Nå, vad tror ni? Kommer Sverige att få sin första kvinnliga statsminister? Och vem är formellt sett regeringschef just nu? Jag menar... Löfvén har ju avgått medan Magda ännu inte tillträtt. Vem var förresten vice statsminister under Löfvén? Var det Magdalena Andersson så ÄR hon ju i så fall statsminister i väntan på att få tillträda. Men får hon det?

Tja, vänsterpartiet har visst inte riktigt bestämt sig än utan det låter som om de tänker ställa vissa ultimatum för att gå med på att släppa fram Magdalena.

Och det är ju klart att jag fattar att V vill ta chansen till lite mer inflytande. Men i förlängningen handlar det ju till syvende og sidst om att välja mellan två kandidater. För med rådande balansförhållanden i riksdagen står det ju mellan S eller M att bilda regering. Så... vilket alternativ ligger närmast till för Nooshi?

Mot den bakgrunden kan jag tycka att det är lite konstigt att V nästan hotar med att fälla Anderssonskan. För fäller man den ena så måste man väl stödja den andra. Eller...?

Men hur många tror att en enda V-riksdagsmänniska skulle trycka grönt för Kristersson/Busch/Åkesson/Sabuni?

Nej, det händer inte och det vet både de och vi andra. Så innan det är färdigt tror jag att V kryper till korset och släpper fram Magdalena och låter henne bilda ny regering. Hur det sen går och blir vet väl endast Vår Herre.

Och eftersom jag inte tror på Honom så ska jag väl snarare säga att "det vet ingen".

Sonen lyckades häromdagen klämma fast bilbältet i dörren på höger sida fram. Så illa att jag inte fick upp den själv utan måste åka ner till min bildoktor och be om hjälp. Och de fick upp dörren efter lite trixande och brytande.

MEN... då bar det sig inte bättre än att dörrhandtaget på insidan gick sönder. Och sedan visade sig vara tillverkat av nåt material som inte gick att svetsa i. Superlim och kemisk metall funkade inte heller.

Så då ringde jag firman som säljer originaldelar till Citroen och frågade om de hade nåt sånt hemma. Det hade de inte men erbjöd sig att ta hem det på ett dygn eller två. Sen berättade hon vad det kostade och då slog jag klackarna i backen och tvärnitade. Drygt 1300 spänn ville de ha för ett nytt dörrhandtag!

Så jag sa att jag återkommer om det blir aktuellt och satte mig sedan att kolla bilskrotarnas databaser. Men jag hittade inte ett enda handtag i hela Sverige.

Så då valde jag ut en skrotfirma där de hade flera bilar som min och ringde upp dem för att fråga muntligen. Då visade  det sig att för att hitta det jag sökte så funkade inte den för mig logiska sökvägen via reg.nr.  Men den vänlige man jag fick på tråden guidade mig genom menyerna till jag hittade dem. 31 st till höger dörr fanns det totalt i landet. Av dessa var 28 till bakdörren. MEN...(igen!) en av dessa tre som fanns till höger fram fanns hos min närmaste bildemonteringsfirma. Så jag testade att ringa dem. Och satt i telefonkö i 35 minuter innan jag gav upp. Sen provade jag en gång till med samma resultat. Så då beslöt jag att helt enkelt åka dit och inte gå därifrån förrän jag åtminstone fått svar.

Svaret blev att den bilen inte fanns på "självplock", d.v.s de där som man får pilla bort det man behöver själv utan de själva ska demontera den och sedan höra av sig till mig så jag kan få hämta mitt handtag.

Har ju tid för besiktning den 1/12 så det borde väl hinnas med men ännu har jag inte hört ett knyst.

Kostnaden? Tja, 1100 kronor mindre än en ny originaldel. En tvåhundring nöjde de sig med och det känns rätt ok ändå med tanke på att bara förra veckan tvingades jag ju lägga ut nästan den summan på snarkmaskinen.

