Snart halvtid i sommaren nu. På fredag fyller storbarnet 35 år. Minstingen fyllde 26 för en vecka sedan men barnbarnen lyser ännu med sin frånvaro. Trots att jag har både son och dotter som passerat 30-strecket. När storbarnet var litet och gick på dagis hände det sig att Anki, en klasskamrat från grundskolan hade hoppat in och vikarierade på dotters dagis. 

Vi hann prata lite och hon berättade att hon snart skulle bli mormor. Vi var båda 34 år då och Anki hade fått barn redan som 16-åring. Och den dottern, som snart skulle fylla 18, var alltså höggravid då.

Olika falla ödets lotter, sägs det och om hennes efterkommande hade fortsatt att skaffa barn så tidigt kunde hon kanske varit mormors mormor vid det här laget. Men det vet jag förstås inte om de har gjort.

Däremot vet jag att Anki, i så fall, inte fått träffa dem eftersom hon gick bort något år efter 50-årsdagen. Vi stötte ihop igen någon månad innan. På Willys och min äldsta dotter var med då också. Anki såg skröplig ut och gick med käpp. Hon hade haft en stroke och mådde inte alls bra. Och någon månad senare såg jag hennes dödsannons i lokaltidningen.

Många av mina jä'mnåriga är ju annars både mor- och farföräldrar så jag tycker väl att det börjar bli min tur snart.

Tur tyckte jag dock att jag hade igår då jag hittade den absolut sista frysformen med trattkantareller. Jag var nästan säker på att jag tagit den sista men givetvis togs den fram precis som en klump med köttfärs som fick bli pannbiffar till kantarellstuvningen. Och resterna av nämnda stuvning fick sedan bli lyxig söndagsfrukost på två rostade brödskivor.

Tänk att nåt så enkelt kan kännas så lyxigt!

Annars... så tittade jag på tjejernas premiärmatch i fotbolls-EM som pågår i England men de svenska damerna lyckades inte slå Holland utan det slutade 1-1. Lite surt kändes det för jag tyckte nog att svenskorna var lite bättre.

Men det är ju bättre än en förlust i alla fall så jag får väl morska upp mig och hoppas att damlandslaget gör detsamma. Knyter nävarna och snäppar upp till nästa match.

Inget vettigt hade jag väl att säga men det blidde ett litet inlägg ändå. Det blir ju så ibland...

Men ha en härlig söndag nu, kära ordbrukare i världens alla hörn.

Jag kommer tillbaka. Som en bumerang kommer jag alltid tillbaka. Om Gud vill och pjäxer´n håll´!