Som så nånga gånger förr drabbades jag nyss av skrivklåda fast jag inte alls har nåt att skriva om som jag tror är intressant för nån annan. Så vi får väl se vad det blir när det blir färdigt. Kanske kastar jag alltihop och refuserar mig själv eller också lägger jag ut mina högst amatörfilosofiska ord ändå.

En och annan gång genom mina bloggår har jag ju filosoferat kring hur mycket världen, Sverige, språket och inte minst jag själv har förändrats under min jordavandring, Bara alla dessa modeord som plötsligt dykt upp och i många fall försvunnit lika fort som de kom medan andra blivit kvar.

Någonstans, minns inte exakt var, stötte jag nyligen ihop med ett ord som fick mig att genast reagera. Ordet var "prillig". Det sa man i min barndom om nån man tyckte var lite dum eller konstig. "Är du helt prillig i huvdet?", kunde man ropa i ilska när någon burit sig taskigt åt mot en. Men ordet hörs inte ofta numera och jag själv har nog inte heller använt det på minst femtio år.

Som barn hade jag ett annat ord som jag tyckte användes på ett konstigt sätt. När man väntade gäster hemma sa man att man skulle "få fråmmande". Även om de väntade besökarna var nära anförvanter genom blodsband eller nära vänner så kallades det så TROTS att de inte var ett dugg "främmande" för en. Det finns människor som använder det fortfarande men det är, i så fall, oftast de som är en bit äldre än jag.

På åttiotalet föddes begreppet "finansvalp" syftande på unga människor som snabbt tjänat en förmögenhet på aktiehandel. Finansvalpen (den manliga varianten) bar Armanikostym, bländande vit skjorta med sidenslips och pratade nästan oupphörlgt i sina "yuppienallar". Den kvinnliga upplagan av dem var ungefär likadana men klädde sig i exklusiva knytblusar och bar gucciväskor och flashiga smycken.

Nu talar jag alltså om tiden innan mobiltelefonen blev var mans/kvinnas/barns egendom och vi som var lte aundsjuka på dem gillade att håna dem en aning. De var dyra på den tiden och inte så många tyckte att de varken hade råd eller behov för en sån dår leksak. Men finansvalparna stoltserade ju gärna med dem också så därför fick de finna sig i att vi i den simpla pöbeln skämtade lite om dem.

Idag säger ingen varken yuppie eller finansvalp längre. Och den enda människa jag vet som kallar sin mobil för "nallen" är min syrra.

Men visst är det märkligt, det där med hur trendet kommer och försvinner? Nu ska jag strax iväg och ordna några små ärenden så jag ska inte plåga miga kära ordbrukare mer än så för stunden.

Men jag kommer tillbaka! Det kan ni lita på. Som en u-båt dyker jag upp igen när ni som minst anar det.

"Om Gud vill å pjäxer´n håll´!"