Sonen har hittat ett recept som han blev sugen på och som jag ska försöka laga till middag idag. Italienska köttbullar i tomatsås var det. Köttbullarna innehåller bl.a riven parmesan eller peccorini, persilja och basilika. Även i tomatsåsen ska det vara basilika, helst färsk. Men får jag inte tag i det så duger det nog med torkad på burk också.

Till detta blir det väl nån sorts pasta, tänker jag. Kan återkomma om resultatet...

Därmed ska jag samla ihop armar och ben och kliva i skor och jacka för att åka och kolla om de har nån färsk basilika på Willys. Ha en fortsatt härlig onsdag, kära ordbrukare i Moheda, Åkers Stckebruk, Timmernabben och Hjoggböle.

Vi ses! Tror jag, i alla fall...

Katter jamar, säger vi. Och visst är det sant. Men de flesta katter jag levat med har haft så många andra läten för sig också. När jag var nyinflyttad i lägenheten jag bor i hade jag med mig gammelkatten, Daisy, som till slut blev 18½ år gammal. Hon hade ett mycket rikt språk och dessutom en lång radda olika ansiktsuttryck. Äldste sonen, som jag också hade med i flytten, hade en mycket yngre hankatt som också var väldigt verbal. Tanken/förhoppningen var ju att båda skulle omskolas till innekatter. Vilket visade sig vara omöjligt.

Så fort man öppnade balkongdörren eller gläntade aningen för mycket på ett fönster kom framför allt Daisy som en raket och smet ut till den frihet hon haft i hela sitt tidigare liv. Rambo, grabbens katt, kom då genast springande och förkunnade med ett alldeles speciellt läte att "Nu har Daisy smitit ut igen!". En liten skvallerbytta, med andra ord.

Och nu sitter yngste sonens kolsvarta kattoxe i köksfönstret och BRÄKER. Han låter som ett litet lamm ungefär när han tittar på de oåtkomliga fåglarna utanför. Har ni hört en katt bräka nån gång? Det låter ganska kul, kan jag säga. Man hör liksom frustrationen, klagandet i hans röst över att han inte kommer åt de där retsamma skatorna utanför.

Hans husse, som har en mer vaierande dygnsrytm än jag och ibland sover stora delar av dagen. Och stänger dörren om sig då till kattens stora missnöje. Då låter katten också på ett speciellt sätt. Då är det klagosång som nästan skär i hjärtat att höra. När han saknar sin människa. Jag brukar kunna duga som substitut för en liten stund då och då men jag är inte hans förstaval.

Ibland om jag sitter i soffan och han börjar gnälla efter sonen så brukar jag börja prata med honom. Och då har han den egenheten att han alltid svarar på vad jag än säger. Och efter ett tag brukar han hoppa upp i soffan och börja buffa med sitt svarta huvud mot mina händer. Det betyder förstås att han ger mig sin nådiga tillåtelse att klappa honom samt klia bakom öronen och under hakan. Sin mage är han dock väldigt rädd om. Den får jag inte röra för då markerar han genast med tänder och klor. Han gör mig inte illa men det är en väldigt tydlig markering.

Daisy, på sin tid, spann aldrig så ljudligt som då hon fick ligga på rygg och bli kliad på magen. Men se det gillar inte den här herrn alls.

Nu håller i alla fall hans husse på att kravla sig upp ur sin grop och mer och mer komma ut ur sin isolering. Jag och exfrun håller på att hjälpa honom att få ett körkort och nu är uppkörning och teoriprov bokat och betalt. SÅ går allt som jag hoppas så har han kökrort innan jul och sen hoppas han få gå lastbilsförarutbildningen med arbetsmarknadsstöd. D.v.s betald utbildning och körkort även för lastbil.

I förlängningen ska detta sedan leda till jobb och även till att han lämnar boet. Då är det också slut med att ha katt i mitt hem. För jag kommer inte att skaffa miig en egen sen.

Då blir det också en flytt för vad ska jag med 91 kvadratmeter och fyra rum till om jag äntligen ska få bo för mig själv? För 8-9 år sedan flyttade min äldre son till Kalmar för studier och då bodde jag här ensam i en dryg månad innan yngsta dottern blev utan egen bostad och flyttade in här. Sen dess har tre av mina barn flyttat ut, flyttat tillbaka eller bytt plats med varandra i flera omgångar. Så jag känner att när jag nu står på tröskeln till pensionärslivet är det liksom min tur att få rå mig själv och inte behöva serva någon annan.

