett meddelande på Instagram som låtsades vara nån annan. Som berättade att damen ifråga just begått skälvmord. Hängt sig i sin lägenhet.

Men nästa dag dök hon upp och berättade att det bara var ett PR-trick för hon ville se vilka som var hennes riktiga vänner... Jag säger inte ens vad jag tycker. Det kan den normalbegåvade ordbrukaren enkelt räkna ut själv.

Förjävligt förstås, allt det jag skrivit om ovan. Men det som verkligen skrämmer är att det tycks ju finnas hur många som helst ssm går på det också. Som låter sig blåsas på pengar!

Vad hände med det kritiska tänkandet hos folk? Jag menar... Hur kan man tro på en vilt främmande människa som sitter och snyftar vid skärmen  och låna ut pengar till obekanta utan garantier.

På ett sätt år det förstås fint att människor har empati med den som har det svårt men man måste väl ha lite självbevareksedrift också?

Och detta är förstås bara toppen på isberget. Folk sitter även och tar betalt för att när de nått en vissa summa hälla en påse mjöl över sig, dricka ättika eller tömma en potta över sitt huvud och kropp.

Jo, det är sant! De finns också och jag skriver "de" för det är inte bara en...

Internets baksida, alltså. Sånt förekom ju inte före internets tillblivelse. Då kunde folk ringa "Heta Linjen" som Telia tillhandahöll för gruppsamtal. Ofast var det dock inga samtal utan bara folk som andades och några som då och då ropade "hallå?".

Så... allt var inte båttre förr. Men allt var inte såmre heller! Hur man ska stådá bort de här avarterna vet jag inte. Kommer själv inte i kontakt med dem heller eftersom jag inte åår verksam på tictoc. Och kommer heller inte att bli.

God torsdagkväll på er,, kära ordbrukare i Treriksröset, Skags udde, Klintehamn och Norrfällsviken.

Vi ses!

Som så nånga gånger förr drabbades jag nyss av skrivklåda fast jag inte alls har nåt att skriva om som jag tror är intressant för nån annan. Så vi får väl se vad det blir när det blir färdigt. Kanske kastar jag alltihop och refuserar mig själv eller också lägger jag ut mina högst amatörfilosofiska ord ändå.

En och annan gång genom mina bloggår har jag ju filosoferat kring hur mycket världen, Sverige, språket och inte minst jag själv har förändrats under min jordavandring, Bara alla dessa modeord som plötsligt dykt upp och i många fall försvunnit lika fort som de kom medan andra blivit kvar.

Någonstans, minns inte exakt var, stötte jag nyligen ihop med ett ord som fick mig att genast reagera. Ordet var "prillig". Det sa man i min barndom om nån man tyckte var lite dum eller konstig. "Är du helt prillig i huvdet?", kunde man ropa i ilska när någon burit sig taskigt åt mot en. Men ordet hörs inte ofta numera och jag själv har nog inte heller använt det på minst femtio år.

Som barn hade jag ett annat ord som jag tyckte användes på ett konstigt sätt. När man väntade gäster hemma sa man att man skulle "få fråmmande". Även om de väntade besökarna var nära anförvanter genom blodsband eller nära vänner så kallades det så TROTS att de inte var ett dugg "främmande" för en. Det finns människor som använder det fortfarande men det är, i så fall, oftast de som är en bit äldre än jag.

På åttiotalet föddes begreppet "finansvalp" syftande på unga människor som snabbt tjänat en förmögenhet på aktiehandel. Finansvalpen (den manliga varianten) bar Armanikostym, bländande vit skjorta med sidenslips och pratade nästan oupphörlgt i sina "yuppienallar". Den kvinnliga upplagan av dem var ungefär likadana men klädde sig i exklusiva knytblusar och bar gucciväskor och flashiga smycken.

Nu talar jag alltså om tiden innan mobiltelefonen blev var mans/kvinnas/barns egendom och vi som var lte aundsjuka på dem gillade att håna dem en aning. De var dyra på den tiden och inte så många tyckte att de varken hade råd eller behov för en sån dår leksak. Men finansvalparna stoltserade ju gärna med dem också så därför fick de finna sig i att vi i den simpla pöbeln skämtade lite om dem.

Idag säger ingen varken yuppie eller finansvalp längre. Och den enda människa jag vet som kallar sin mobil för "nallen" är min syrra.

Men visst är det märkligt, det där med hur trendet kommer och försvinner? Nu ska jag strax iväg och ordna några små ärenden så jag ska inte plåga miga kära ordbrukare mer än så för stunden.

