Här satt jag för ett par timmar sen och kräktes ur mig ett inlägg fast jag inte hade just nåt att skriva om. Men det har jag ju. För en stund sedan mindes jag ju vad den här dagen har för minnen förknippade med sig.

För 35 år sedan, på våren, hade jag och dåvarande hustrun skickat iväg våra ansökningshandlingar om adoption till Sydkorea. Vi började vår semester i mitten av juni men vågade inte riktigt ge oss iväg på några längre tripper. Utifall att de skulle ringa från adoptionscentrum med besked. Så vi höll oss mest hemma.

Och det blev den där semestern som man aldig glömmer eftersom så mkt gick åt h-e för oss. Bilen gick sönder två gånger. Visserligen ganska enkla grejer som jag klarade att fixa själv men ändå. Disknaskinen gick sönder liksom tvättmaskinen och där var vi tvungna att leja in yrkesfolk och inte blev det billigt. Och bara nån dag senare lossnade kylskåpsdörren och föll av. Gångjärnen kunde hittas och köpas och även monteras efter ganska mycket besvär och besvärjelser. Sen pajade TV;n så vi måste skaffa en ny.

Som sagt så höll vi oss hemikring mestadels och det vi unnade oss ganska ofta var att åka i fiska i ett fiskevårdsområde där jag hade årskort genom fiskeföreningen på jobbet. Och en kväll då vi fått upp ett par regnbågsforeller var och började fundera på att åka hem beslöt jag att rensa fiskarna då och där på bryggan. Så jag skar upp dem och tog ur inälvorna samt saltade dem lite. När jag gjort det ställde jag mig på knä och lutade mig ner för att skölja ab händerna.

Plupp sa det då min nyckelknippa trillade ur jackfickan och ner i sjön. Bilnyckel och nyckel till radhuset vi boodde i då försvann ner i tjärnens dyiga botten. Jag tittade noga om jag skulle kunna upptäcka dem med tanken att sen skaffa mig en pinne och fiska upp dem. Men jag såg ingenting.

Tur i oturen så fanns en bekant från fabriken och hans fru också där så jag gick och frågade om vi kunde få lifta med dem hem och det fick vi.

Nä'r vi kom hem kom vi förstås inte in i huset. Svärföräldrarna hade reservnyckel men de var bortresta just då. Så vi fick lov att låna grannens telefon för att få tag i exfruns syster som hade nyckel hem till dem. Hon åkte dit och hämtade nyckeln hem till oss och kom sen och släppte in oss. Jag hämtade reservnyckeln till bilen och hon körde mig även dit så jag fick hämta den.

Man hade ju inte mobiltelefoner på den tiden. De som fanns var ju de där NMT-telefonerna med en baasenhet stor som ett paket tvättpulver ungefär och det var inte så många som hade såna. 

Större delen av vår semester var det också skitväder med regn och blåst. Och den här dagen skulle vi båda börja jobba igen. Eftermiddagsskift (kl.14-22) stod på schemat

MEN... när jag vaknade på morgonen just den här dagen för 35 år sedan och gick ut för att hämta dagstidningen gassade solen från klarblå himmel och det var varmt och skönt. Första dagen med riktigt sommarväder det året!

Och just den dagen föddes i Pusan, Sydkorea, den lilla tös som skulle bli vår dotter. Fast det visste vi förstås inget om förrän i mitten av september. Då kom samtalet från adoptionscentrum om vi ville bli hennes föräldrar. Närvi tackat ja fick vi också bilder på underverket.

Igår var förresten också en minnesdag fast lite nyare. Då var det treettio år sedan vi fick hämta hem hennes lillebror som var född i samma land och samma stad. Dagen före dotterns femårsdag, alltså. Hennes morfar hade under ett par veckor byggt en lekstuga åt henne. Den byggdes i sektioner för att sättas ihop på plats. Och det hade han och min f.d svåger gjort tillsammans i ösregn medan vi var och hämtade vår son. Och jag tror att dottern var lika glad över den som över att ha fått bli storasyster.

Nu är de 35 repektive 30 år och lever sina egna liv. Och det går bra för båda två så jag känner ingen oro för dem annat än för den där nyrasismen som tycks bli allt mer rumsren i folks ögon. Så sorgligt att de ska behövaa drabbas av den. För de känner inget annat hemland än Sverige och har inte kostat landet en krona mer än de som är födda här.