När detta blir verklighet vet jag förstås inte men hoppet är större nu än på många, många år. Lite skämtsamt har jag hotat dem med att flytta runt mellan deras hem och bo en fjärdedel av året hos var och en av dem. Att nu är det deras tur att ta hand om mig.

Nåja, vi får väl se hur det blir. Imorgon är vi i alla fall halvvägs igenom min harmånad nummer ett. Dagen idag har jag väl inga konkreta planer för mer än att jag måste försöka vålda upp höger framdörr på Madame Citroen. I förrgår lyckades nämligen sonen slå igen dörren över bilbältet som inte rullat upp sig helt och klämdes fast då han stängde dörren. Så nu går den inte att öppna på vanligt sätt varken från in- eller utsidan. Det har hänt ett par gånger förut men då var det jag själv som klämde fast bältet. 

Så jag måste leta fram en rejäl skruvmejsel, både lång och ganska grov, tvinga in den mellan dörr och dörrstolpe och helt enkelt bända loss därreländet.

Jag prövade redan igår men hade för veka verktyg så det blir att gå ner i källaren och leta fram största mejseln eller kanske rent av kofoten som jag vet finns nånstans därnere.

Har plockat fram en kaka fryst köttfärs och tänkte åka iväg och handla hem vad som behövs för tacomiddag idag. Turligt nog har jag ställt startklockan för motor- och kupévärmare så jag borde slippa skrapa rutor åtminstone.

Nåja, det där får bli en senare fråga, Nu känner jag att det börjar bli dags att få i mig nån sorts frukost, har ju bara druckit kaffe hittills. Men nu börjar verkmästaren i magen att bli lite otålig och irriterad.

Så jag lämnar mina kära ordbrukare åt era egna öden och äventyr. Ha en härlig söndag i Skinnskatteberg, Åseda, Smygehuk och Vuollerim!

Vi ses! Hoppas jag...

Det är ju fortfarande november. Men jag ska inte oja mig över det den här gången. Har väl kanske ojat så att det räcker både i år och tidigare år under min bloggarkarriär.

Jag börjar ju bli rutinerad nu på det området med mina snart 12 år som aktiv i detta forum. Och jag lär ju fortsätta. För ju fler år som går, desto intressantare blir det för min egen personliga del. Varje dag när jag tittar in här är det första jag gör att kolla bloggens backspegel och läsa mina egna gamla inlägg från 2009 i januari och fram till nutid.

Man kan alltså säga att bloggen blir ett slags tidsdokument som håller minnen levande som annars säkerligen fallit in i glömskans land. Idag är det t.ex fem år sedan en av mina inspirationskällor, Åke Cato, gick ur tiden. Denne gemytlige skåning som skrev så roliga sketcher i Nöjesmassakern i TV på åttiotalet. Och även roliga kåserier i Aftonbladet i många år. Dessa läste jag varje vecka och hade roligt åt. Som jag nämnt ganska många gånger är det av honom och hans krönikor i AB som jag knyckt ordet "Ordbrukare" som jag ofta kallar er som läser här. Ordbrukare var vad Åke kallade sina läsare och sig själv kallade han "Bokstavskötaren". Eller bara "Spalten".

Jag ler också ganska brett då det dyker upp små berättelser om människor jag lärt känna genom jobbet. Ni ska veta att jag stött på ett och annat riktigt original på den fabriken. Folk både från närområdet och från jordens alla möjliga hörn som fastnat i minnet av en eller annan anledning.

För någon månad sen läste jag om och mindes Antti från Finlamd som älskade att sjunga både på finska och svenska. Det var bara det att när han sjöng svenska klassiker så hade han sin egen tolkning av texterna och det kunde bli rätt dråpligt ibland. Som t.ex andra raden i vår nationalsång där Antti sjöng: "Du tysta, du glädjerika höna". 