Men jag kommer tillbaka! Det kan ni lita på. Som en u-båt dyker jag upp igen när ni som minst anar det.

"Om Gud vill å pjäxer´n håll´!"

Nejdå, jag är varken bortest, död eller sjuk. Inte värre än vanligtvis årminstone! Men eftersom det nyss plingade i mailboxen där en ordbrukare frågade om jag har lagt av med bloggen. Vilket jag alltså inte har. Kanske till någons glädje och nån annans förtrytelse men jag tror ändå att majoriteten av de som slumpar omkring och läser är ganska likgltiga över huruvida jag skriver eller ej. Det finns så många andra som har mer bilder och mindre struntprat

Och det är ju absolut inte första gången bloggen får ligga för fäfot ett slag heller. Och med tanke på hur griniga och negativa mina senaste alster har varit så kanske det var en välgärning att jag höll fingrarna borta i några dagar. En knapp vecka ser jag att det är, närmare bestämt. Jag HAR haft betydligt längre pauserän så genom åren men det är nog ganska länge sen.

Som rubriken berättarhar jag smort kråset med gulskädda igen idag. Det var nog kanske en månad sen förra gången men imorse tog jag fram dem ur frysen. Och när jag lagt för mig på tallriken blev jag så nöjd med upplägget att jag tog en bild för att visa upp hur smarrigt det ser ut. Håll till godo!
 

Så såg det ut innan jag satte kniv och gaffel i arbete med att fördela maten och föra den till min mun. Och det räcker ju egentligen med att man tagit en tugga så är liksom skönheten förstörd.

Men gott var det! Lika gott som förra  gången. Ok, ska jag vara helt 100% uppriktig så är "äkta vara" en liten aning bättre. Men det skiljer inte mycket. Och den skilllnaden tar priset bort åtminstone för mig för gulskädda är en bit mindre kostsam  än äkta rödspätta. Remouladsåsen gjordes också från grunden, ett arbete som bara tar ett par minuter så jag tvivlar på att jag nånsin mer kommer att köpa färdig remouladsås på flaska eller tub. Eller ens de där mixpåsarna som också finns.

Solen kom tillbaka idag också och klockan hann inte ens bli elva i förmiddags innan det började strömma barnfamiljer och större barn i flock samt tonåringar förbi mitt fönster på väg mot den fina sandstranden bara några hundra meter från mitt hem. Området där jag bor har inte det bästa ryktet, Delvis på grund av de många nationaliteter som bor här men det finns också en viss överbefolkning av folk från samhällets skuggsida. Många missbrukare finns det. Och det är just det som folk från "finare" bostadsområden brukar fokusera på när de talar om Bredsand, som stadsdelen heter. Det finns ett par till liknande områden där de kanske har ännu mer problem än vi. Men själv tänker jag ofta tvärtom. ATt jag har det bra som får bo i ett hus där grannarna är lugna, mogna och ordentliga människor. Som arbetar och gör rätt för sig. Ja, utom jag då förstås, som är enda pensionären i kåken. Vi har omedebar närhet till inte bara en utan flera fina sandstränder och klippor vid Östersjön men även närhet till skog och mark. Mindre än en kilometer åt andra hållet, uppför berget, finns milsvida spårsystem där stigarna är mer vägar än stigar. Preparerade alltså, av människohand. Det finns möjliget att gå eller cykla (skidspår vintertid för de som gillar det) upp till södra stadsberget där det numera ligger ett stort hotell med vidunderlig utsikt över "staden mellan bergen", havet och vår dock ganska blysamma skärgård. I jämförelse med t.ex Stockholm vill jag inte ens kalla det vi har här för skärgård för mot den så är våran ingenting. Men fint är det titta på från berget ändå.

På det sättet kan jag tycka att jag är lyckligt lottad som får bo här. Att det sedan finns mycket sociala problem och missbrukare märker jag sällan av. Jag är sällan ute och ränner omkring på kvällarna och dagtid syns det inte på samma sätt som då "Svensson" gått hem och stängt om sig.

Under regndagarna på senaste tiden har det blivit mycket youtube och jag slutar aldrig häpna över hur många människor som vill lägga ut sina liv för världen. Och inte bara unga människor utan folk som fyllt både 50 60 och några som är ännu äldre också. Inte heller blir jag klok på hur många som är så uppenbart fejk. Eller hur många teorier det finns kring Palmemordet. Just de videorna har jag skummat mig genom ganska många olika och hittat ett litet fåtal som känns seriösa och sysslar med fakta och inte fria fantsier. Nya bevis har utlovats ganska snart både om det och om Estoniakatastrofen.