Ur det perspektivet händer det att jag drabbas av tvivel ibland. Tvivel om vi gjorde rätt som tog hit dem elller om vi gjorde dem en otjänst. Jag får väl försvara mig med att jag ville och vill dem bara väl. Nyrasismen fanns inte på samma sätt på 80- och 90-talen. Då fanns "gammal-rasismen" som kanske inte ens ska kallas rasism. Det handlade om gamla människor födda runt förra sekelskiftet som inte kunde förstå varför man tog hit barn som i"nte såg svenska ut"

"Man kan väl hjälpa dem där de är istället" var en kommentar jag fick då av en 80-plussare. Jag fick också höra ett par gånger att det var så fint att vi tog hand om barn från fattiga länder. Lika fel, det med.

Men adoption handlar ju inte om välgöreenhet. Folk som adopterar gör det av samma egoistiska skäl som de som får barn på naturlig väg. För att man själv vill ha barn, för sin egen skull. Tror inte så många planerar barn för att man tror att man är bäst i världen på att föda och uppfostra dem.

Därmed ska jag lägga undan tangentbordet ett tag för att städa upp i köket och kanske sticka ut en sväng också.

Vi ses igen! Nån gång...

Fredag igen. Med allt vad det innebär. Storbarnet, min äldsta dotter, fyller 35 idag och jag har grattat på distans. Stillsam vecka hittills och den lär fortsätta på samma spår. Kämpar fortfarande med att vänja mig vid det nya tangentbordet. Men det är svårt. Händer och fingrar minns liksom mönstret från det gamla så det blir ofta fel. De som blir försöker jag upptäcka och rätta löpande men lär säkert missa ett och annat också. Så ni får ha överseende om det blir många felskrivningar. Stava kan jag nog men ibland är fingrarna snabbare än hjärnan och då kan det bli lite tokigt.

Förresten, när jag kom hem med nämnda tangentbord och mus letade jag mig nästan vindögd efter den där lilla USB-stickan som skickar och tar emot signalerna till datorn från dem. Men hittade den inte trots att jag varit noga med att öppna pektet på sängen för att inga delar skulle kunna ramla ner på golvet. Så till slut fick jag packa ner alltihop och åka tillbaka till Kjell  &  C:o där jag köpte det. Den unge man som jobbade där öppnade då batteriluckan och visade mig att de gjort ett litet fack där som dolde USB-stickan.

Den jag hade till mitt förra tangentbord o mus var väl 2-3 cm lång men den nya var knappt en en centimeter. Jag kan dock tycka att tillverkaren kunde ha informerat om platsen för den så även gamla farbröder som inte är helt up-to-date när det gäller sånt kan hitta den. Då hade jag både sluppit åka en extra resa till stan samt sluppit att stå där i butiken och känna mig dum som inte hittade den.

Vilodag för Sverrige i fotbolls-EM men jag kanske ser på Norge mot Österrike ikväll. Eller så tittar jag på sista delen av Utvandrarna (nyinspelningen). Den är inte alls dålig men nog tycker ¨åtminstone jag att Jan Troells original från 70-talet är bra mycket bättre. Tycker egentligen lika där som jag gör om planerna på att göra nya filmer om Saltkråkan. Ulf Brunnberg (skådisen) och jag tycker inte lika om så värst många saker med där är vi helt överens.

Vad han tycker om nyinspelninen av Jönssonligan med nya skådisar vet jag inte men jag gissar att vi är överens även där - det fanns ingen anledning att göra den filmen. Den känns som en dålig parodi skriven, regisserad och spelad av amatörer.

Annars har jag följt några serier också senaste månaderna. De nya Hamilton-filmerna är ruggigt spännande och jag ser fram emot fler. Som lär vara under produktion. Likaså den svenska serien "Fartblinda" har jag tittat mig igenom de säsonger som varit och ser fram emot nästa. Riktigt bra och spännande.

Sommaren tycks ha flyttat nån annanstans sen ett par dagar. Inatt blev det t.o.m så svalt att jag lade på mig täcket. I ganska många veckor har jag sovit med bara ett påslakan över mig men inatt räckte inte det.

Nåja, värmen kommer kanske åter. De hotade med våldsamt oväder för igår men det enda som blev var att det blåste nåt alldeles ruskigt i några timmar.

Inget hade jag egentligen att berätta men som så många gånger förr totade jag ändå ihop en samling ord och meningar. Lång text om inget alls egentllgen. Man borde kanske lära sig det där med att fatta sig kort. Som den där bloggaren här som skriver små dikter där meningarna sällan består av mer än tre ord. Korta små dikter som jag, skam till sägandes men uppriktigt sagt, nästan aldrig förstår ett smack av.

Men det finns det säkert andra som gör och uppskattar dem också. Så hon har ju precis samma rätt som vem som helst att skriva och publicera vad hon vill.

Med det sagt vill jag önska mina kära ordbrukare än fortsatt fin fredag och sedan helg i Tibro, Ransäter, Karlholsbruk och Lysekil.

Ha det gott! Annars kanske nån annan har det...