Och jag tror inte att sista ordet var någon anspelning på det kvinnliga könsorganet (vissa använde ju ordet höna för det) för det fanns så många andra exempel på felhöranden från hans sida som var lika roliga eller bättre utan att vara det minsta ekivoka. Jag har även berättat  om den godhjärtade förmannen Folke, om hans vresiga kollega, Nisse, på ett annat skiftlag. Om värmlänningen Birger som lyckades pricks in noll rätt på vårt travspel TROTS att det inte var några stora skrällvinster och några till. Men... har jag skrivit ommin spanske vän Eduardo någon gång?

Han dök upp som sommarvikarie nån gång tidigt 80-tal. Jag var runt 25 då och var en av de som hade till uppgift att skola in våra sommarjobbare. De fick en grundutbildning innan de skickades ut på skiften men behövde stöd och hjälp första  dagarna för att bli någorlunda självständiga.

Eduaardo föll på min lott det året. Han var dryga 30 år äldre än jag, c:a 55 alltså, ganska överviktig och rätt sliten i knän, axlar och rygg. En mycket vänlig och trevlig man. Vi fann varandra nästan genast och han berättade att han varit sjöman i hela sitt vuxna liv efter att ha gått till sjöss bara 16 år gammal. Han hade jobbat på båtar från alla möjliga länder och de sista 15 åren på ett finskt lastfartyg. Och det ska du veta, sa han, att jobbar man i en finsk besättning är det bara att välja. Endera är du ensam och har ingen att prata med eller också ser du till att lära dig finska. Och det hade han gjort.

Från Finland kom också de flesra av hans kolleger som semesteravlösare och det var så gott som alla unga män som studerade högre utbildning. Även bland ordinarie personal fanns då väldigt många finländare så även jag hade lärt mig att förstå ganska mycket finska även om jag inte talade språket själv.

En dag kom Eduardo in i vårt komtrollrum efter utfört svettigt arbete i fabriken och sjönk ner i en fåtölj när han tippat i sig lite vatten och torkat svetten ur pannan. Två unga finska grabbar satt vid bordet och talade med varandra och småskrattade emellanåt. Jag såg på Eduardo att han lyssnade mycket uppmärksamt och började ana vad killarna pratade om. Och mycket riktigt, efter en stund reser sig min spanske vän och ställer sig vid bordet. När de två finska pojkarna tittar upp på honom slänger han ur sig en lång harang på vad som för mig lät som perfekt finska.

Gissa om hakorna trillade ner i bröstet på de båda finländarna. De hade alltså pratat om honom mitt framför honom och räknat med att ingen mer än de själva fattade nåt då de gjorde sig lustiga över honom. De tyckte liksom inte att någon så gammal och sliten hade på en sådan arbetsplats att göra. Men gubben satte dem på plats så de teg.

Eduardo själv tog inte illa upp på allvar. Hann tog det med en klackspark. Tvärtom tror jag att pojkarna från Finland respekterade honom på ett annat sätt för resten av sommaren. De började faktiskt t.o.m kalla honom amigo (kär vän) mot slutet av deras tid där.

Själv blev jag hembjden till Eduardo att äta middag och träffa anledningen till att han gått i land efter så många år på haven. Hans chilenska fru var t.o.m något år yngre än jag själv och jag vet att många spekulerade om hon gift sig med honom för att få en väg ut från diktaturens Chile. Men det kan jag säga direkt att så var det inte. Det var absolut "på riktigt" från bådas sida trots den stora åldersskillnaden.

Där kunde den anekdoten varit slut. Eduardo ville stanna kvar hos oss när semesterperioden var över och både vi arbetskamrater och vår chef var nöjda med honom. Men företagsläkaren sa nej eftersom han var  så illa sliten i kroppen. Så där tappade jag kontakten med honom.

Men via gemensamma bekanta fick jag ändå veta att äktenskapet med den unga chilenskan gav dem två barn de närmaste åren efter hans sommar på fabriken. Men ytterligare 5-6 år senare hade de ändå gått skilda vägar. Om det var åldersskillnaden eller nåt annat har jag ingen aning om.

