Söndag på Sveriges midja och Algot har namnsdag. Jag känner ingen med det namnet som jag kan gratulera. De två jag har känt är avlidna sen länge. Den yngre av dem var barnbarn till mina grannar där jag bodde innan jag flyttade dit där jag bor nu. En väldigt tragisk historia med en ung kille på c:a 18-19 år bara. Som försvann under en solsemester på Bali (om jag minns rätt). Han hittades så småningom död på en lite avsides belägen strand och man misstänkte först att han råkat ut för något. Men det visade sig att han drunkat och spolats upp på stranden där hans kropp blev kvar då tidvattnet drog sig tillbaka.

Honom kände jag inte så väl men hade träffat honom i förbifarten många gånger. Den andra Algot var en arbetskamrat som var svårt begiven på destillerade drycker. Så svårt att han inte alltid klarade att vara helt nykter ens på jobbet.

Det var en annan tid då, i början av åttiotalet. Det festades lite då och då och inte minst bland skiftledarna. Jag var själv c:a 22 och ganska nybliven förmansersättare då jag fick rycka in och vikariera för Algots chef (som inte var min chef) då han drabbats av blödande magsår och hamnade på lasarettet.

Själv deltog jag aldrig i det där smygsupandet utan tyckte att det var vansinne p.g.a alla risker som fanns. Man hanterade flytande metall och körde diverse truckar och industrifordon och jag tyckte, då som än idag, att där harinte alkoholen någon plats.

Ett nattskift på sommaren såg jag Algot ta snedsteg då han klev in genom dörren på väg att stämpla in och då han passerade mig kände jag spritlukten direkt. Trots att han försökt dölja den genom att smacka på sig massor av rakvatten samt tuggat Violpastiller (Kommer ni ihåg dem? Och... finns de fortfarande  att köpa?)

Jag var upptagen i ett samtal då han passerade mig så han hann ställa in matväskan i fikarummet innan han stegade ut i fabriken. Då lösgjorde jag mig och följde efter honom. När han försökte klättra upp i trucken han skulle köra insåg jag till fullo vidden av hans berusning så jag stoppade honom.

När jag sa till honom att han på inga villkor fick sätta sig bakom en ratt nekade han först till att ha druckit sprit. Han frågade också vem som skvallrat men jag sa som det var att jag bara använt ögon och näsa.

Då inföll mitt stora bekymmer...

Ingen hade talat om för mig hur en arbetsledare ska agera i en sådan situation. Dessutttom ska man komma ihåg att jag bara var dryga tjugo år medan Algot var i femt§tioårsåldern. Och på den tiden hade man en annan respekt som yngre mot de som tillhörde samma generation som ens egna föräldrar ungefär.

Dessutom visste jag att Algot bodde ungefär fyra mil bort och samåkte med en arbetskamrat. Skulle jag skicka hem båda två eller bara ställa Algot utanför grindarna och låta honom klara sig bäst han kunde?

Jag tog in honom på kontoret och sökte febrikt efter min mycket mer erfarne kollega. Ringde hans personsökare flera gånger men fick inget samtal tillbaka. Det visade sig sen att sökaren var trasig och låg i hans skrivbordslåda.

Nåja, till sist beslöt jag att stoppa undan Algot i förbandsrummet där det fanns en galonbrits han kunde ligga på och sova ruset av sig. Och han slocknade nästan genast.

Framåt morgonkulan kom arbetskamraten som han samåkte med och var förtvivlad för då hade Herr Ågren kommit till Algot som vaknat och var såpass nykter att han skämdes för sitt tilltag. Hanhade svår ångest och ville åka hem genast. Lennart som den mannen hette, ville förstås inte ta ett löneavdrag bara för att Algot gjort bort sig.

Så jag sa åt honom att hämta sitt stämpelkort och lovade att se till så han fick full tid ändå. Tyckte att han förtjänade det eftersom han var den kanske allra mest plikttrogne på skiftlaget.

