Imorgon är det en märkesdag av det sorgliga slaget. Någon gång under de s.k småtimmarna på morgonsidan är det exakt 50 år sedan Timrå IK förlorade sin bästa spelare genom en tragisk trafikolycka. Lennart "Lill-Strimma" Svedberg frontalkrockade då med en orkesterbuss och omkom omedelbart. Jag minns ännu bilderna och hans bil var förvandlad till en stor hög med förvriden plåt. Alla förstod lätt att ingen kunnat överleva en sådan smäll.

Orsaken till olyckan blev väl aldrig helt klarlagd. Om jag minns rätt kom utredningen fram till att han endera blivt bländad av den just stigande solen eller också hade han somnat bakom ratten.

Det spekulerades också om han kanske inte varit helt nykter men jag vill inte  påstå något sånt eftersom jag inte har minsta bevis för det. Jag tror att det ryktet uppkom eftersom idrotten överhuvudtaget och kanske särskilt Timrå IK;s hockeylag ständigt var omsusade av rykten om vilda fester där alkoholen flödade.

Det får vara hur det vill med den saken. Men ett liv gick till spillo alldeles för tidigt den där morgonen. Bara 28 år gammal tog hans liv slut. En familj förlorade sin make och far och hockeylaget tappade sin extraordinäre talang och virtuos på isen.

Lennart var den där spelartypen som kunde göra lite allt möjligt när han var på spelhumör. Snabb på rören och oerhört teknisk med klubban samt en speluppfattning som är få förunnad.

Än idag talaas det om honom med sorg och saknad i Timrå och Sundsvall. Några få klipp finns på Youtube men de jag har sett är av väldigt dålig kvalitet.

Timråsupportrarna sörjde honom, liksom folk runtom i landet och även världen som förstod att uppskatta en enastående skicklig lirares konster på isen. En tid efteråt var det sovjetiska landslaget i trakten för träningsmatcher och deras ledare, den legendariske Tarasov, såg till att besöka Lennarts grav och lägga ner blommor eller om det kanske var en krans. Samme Tarasov hade f.ö bjudit in "Lill-Strimma" att få komma till Moskva och träna med armélaget CSKA Moskva, där nästan hela deras landslag spelade till vardags. Och vad jag vet har ingen annan spelare fått en sån inbjudan. Varken före eller efter.

Själv var jag 14 år och hade sommarjobb som tidningsbud. Steg upp vid halv tre ungefär och gjorde min runda innan jag cyklade hem och lade mig att sova en stund till.

Det var då jag vaknade jag fick veta den tragiska nyheten av min mormor, som jag växte upp hos till största delen. Hon hade hört det på radion och jag kunde knappt tro att det var sant. Vintern innan hade jag ju stått där vid plexiglaset över sargen och tittat på när "Strimma" och de andra spelade. Givetvis var det ju han som var den stora förebilden och idolen. Jag sörjde honom fast jag inte kände honom alls.

När nästa säsong skulle starta beslutade klubbledningen att från och med då skulle ingen spelare i något av klubbens lag någonsin mer bära tröja nummer fem. Den var Lennarts och för att hedra hans minne skickade den upp i taket och numret pensionerades för all framtid.

Just detta har ju blivit populärt på senare tid. Att hissa upp stora stjärnors tröjor i taket. Men jag undrar om det inte var Timrå som var först med det. Åtminstone i Sverige  för när andra klubbar började med det hade man gjort så rätt länge i NHL i USA och Kanada.

I hans hemkommun, Timrå, har man beslutat att uppkalla en gata efter honom. Den ceremonin ska ske under hösten och jag tycker att det är ett fint sätt att hedra en av bygdens riktigt stora.

Många vittnar också om vilken fin människa han var. Vänlig och omtänksam och inga som helst divafasoner utan en ödmjuk man som de flesta tyckte bra om.

Ingen vet ju hur länge hans karrär fått fortsätta om olyckan aldrig hänt men vi vet att hade han varit i livet hade hanfyllt 78 år i år. Kanske hade han då stått/suttit på läktaren vid hemmamatcherna och blivit igenkänd av en stor del av den övriga publiken. Det får vi aldrig veta.

Och trots att det är femtio år sedan finns det många som än idag talar om hans enastående talang och snabba skridskor, Han kommer inte att glömmas på länge än.

Så, Lennart, jag hoppas du befinner dig på en bättre plats och kanske ses vi där när min jordavandring är över!

Vila i frid!