MEN... för 10-12 år sedan vikarierade jag som portvakt en sommar och vem tror ni plötsligt dyker upp där och frågar vem han ska tala med för att söka arbete? Jo, Eduardo Fernandez i egen hög person!

Jag kände igen honom direkt och efter lite prat kände han igen mig också. Jag sa till honom, så respektfullt jag kunde, att det knappast var någon idé för honom att ens söka. Han var vid det laget dryga åttio år gammal.

Då förklarade han genast att det inte var arbete i fabrikan han sökte utan han undrade om de kunde ha behöv av en tolk. Jag mindes ju då att utöver finska så behärskade han ju runt tio språk. Så jag ringde upp till personalavdelningen och en av deras medarbetare kom ner och pratade några ord med honom.

Men det blev inget av och det var det sista jag såg av honom. Några år senare fick jag höra av en gemenam bekant från Chile att han hade gått bort.

Men i mitt minne lever han vidare som en av de många säregna och ovanliga människor jag mött genom livet. Det finns fler och någon av dem kanske jag berättar om en annan gång, om intresse finns. Och jag kan nog få för mig att göra det även om inte en enda själ ber om det. Så jobbar jag...

Därmed ska jag vara barmhärtig mot er, käraste ordbrukare, och runda av detta långa inlägg innan ni somnar. 

Lev väl och ha det gott därute i städer, byar och bondhålor i vårt avlånga land.

Vi ses! Nån gång...

Man säger att allt kommer till den som kan vänta länge nog. Och det är väl det vi har gjort nu, alla vi som följer och stöttar Timrå IK i landets högsta serie i ishockey. Efter en tolv matcher lång period av sorg och bedrövelse, av jämmer och elände och förlust som lagts till förlust bröts äntligen sviten igår kväll. Brynäs IF kom på besök och eftersom vi slog dem i säsongens andra match i deras hemmahall spirade lite hopp hos oss trogna supporters.

Jag har skrivit förr om tur och otur inom idrottens värld. Och havdat att ingetdera ens existerar eller i vilket fall som helst har ytterst liten betydelse. För de där små snedstudsarna som lag i motgång upplever att de drabbas av beror mer på att motgångar sänker självförtroendet. Och då börjar man tänka efter någon tiondels sekund innan man skjuter eller slår en passning. Dessa tiondelar blir ofta vad som sänker ett lag med stukade självförtroenden.

Men igår studsade det mesta Timrås väg istället. Visserligen blev vi rånade på ett regelrätt mål i första perioden. Domarna ansåg att pucken varit utanför blå linjen innan Timråbacken söt via stolpen i mål. Men på reprisbilderna i TV framgår det att hela pucken omöjligt kunde ha varit utanför. Och det är ju så regeln är skriven. HELA pucken måste vara utanför linjen för att det ska dömas offside och det var den INTE.

Sen ville de döma bort ytterligare ett mål men ändrade sig efter videogranskning. Och ännu en fullträff blev sedan vad forlorande lag säkert kallade "ett jävla turmål". 

Sebastian Hartmann stod halvt bakom Brynäsmålet och prickade baksidan avmålvaktens ena axel. Pucken faller sen rakt ner och Brynäs målvakt stöter in den med armbågen. Tur? Jamen, kanske lite då...

Det fina med såna "skitmål" är ju att de räknas lika mycket som de otagbara slagskotten i krysset samt att de är mycket mer knäckande att få emot sig för laget som släpper in dem.

Nu är det uppehåll för Karjala Cup och spelarna får säkert vila i några dagar innan man kör igång träningen igen. Och jag tror att Timråspelarna kommer till dessa träningar med lättare sinnen än om vi förlorat en gång till.

Hoppas alltså att de kan rida på vågen av framgång för att skapa ny framgång när uppehållet är över.