En annan sak som förvånar mig är hur många SD-sympatisöreer som är verksamma på tuben. Och då menar jag inte partiets egna valfilmer. Såna kommer det från de andra också. Nej, jag menar alla de där som är ungefär som jag själv med den skillnaden att de skyller alla Sveriges bekymmer på invandringen. Det finns också ett helt gäng med nyhetskanaler som man snabbt fattar är närstående till SD, Det fenomenet ser man inte från de andra partierna.

Och det TROTS att det fortfarande är fler som INTE vill ha SD vid makten än de som vill det. D.v.s om vi leker med tanken att 25% av valmanskåren röstar SD till riksdagen den 17/9 så är det ju fortfarande 75% av folket som INTE tycker att de är bäst skickade att leda Sverige in i framtiden. Jag har på känn att den parlamentariska situationen i risdagen kan bli ännu krångligare efter valet.

Och nu är visst dessutom "Alternativ för Sverige" på frammarsch också. Det är ett parti ännu längre ut på högerkanten och det luktar brunt lång väg av det jag lyckats ta reda på.

Så tänk er noga för, kära ordbrukare, när valdagen kommer. Du kanske gillar ett parti lite mer men man måste nog också försöka göra sig en bild av vad övriga partier gör efter avalet och vilka ens egna favoriter kan tänka sig att samarbeta med. Krångligt värre...

Slut för idag - tack för idag till dig som läste hela vägen ner, "ända in i kaklet"!

Börjar med att säga att det här inlägget bara är tankar som fått rinna ut genom fingrarna, genom tangentbordet och in i bildskärmen du har framför ögonen. Så förvånta dig inget mer eller bätre än vad rubriken säger. Känner du att du inte orkar med ovidkommande funderingar så kan du sluta läsa redan nu. För det är vad du får om du fortsätter.

Ibland funderar man över saker som egentligen inte har nån betydelse alls. Men funderar gör man ändå. Eller är det bara jag som gör det? I min barndom var det någon skojfrisk vuxen som frågade mig om jag visste vad som kom först, - hönan eller ägget. Snabbt tänkte jag då att det måste väl varit ägget. För hönor kommer ju ur ägg. Men strax därpå kom jag ju på att ägg ju kommer ur hönor också. Så om ägget var först, varifrån kom då det första ägget?

Det kanske vore enklare om jag varit religiös och därmed accepterat att det var Gud som skapade den första hönan som la det första ägget. Men då infann ju sig genast nästa fråga... Var kom Gud ifrån? Vem skapade Gud?

Likaså fick jag förstås som barn också veta att universum är oändligt. Med min medfödda logik satte jag mig förstås på tvären för man hade ju också sagt till mig att allting har en ände. (Allting har en ände men korven den har två. Pannkakan har ingen men den är glad ändå lydde en ramsa jag också hörde under mina tidiga år)

Universum funderade jag en hel del över men kom så småningom fram till att acceptera att det är oändligt. För om det finns ett slut... Vad finns i så fall bortom slutet?

"Man ska inte grubbla över sånt där för då kan man bli tokig!", sa en äldre kusin till mig då jag frågade vad han trodde. Och jag minns att jag då tänkte att han har säkert rätt. Han som är så mycket äldre än jag och snart ska göra lumpen har nog säkert koll på hur saker och ting förhåller sig. Lite som den där skämtteckningen jag stött på några gånger genom livet. Den föreställer två småpojkar som leker med varandra och den mindre säger; Det där med Gud som de talar om i söndagsskolan... Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Då svarar den större; Jag ger mig fanken på att det är som med storken, tomten och påsktuppen. Det är säkert farsan, det också!

De äldre lär de yngre. Ända tills de yngre blir tonåringar. Då är de allvetande och kan, vet och förstår precis allt så mycket bättre än framför allt vuxna och särskilt äldre människor. Enligt dem fattar såna som jag ingenting!

Men det finns även saker i vårt någorlunda sentida liv som också kan uppta ens tankar då och då. Jag lade ifjol nån gång ut en bild av mig själv som ung och slank 17-åring i utsvängda jeans och träskor på fötterna.

Såvitt jag minns gick nästan alla tonåringar i träskor på den tiden. (70-talet) Idag minns jag inte ens när jag senast ägde ett par såna. Eller ens såg dem saluföras i en butik. När slutade vi att gå i träskor? Och varför?

