Börjar med att säga att det här inlägget bara är tankar som fått rinna ut genom fingrarna, genom tangentbordet och in i bildskärmen du har framför ögonen. Så förvånta dig inget mer eller bätre än vad rubriken säger. Känner du att du inte orkar med ovidkommande funderingar så kan du sluta läsa redan nu. För det är vad du får om du fortsätter.

Ibland funderar man över saker som egentligen inte har nån betydelse alls. Men funderar gör man ändå. Eller är det bara jag som gör det? I min barndom var det någon skojfrisk vuxen som frågade mig om jag visste vad som kom först, - hönan eller ägget. Snabbt tänkte jag då att det måste väl varit ägget. För hönor kommer ju ur ägg. Men strax därpå kom jag ju på att ägg ju kommer ur hönor också. Så om ägget var först, varifrån kom då det första ägget?

Det kanske vore enklare om jag varit religiös och därmed accepterat att det var Gud som skapade den första hönan som la det första ägget. Men då infann ju sig genast nästa fråga... Var kom Gud ifrån? Vem skapade Gud?

Likaså fick jag förstås som barn också veta att universum är oändligt. Med min medfödda logik satte jag mig förstås på tvären för man hade ju också sagt till mig att allting har en ände. (Allting har en ände men korven den har två. Pannkakan har ingen men den är glad ändå lydde en ramsa jag också hörde under mina tidiga år)

Universum funderade jag en hel del över men kom så småningom fram till att acceptera att det är oändligt. För om det finns ett slut... Vad finns i så fall bortom slutet?

"Man ska inte grubbla över sånt där för då kan man bli tokig!", sa en äldre kusin till mig då jag frågade vad han trodde. Och jag minns att jag då tänkte att han har säkert rätt. Han som är så mycket äldre än jag och snart ska göra lumpen har nog säkert koll på hur saker och ting förhåller sig. Lite som den där skämtteckningen jag stött på några gånger genom livet. Den föreställer två småpojkar som leker med varandra och den mindre säger; Det där med Gud som de talar om i söndagsskolan... Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Då svarar den större; Jag ger mig fanken på att det är som med storken, tomten och påsktuppen. Det är säkert farsan, det också!

De äldre lär de yngre. Ända tills de yngre blir tonåringar. Då är de allvetande och kan, vet och förstår precis allt så mycket bättre än framför allt vuxna och särskilt äldre människor. Enligt dem fattar såna som jag ingenting!

Men det finns även saker i vårt någorlunda sentida liv som också kan uppta ens tankar då och då. Jag lade ifjol nån gång ut en bild av mig själv som ung och slank 17-åring i utsvängda jeans och träskor på fötterna.

Såvitt jag minns gick nästan alla tonåringar i träskor på den tiden. (70-talet) Idag minns jag inte ens när jag senast ägde ett par såna. Eller ens såg dem saluföras i en butik. När slutade vi att gå i träskor? Och varför?

Jag hade t.o.m ett par platå-träskor då platådojorna var som mest inne och attans så lång man blev. Mina egna blygsamma 175 cm blev då snabbt till dryga 180.

Kommer också ihåg att man ibland samlades ett helt gäng tonåringar hemma hos nån av oss för att lyssna på musik eller spela kort eller nåt annat. Och då man skulle gå hem kunde det stå 7-8 par likadana träskor i farstun. Ungefär samma storlek också på de flesta. Men det var inga problem. Man bara stack ner foten i dem så kände man snart igen sina egna eftersom de formades invändigt efter hur ens fötter var skapta.

En annan sån där helt oviktig sak kom jag att fundera över då jag häromdagen såg en bild på FB från 1960-talets mitt. Den var tagen i ett snabbköp (vart tog förresten DET ordet vägen?) och i butiken sågs 3-4 damer. Alla med papiljotter i håret. Och det var ju inget konstigt med det. Tanter med rullar i håret såg man nog nästan varje dag. Några drog nån sorts schalett runt skallen men det sytes ju ändå att de hade de där spolarna i håret.

Den förändringen hade jag aldrig tidigare reflekterat över men när jag tänker efter så är det säkert minst 40 år sedan jag sist såg den synen. Exfrun rullade förvisso upp kalufsen nån gång ibland under åren då jag var gift men jag tror aldrig hon lämnade hemmet med rullarna kvar på skallen. Och jag skulle säkert haja till om jag fick se ett papiljotthuvud ute i verkligheten idag. 

Det är lite som att vi alla blivit lite mer noga med hur vi ser ut när vi visar oss ute i offentligheten. För några år sedan minns jag hur en dåvarande arbetskompis berättade att han sett en mor med dotter i tioårsåldern som strosade runt inne på ICA I likadana ljusrosa s.k one-piece. En sorts mysoverall i nåt mjukt plyschaktigt tyg och dragkedja som börjar vid ena knät och räcker ända upp till kragen. Han hade då tyckt att när det gällde barn så var det väl ok men att en vuxen inte ska gå omkring ute bland folk i såna plagg.

Inte vet jag väl om jag själv hade brytt mig så mycket men samtidigt har jag en viss förståelse för hur han tänkte. Och det är väl lite på gott och ont, det där. Jag är t.ex tacksam att det blivit mycket mindre vanligt att man sommartid stöter ihop med blekfeta farbröder som jag själv iklädda shorts, knästrumpor och brynja där övervikten ser ut att hota spränga nätmönstret. En brynja har jag aldrig ägt även om många sagt att de hjälper bra mot kylan vintertid. Och om jag alls bär strumpor till shorts så är det ankelsockar i så fall och inte rutiga knästrumpor.

När jag ändå är inne på det där med klädsel kom jag att tänka på en annan företeelse som förundrade den tidiga upplagan av den blivande singelfarsan. De flesta vuxna och framför allt lite äldre vuxna bar ju hatt på den tiden.

Men då man passerat en ytterdörr inåt skulle herrarnas hattar genast av medan tanterna behöll sina på. Jag kunde aldrig förstå varför det förhölll sig på det sättet. Tanterna tog av och hängde upp sina kappor men behöll hatten på både vid besök hos bekanta, vid olika föreningsmöten och i kyrkan. Inte för att kyrkan utgjorde nån större del av min barndom men nån gång ibland så var det ju barndop eller lysning eller andra evenemang man släpades med på.

Än idag vet jag inte exakt varför det var på det sättet. Inte så många som bär hatt idag och kyrkor besöker jag bara vid bröllop och begravningar nuförtiden. Men om nån av ordbrukarna är mer kyrksam av sig än jag eller vet varför ändå så får ni gärna förklara det för mig.

Med det skrivet så har amatörfilosofen snart amatörfilosoferat färdigt fär den här gången. Antar att det inte är så många som läser ända hit. De flesta med förnuftet i någorlunda behåll ger säkert upp när man märker att inlägget egentigen är helt onödigt. Så blir det ibland. Allt oftare, måste jag kanske erkänna, i alla fall för min egen del.

Tack till dig som ändå tog dig tiden att kämpa dig genom hela inlägget. Du är en tålmodig människa!

Gå nu och laga dig en god kopp kaffe så du piggnar till. Jo, jag ser allt hur du gäspar! Men du vet väl att en gäspning bara är kroppens tysta rop efter kaffe? Nsäta gång kanske jag ska skriva lite om ord och uttryck som tillkommit eller försvunnit under min levnad så här långt...

Vi ses!