Och idag kan GIF Sundsvall bli närpå klara för allsvenskan nästa vår. Man är tvåä i tabellen efter redan klara Värnamo. Som igår kväll besegrade trean Helsingborg som ligger tre poäng efter GIF. Så... om Sundsvall kan slå Norrby från Borås på bortaplan idag är man sex pinnar före skåningarna och tar man sen en ynka poäng på de två matcher som sedan återstår så är saken helt klar. ALternativt om Helsingborg tappar en ynka poäng för då kan de inte gå förbi. Givetvis bänkar jag mig framför TV:n med tummarna invikta när den matchen startar.

Tur att man får ha NÅGOT att glädjas över i alla fall när hostmörker och gråväder lägger sig som en stor blöt filt över oss alla. Vaken sen klockan fem känner jag nu hur verkmästaren i min rätt ansenliga mage börjar morra att det är tomt i lokalerna. Så jag får kanske gå och skruva ihop nåt att tysta honom med. Köpte ju grvalax till superpris på Lidl för ett par dagar sedan så det kanske får bli en rostad brödskiva eller två med gravlax och ännu en kopp kaffe.

Ha en härlig söndag, kära ordbrukare, i slott och kyffe i vårt avlånga land. Och håll gärna en tumme eller två för GIF Sundsvall vid 113-tiden då bortamatchen mot Norrby drar igång.

Vi ses! Förr eller senare...

Jävla Postnord! Har inte haft så mycket ont av dem tidigare men nu börjar jag förstå lite mer av den massiva kritik som så många riktar mot dem. Jag beställde ju en reservdel till min snarkmaskin härom dagen. Och ganska kort därefter kom ett meddelande att försändelsen var skickad och jag kunde spåra den via Postnords hemsida.

Den hemsidan sade att det skulle levereras idag till utlämningsstället. Vid lunchtid tyckte jag att det var konstigt att jag inte fått något sms att paketet fanns hos ombudet för hämtning. Så jag spårade det igen och såg då att det levererats till en annan butik efter att ha blivit felsorterat.

Så då ringde jag dem och till min stora förvåning och glädje var det ingen telefonkö att tala om utan jag kom fram ganska fort. Givetvis efter att först ha fått prata med en dator och knappat mig genom några  menyer. Men det tyckte jag att jag kunde leva med.

Då berättade den iofs sympatiske unge man som svarade att paketet hamnat fel och sedan lämnats åter till terminalen för omsortering. Därmed får jag det inte förrän på måndag, som tidigast. Såvida det inte blir felsorterat en gång till och hamnar på ännu ett nytt ställe.

Det stör mig mest därför att jag verkligen behöver den där maskinen för att få ordentlig sömn. Sista dagarna har jag blivit pinsamt medveten om hur galet trött jag var en stor del av dagen innan jag fick den där manicken. Och nu måste jag alltså genomlida även instundande helg med samma trötthet.

Men det är förstås bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. För jag fattar ju att de knappast hittar igen det på sorteringsterminalen som även den är inom ganska nära avstånd. Bara att hålla tummarna att de lyckas bättre nästa gång så jag får den på måndag. Och ta mina 4-5 power-naps varje dag innan dess. 15-20 minuter per gång brukar hålla mig vid medvetande i några timmar efteråt.

Gårdagen ägnades till stor del åt att torka svamp. Så nu har jag tre stora glasburkar med torkade trattkantareller. Motsvarande mer än fyra kilo färsl svamp så det lär räcka ett tag. Men jag vet ju också att i torkad form håller de sig i flera år om så skulle vara. Lägg därtill att jag redan hade nästan lika mycket i portionsformar i frysen. Så det blir ju förstås dem som jag använder allra först. Vi festade till på varma mackor med svamp igår så nu vill jag kanske inte ha det de närmaste dagarna. Idag ska jag göra det lätt för mig och sno ihop en köttfärssås med någon sorts pasta till.

Snabbt, lättlagat, hyfsat billigt och desutom gott.

Önskar därmed mina kära ordbrukare en trevlig fredagkväll och helg i Göinge, Ödeshög, Robertsfors och Arvika. Vi ses igen. Förr eller senare...

I förra veckan skrev jag att svampsäsongen nog var över för den här gången. Jag hade fel. Tokfel!