Jag hade t.o.m ett par platå-träskor då platådojorna var som mest inne och attans så lång man blev. Mina egna blygsamma 175 cm blev då snabbt till dryga 180.

Kommer också ihåg att man ibland samlades ett helt gäng tonåringar hemma hos nån av oss för att lyssna på musik eller spela kort eller nåt annat. Och då man skulle gå hem kunde det stå 7-8 par likadana träskor i farstun. Ungefär samma storlek också på de flesta. Men det var inga problem. Man bara stack ner foten i dem så kände man snart igen sina egna eftersom de formades invändigt efter hur ens fötter var skapta.

En annan sån där helt oviktig sak kom jag att fundera över då jag häromdagen såg en bild på FB från 1960-talets mitt. Den var tagen i ett snabbköp (vart tog förresten DET ordet vägen?) och i butiken sågs 3-4 damer. Alla med papiljotter i håret. Och det var ju inget konstigt med det. Tanter med rullar i håret såg man nog nästan varje dag. Några drog nån sorts schalett runt skallen men det sytes ju ändå att de hade de där spolarna i håret.

Den förändringen hade jag aldrig tidigare reflekterat över men när jag tänker efter så är det säkert minst 40 år sedan jag sist såg den synen. Exfrun rullade förvisso upp kalufsen nån gång ibland under åren då jag var gift men jag tror aldrig hon lämnade hemmet med rullarna kvar på skallen. Och jag skulle säkert haja till om jag fick se ett papiljotthuvud ute i verkligheten idag. 

Det är lite som att vi alla blivit lite mer noga med hur vi ser ut när vi visar oss ute i offentligheten. För några år sedan minns jag hur en dåvarande arbetskompis berättade att han sett en mor med dotter i tioårsåldern som strosade runt inne på ICA I likadana ljusrosa s.k one-piece. En sorts mysoverall i nåt mjukt plyschaktigt tyg och dragkedja som börjar vid ena knät och räcker ända upp till kragen. Han hade då tyckt att när det gällde barn så var det väl ok men att en vuxen inte ska gå omkring ute bland folk i såna plagg.

Inte vet jag väl om jag själv hade brytt mig så mycket men samtidigt har jag en viss förståelse för hur han tänkte. Och det är väl lite på gott och ont, det där. Jag är t.ex tacksam att det blivit mycket mindre vanligt att man sommartid stöter ihop med blekfeta farbröder som jag själv iklädda shorts, knästrumpor och brynja där övervikten ser ut att hota spränga nätmönstret. En brynja har jag aldrig ägt även om många sagt att de hjälper bra mot kylan vintertid. Och om jag alls bär strumpor till shorts så är det ankelsockar i så fall och inte rutiga knästrumpor.

När jag ändå är inne på det där med klädsel kom jag att tänka på en annan företeelse som förundrade den tidiga upplagan av den blivande singelfarsan. De flesta vuxna och framför allt lite äldre vuxna bar ju hatt på den tiden.

Men då man passerat en ytterdörr inåt skulle herrarnas hattar genast av medan tanterna behöll sina på. Jag kunde aldrig förstå varför det förhölll sig på det sättet. Tanterna tog av och hängde upp sina kappor men behöll hatten på både vid besök hos bekanta, vid olika föreningsmöten och i kyrkan. Inte för att kyrkan utgjorde nån större del av min barndom men nån gång ibland så var det ju barndop eller lysning eller andra evenemang man släpades med på.

Än idag vet jag inte exakt varför det var på det sättet. Inte så många som bär hatt idag och kyrkor besöker jag bara vid bröllop och begravningar nuförtiden. Men om nån av ordbrukarna är mer kyrksam av sig än jag eller vet varför ändå så får ni gärna förklara det för mig.

Med det skrivet så har amatörfilosofen snart amatörfilosoferat färdigt fär den här gången. Antar att det inte är så många som läser ända hit. De flesta med förnuftet i någorlunda behåll ger säkert upp när man märker att inlägget egentigen är helt onödigt. Så blir det ibland. Allt oftare, måste jag kanske erkänna, i alla fall för min egen del.

Tack till dig som ändå tog dig tiden att kämpa dig genom hela inlägget. Du är en tålmodig människa!

Gå nu och laga dig en god kopp kaffe så du piggnar till. Jo, jag ser allt hur du gäspar! Men du vet väl att en gäspning bara är kroppens tysta rop efter kaffe? Nsäta gång kanske jag ska skriva lite om ord och uttryck som tillkommit eller försvunnit under min levnad så här långt...

Vi ses!