Nästa gång vi jobbade förmiddagsskift sökte jag upp verkschefen och bad om instruktoner hur jag skulle agera om någon kom påverkad till jobbet. Jag lade fram det som en helt hypotetisk fråga, sa inget om att det redan hänt.

Men inte hade han heller så mycket att lära mig. Minns bara att han sa till mig att i så fall skulle jag se till att personen förpassades ut från fabriksområdet.

Idag är det helt annorlunda, tack och lov. Företaget införde nolltolerans mot alkohol förc:a 15 år sedan. På den tiden var fortfarande pesonalmässen i drift och där förbjöds även lättölen till maten. Till mångas stora förtret. Många tyckte att det var störtlöjligt att inte få dricka en lättöl till sin lunch.

Personligen applåderade jag det beslutet och tycker ännu att noll är den enda gräns man kan ha. Då behöver det aldrig bli några diskussioner om hur lite över eller under någon är. Noll är noll!

Med tiden infördes dock ett regelverk för såna här saker och när det hände mig nästa gång att behöva avvisa en medarbetare var jag trygg i att veta precis hur jag skulle bete mig.

Den gången var jag äldre och mer erfaren då en man ur arbetslaget luktade alkohol. Då jag, i enrum givetviis, frågade honom om det sa han att han haft med sig en lättöl (detta var innan nolltoleransen) som han just druckit ur. På dem tiden fanns företagets enda alkotestapparat hos portvakten. Så jag sa till killen, som vi kan kalla Olle, att det är nog möjligt att det är som du säger men vi går ner till vaktlokalen och gör ett alkotest ändå. Och om det då inte ger utslag så går vi ju bara tillbaka och jobbar vidare.

På vägen dit släppte han dock lite på den mask han tydligen burit många gånger utan att jag märkt något. Han vinglade till ett par gånger och hans tal blev litte sluddrigt.

När han så blåste i alkotestaren förstod jag genast att här har jag att göra med en riktigt garvad alkoholist. Mätaren visade 1,57 promille. En alkoholhalt där en normaldrickare är medvetslös sen länge.

Jag följde honom till omklädningsrummet och medan han bytte om så började han berätta sanningen. Som var att han druckit dagligen i två måaders tid. Minst två vinflaskor men ofta mer än så.

Sen sa jag att jag skulle köra honom hem men han tyckte själv att han kunde köra. Och tyckte att hans bil ju också måste hem. Så jag förklarade att det gick jag inte med på. Sa att om han satte sig bakomratten skulle jag ringa polisen. Så jag körde honom hem och sade till honom att stanna hemma även dagen dårpå. Sen var det alkotest i portvakten som gällde varje arbetsdag för honom.

Vi lyckades övertala honom att skriva in sig på ett bahndlingshem, vilket han gjorde och då han kom tillbaka hade jag aldrig mer orsak att misstänka nåt så länge jag var hans chef. I två månader serverade jag honom antabus varje arbetsdag och på friveckorna var han ålagd att besöka företagssköterskan alla vardagar och få sina tabletter där.

Den spriten, den spriten...

Som vi så gärna glorifierar om än kanske mest på skoj. Men när man fått se vad den kan ställa till så är det inte lika skoj längre. Algot gick i pension i början av nittiotalet och gick bort ganska snart därefter. Olle är dock kvar på fabriken än idag och hans problem kvarstår, vet jag. Så jag hoppas att chef och arbetskamrater är uppmärksamma så han åtminstone låter bli alkoholen när han jobbar.

Med dessa erfarenheter i bagaget blir jag glad när jag ser polisen göra sina nykterhetskontroller längs vägarna. En bil blir ju ett livsfarligt vapen i händerna på en onykter människa. Därfär uttrycker jag också alltid min uppskattning till dem varje gång jag själv blir invinkad för att blåsa och visa körkortet.

Gör det ni också, kära ordbrukare i Mariefred, Karlshamn, Veddige och Jumosuando. Ge polisen som vinkat in dig ett leende och tacka honom/henne för att de gör detta så vikitga jobb!

Vi ses! Endera dagen...