Samma hög fast ur olika vinklar. Nu kanske du tänker att... "Det var väl en jävla skrytmåns som måste malla sig över sin svampskörd!" Men då är det du, kära ordbrukare, som har tokfel.

Det är visserligen ganska mycket, de fyller nästan hela köksbordet och jag lade reklampapper under dem så lite av fukten går ur. Men... Jag har inte plockat dem själv. Nej, med det väder som råder här skulle jag aldrig sätta min fot i en skog.

Nej, jag har faktiskt köpt dem. Jag kom hem i eftermiddags efter ett par små ärenden och satte mig här och loggade in på Facebook för en stunds förströelse. Då fick jag se att från ett av husen närmast mig hade en yngre kvinna lagt ut ett parti trattkantarell och rödgul trumpetsvamp till försäljning. Man fick bjuda vad man tyckte att det var värt. Och eftersom jag vet ungefär var privatköpspriset legat per kg den här hösten så gick jag dit och tittade. Frågade sedan på chans om hon var nöjd med en hundralapp. Då tittade hon på sonen, gissningsvis 5-6 år och frågade om han var nöjd med det. Då jag förstod att det var lillkillen som plockat dem höjde jag genast budet med en femtiolapp. Som jag dessutom råkade ha i kontanter för en gångs skull. Då sken grabben upp som en sol och nickade belåtet. Antar att 150 spänn fortfarande är en rätt bra slant för ett förskolebarn. För mig hade det varit en hisnande summa i den åldern. Så både säljare och kund var glittrande glada efter en god affär.

Nu återstår bara svampplockarens/köparens syndastraff - rensning, förvällning och infrysning eller torkning. Och allra minst hälften ska torkas för jag vet ju att i torkad form håller den sig i flera år så länge man inte utsätter den för fukt. Kanske åker jag iväg och delar med mig lite till exfrun, som tillfälligtvis inhyser vår yngsta dotter och delar med mig lite till dem. Äldste sonen med sambo tycker också om svamp men plockar inte själva så de kanske också får ett smakprov. Och ett par rejäla grabbnävar får bli till en svampsås till middag imorgon. Trattis i gräddsås med lite rödlök och annat gott i är smaskens särskilt till färsk pasta. Eller på några varma mackor i ugnen.

Längtar efter lite solsken nu efter allt gråväder vi haft på sistone. Det såg ut att klarna upp fram på eftermiddagen men innan det hann göra det så blev det ju mörkt istället. Jävla november!

Minns än en gång vad min amerikanske nätvän brukade säga: "The word november starts with a no. And there´s a good reason for that!" Så rätt han hade...

Jamen, nog var det väl självaste... Tror ni inte att det blev november i år igen. Denna mörkrets, ruskvädrets och trötthetens månad. Min "SePapp" (snarkmaskinen) har gått sönder. Ja, inte själva pumpen med all sin avancerade elektronik, tack och lov, utan "bara" ett litet plaströr som sitter fast på det jag kallar "grimman". D.v.s den remkonstruktion som jag fäster på mitt huvud och som håller den lilla mjuka plasthylsan över näsan på plats. Ett litet plaströr, värt kanske 50 öre eller så, har spruckit vilket gör att det bliir läckage hela tiden och jag sover mycket, mycket sämre. Insåg i helgen att jag hade glömt hur sjukt trött jag var innan jag fick den där apparaten utprovad. För precis så trött har jag varit i flera dagar nu och det fick mig att minnas hur illa det ju faktiskt var förut.

Därför ringde jag apnékliniken igår morse så fort klockan slagit åtta. För jag hade för mig att det var då de öppnade och hade telefonsvararen igång i en timme. Men där hade jag för mig fel för det var mellan sju och åtta så telefonsvararen var avstängd. Det var bara att sätta larm vid sju imorse. Inte för att vakna men för att inte glömma att ringa. För risken är nog stor att den försämrade sömnen gör mig lite disträ också. Vaknar tidigt gör jag FAST jag inte sovit bra.

