Det är ju fortfarande november. Men jag ska inte oja mig över det den här gången. Har väl kanske ojat så att det räcker både i år och tidigare år under min bloggarkarriär.

Jag börjar ju bli rutinerad nu på det området med mina snart 12 år som aktiv i detta forum. Och jag lär ju fortsätta. För ju fler år som går, desto intressantare blir det för min egen personliga del. Varje dag när jag tittar in här är det första jag gör att kolla bloggens backspegel och läsa mina egna gamla inlägg från 2009 i januari och fram till nutid.

Man kan alltså säga att bloggen blir ett slags tidsdokument som håller minnen levande som annars säkerligen fallit in i glömskans land. Idag är det t.ex fem år sedan en av mina inspirationskällor, Åke Cato, gick ur tiden. Denne gemytlige skåning som skrev så roliga sketcher i Nöjesmassakern i TV på åttiotalet. Och även roliga kåserier i Aftonbladet i många år. Dessa läste jag varje vecka och hade roligt åt. Som jag nämnt ganska många gånger är det av honom och hans krönikor i AB som jag knyckt ordet "Ordbrukare" som jag ofta kallar er som läser här. Ordbrukare var vad Åke kallade sina läsare och sig själv kallade han "Bokstavskötaren". Eller bara "Spalten".

Jag ler också ganska brett då det dyker upp små berättelser om människor jag lärt känna genom jobbet. Ni ska veta att jag stött på ett och annat riktigt original på den fabriken. Folk både från närområdet och från jordens alla möjliga hörn som fastnat i minnet av en eller annan anledning.

För någon månad sen läste jag om och mindes Antti från Finlamd som älskade att sjunga både på finska och svenska. Det var bara det att när han sjöng svenska klassiker så hade han sin egen tolkning av texterna och det kunde bli rätt dråpligt ibland. Som t.ex andra raden i vår nationalsång där Antti sjöng: "Du tysta, du glädjerika höna". 

Och jag tror inte att sista ordet var någon anspelning på det kvinnliga könsorganet (vissa använde ju ordet höna för det) för det fanns så många andra exempel på felhöranden från hans sida som var lika roliga eller bättre utan att vara det minsta ekivoka. Jag har även berättat  om den godhjärtade förmannen Folke, om hans vresiga kollega, Nisse, på ett annat skiftlag. Om värmlänningen Birger som lyckades pricks in noll rätt på vårt travspel TROTS att det inte var några stora skrällvinster och några till. Men... har jag skrivit ommin spanske vän Eduardo någon gång?

Han dök upp som sommarvikarie nån gång tidigt 80-tal. Jag var runt 25 då och var en av de som hade till uppgift att skola in våra sommarjobbare. De fick en grundutbildning innan de skickades ut på skiften men behövde stöd och hjälp första  dagarna för att bli någorlunda självständiga.

Eduaardo föll på min lott det året. Han var dryga 30 år äldre än jag, c:a 55 alltså, ganska överviktig och rätt sliten i knän, axlar och rygg. En mycket vänlig och trevlig man. Vi fann varandra nästan genast och han berättade att han varit sjöman i hela sitt vuxna liv efter att ha gått till sjöss bara 16 år gammal. Han hade jobbat på båtar från alla möjliga länder och de sista 15 åren på ett finskt lastfartyg. Och det ska du veta, sa han, att jobbar man i en finsk besättning är det bara att välja. Endera är du ensam och har ingen att prata med eller också ser du till att lära dig finska. Och det hade han gjort.

Från Finland kom också de flesra av hans kolleger som semesteravlösare och det var så gott som alla unga män som studerade högre utbildning. Även bland ordinarie personal fanns då väldigt många finländare så även jag hade lärt mig att förstå ganska mycket finska även om jag inte talade språket själv.

En dag kom Eduardo in i vårt komtrollrum efter utfört svettigt arbete i fabriken och sjönk ner i en fåtölj när han tippat i sig lite vatten och torkat svetten ur pannan. Två unga finska grabbar satt vid bordet och talade med varandra och småskrattade emellanåt. Jag såg på Eduardo att han lyssnade mycket uppmärksamt och började ana vad killarna pratade om. Och mycket riktigt, efter en stund reser sig min spanske vän och ställer sig vid bordet. När de två finska pojkarna tittar upp på honom slänger han ur sig en lång harang på vad som för mig lät som perfekt finska.

Gissa om hakorna trillade ner i bröstet på de båda finländarna. De hade alltså pratat om honom mitt framför honom och räknat med att ingen mer än de själva fattade nåt då de gjorde sig lustiga över honom. De tyckte liksom inte att någon så gammal och sliten hade på en sådan arbetsplats att göra. Men gubben satte dem på plats så de teg.

Eduardo själv tog inte illa upp på allvar. Hann tog det med en klackspark. Tvärtom tror jag att pojkarna från Finland respekterade honom på ett annat sätt för resten av sommaren. De började faktiskt t.o.m kalla honom amigo (kär vän) mot slutet av deras tid där.

Själv blev jag hembjden till Eduardo att äta middag och träffa anledningen till att han gått i land efter så många år på haven. Hans chilenska fru var t.o.m något år yngre än jag själv och jag vet att många spekulerade om hon gift sig med honom för att få en väg ut från diktaturens Chile. Men det kan jag säga direkt att så var det inte. Det var absolut "på riktigt" från bådas sida trots den stora åldersskillnaden.

Där kunde den anekdoten varit slut. Eduardo ville stanna kvar hos oss när semesterperioden var över och både vi arbetskamrater och vår chef var nöjda med honom. Men företagsläkaren sa nej eftersom han var  så illa sliten i kroppen. Så där tappade jag kontakten med honom.

Men via gemensamma bekanta fick jag ändå veta att äktenskapet med den unga chilenskan gav dem två barn de närmaste åren efter hans sommar på fabriken. Men ytterligare 5-6 år senare hade de ändå gått skilda vägar. Om det var åldersskillnaden eller nåt annat har jag ingen aning om.

MEN... för 10-12 år sedan vikarierade jag som portvakt en sommar och vem tror ni plötsligt dyker upp där och frågar vem han ska tala med för att söka arbete? Jo, Eduardo Fernandez i egen hög person!

Jag kände igen honom direkt och efter lite prat kände han igen mig också. Jag sa till honom, så respektfullt jag kunde, att det knappast var någon idé för honom att ens söka. Han var vid det laget dryga åttio år gammal.

Då förklarade han genast att det inte var arbete i fabrikan han sökte utan han undrade om de kunde ha behöv av en tolk. Jag mindes ju då att utöver finska så behärskade han ju runt tio språk. Så jag ringde upp till personalavdelningen och en av deras medarbetare kom ner och pratade några ord med honom.

Men det blev inget av och det var det sista jag såg av honom. Några år senare fick jag höra av en gemenam bekant från Chile att han hade gått bort.

Men i mitt minne lever han vidare som en av de många säregna och ovanliga människor jag mött genom livet. Det finns fler och någon av dem kanske jag berättar om en annan gång, om intresse finns. Och jag kan nog få för mig att göra det även om inte en enda själ ber om det. Så jobbar jag...

Därmed ska jag vara barmhärtig mot er, käraste ordbrukare, och runda av detta långa inlägg innan ni somnar. 

Lev väl och ha det gott därute i städer, byar och bondhålor i vårt avlånga land.

Vi ses! Nån gång...