Nåja, de var ändå hyfsat snabba att ta kontakt med mig. Redan vid niotiden ringde de tillbaka och jag beskrev mina problem. Då fick jag veta att det endast är under inprovningstiden som de byter ut saker åt en. När maskinen är i full drift får man själv beställa och betala saker som måste bytas.

De gav mig en web-adress d'är reservdelar säljs och jag letade upp den ganska fort. Tittade först en stund på "grimman" och tänkte att några remmar i konstläder och lite plast samt några spännen inte borde behöva kosta så stora pengar. Värdet på råvarorna för att tillverka den kanske är en tia eller två. INgen märkvärdig konstruktion är det heller så.... Tja, jag försökte uppskatta värdet innan jag hittade hemsidan men tänkte också att det säkert skulle beröva mig ett antal hundralappar ändå. Tillverkningen sker väl knappast i jättestora serier med industrirobotar i långa rader så nog lär de ta bra betalt.

Och det gjorde de! Och det en bra bit mer än i mina värsta farhågor. Jag trodde knappt mna ögon då jag såg att den reservdel jag behövde kostade 1199 kronor. Tolvhundra spänn, alltså, för det där... (så här ser den ut)  

Och det är alltså bara ett litet plaströr framtill som spruckit. Men 1200 pix kostar det...

Men det var ju förstås bara att slanta upp och beställa en. För precis medan jag satt där och tittade på den så bara tvärsomnade jag utan förvarning här på stolen. Och insåg att jag behöver den där manicken för att klara min vardag även om jag inte längre utför något lönearbete. Att svära över priset tjänar ju inget till för det där lilla röret fanns inte att köpa utan man måste köpa hela kitet.

Nåja, det är gjort nu och med lite tejp och kanske någon av de två andra modeller jag har liggande sen inprovningen får jag väl hanka mig fram de dagar de tar för dem att leverera den. Jag väljer att istället vara tacksam för att det inte var själva maskinen som pajade, Vad den kostar har jag inte ens vågat ta reda på.

Och november är det också, till råga på allt. Och det gör ju sällan nånting roligare eller bättre. Min första hatmånad har börjat och den förnekar sig inte. Gråvädret är på plats och snålblåsten likaså.

Kanske får jag någon tröst framåt kvällen då det inte är bara hockey på TV. Timrå möter Frölunda hemma klockan 19. Det är tredje mötet lagen emellan sedan starten av SHL i september men första med hemmaplan för oss. Och precis samtidigt knappa två mil söderut är det avspark mellan GIF Sundsvall och Falkenberg. Giffarna är tvåa i superettan och spelar allsvenskt igen till våren om man klarar att stanna kvar där man är nu. Medan Falkenberg är näst sist i tabellen och riskerar att åka ur. De var ju också nyss i allsvenskan, åkte ur samtidgt som GIF för två år sedan och nu ser de alltså ut att vara på väg ytterligare en division ner.

Så jag är glad över digitaltekniken som gör det möjligt för mig att följa Timrå i direktsändning och sen kunna titta på fotbollen när hockeyn är slut.

Min tama husmekaniker ringde mig igår och föreslog lunch idag vilket jag tackade ja till. Nedan syns varför..

Alldeles riktigt! Raggmunk med rimmat stekt fläsk, rårörda lingon och lingondricka i glaset. Så en liten stund blev ju november lite mindre outhärdlig. Tänk att nåt så enkelt och basic kan vara så fantastiskt!

Måhända bidrig den där tallriken också till min andra spontana insomning framför datorn då jag kommit hem och paltkomat satte in som värst. Andra gången på bara ett par veckor som jag äter det. Annars blir det kanske en gång i kvartalet ungefär. 

Därmed ska jag gå och hämta mig en kopp kaffe som kanske piggar upp mig nog för att bege mig till närbutiiken Coop X;tra och fylla på mjölk, ägg och några andra saker. Tveksamt om jag behöver nån mer mat idag men det kommer ju fler dagar.

Ha det gott, kära ordbrukare, i Grythyttan, Röbäck, Fjärddhundra och Smygehuk!