Katter jamar, säger vi. Och visst är det sant. Men de flesta katter jag levat med har haft så många andra läten för sig också. När jag var nyinflyttad i lägenheten jag bor i hade jag med mig gammelkatten, Daisy, som till slut blev 18½ år gammal. Hon hade ett mycket rikt språk och dessutom en lång radda olika ansiktsuttryck. Äldste sonen, som jag också hade med i flytten, hade en mycket yngre hankatt som också var väldigt verbal. Tanken/förhoppningen var ju att båda skulle omskolas till innekatter. Vilket visade sig vara omöjligt.

Så fort man öppnade balkongdörren eller gläntade aningen för mycket på ett fönster kom framför allt Daisy som en raket och smet ut till den frihet hon haft i hela sitt tidigare liv. Rambo, grabbens katt, kom då genast springande och förkunnade med ett alldeles speciellt läte att "Nu har Daisy smitit ut igen!". En liten skvallerbytta, med andra ord.

Och nu sitter yngste sonens kolsvarta kattoxe i köksfönstret och BRÄKER. Han låter som ett litet lamm ungefär när han tittar på de oåtkomliga fåglarna utanför. Har ni hört en katt bräka nån gång? Det låter ganska kul, kan jag säga. Man hör liksom frustrationen, klagandet i hans röst över att han inte kommer åt de där retsamma skatorna utanför.

Hans husse, som har en mer vaierande dygnsrytm än jag och ibland sover stora delar av dagen. Och stänger dörren om sig då till kattens stora missnöje. Då låter katten också på ett speciellt sätt. Då är det klagosång som nästan skär i hjärtat att höra. När han saknar sin människa. Jag brukar kunna duga som substitut för en liten stund då och då men jag är inte hans förstaval.

Ibland om jag sitter i soffan och han börjar gnälla efter sonen så brukar jag börja prata med honom. Och då har han den egenheten att han alltid svarar på vad jag än säger. Och efter ett tag brukar han hoppa upp i soffan och börja buffa med sitt svarta huvud mot mina händer. Det betyder förstås att han ger mig sin nådiga tillåtelse att klappa honom samt klia bakom öronen och under hakan. Sin mage är han dock väldigt rädd om. Den får jag inte röra för då markerar han genast med tänder och klor. Han gör mig inte illa men det är en väldigt tydlig markering.

Daisy, på sin tid, spann aldrig så ljudligt som då hon fick ligga på rygg och bli kliad på magen. Men se det gillar inte den här herrn alls.

Nu håller i alla fall hans husse på att kravla sig upp ur sin grop och mer och mer komma ut ur sin isolering. Jag och exfrun håller på att hjälpa honom att få ett körkort och nu är uppkörning och teoriprov bokat och betalt. SÅ går allt som jag hoppas så har han kökrort innan jul och sen hoppas han få gå lastbilsförarutbildningen med arbetsmarknadsstöd. D.v.s betald utbildning och körkort även för lastbil.

I förlängningen ska detta sedan leda till jobb och även till att han lämnar boet. Då är det också slut med att ha katt i mitt hem. För jag kommer inte att skaffa miig en egen sen.

Då blir det också en flytt för vad ska jag med 91 kvadratmeter och fyra rum till om jag äntligen ska få bo för mig själv? För 8-9 år sedan flyttade min äldre son till Kalmar för studier och då bodde jag här ensam i en dryg månad innan yngsta dottern blev utan egen bostad och flyttade in här. Sen dess har tre av mina barn flyttat ut, flyttat tillbaka eller bytt plats med varandra i flera omgångar. Så jag känner att när jag nu står på tröskeln till pensionärslivet är det liksom min tur att få rå mig själv och inte behöva serva någon annan.

När detta blir verklighet vet jag förstås inte men hoppet är större nu än på många, många år. Lite skämtsamt har jag hotat dem med att flytta runt mellan deras hem och bo en fjärdedel av året hos var och en av dem. Att nu är det deras tur att ta hand om mig.

Nåja, vi får väl se hur det blir. Imorgon är vi i alla fall halvvägs igenom min harmånad nummer ett. Dagen idag har jag väl inga konkreta planer för mer än att jag måste försöka vålda upp höger framdörr på Madame Citroen. I förrgår lyckades nämligen sonen slå igen dörren över bilbältet som inte rullat upp sig helt och klämdes fast då han stängde dörren. Så nu går den inte att öppna på vanligt sätt varken från in- eller utsidan. Det har hänt ett par gånger förut men då var det jag själv som klämde fast bältet. 

Så jag måste leta fram en rejäl skruvmejsel, både lång och ganska grov, tvinga in den mellan dörr och dörrstolpe och helt enkelt bända loss därreländet.

Jag prövade redan igår men hade för veka verktyg så det blir att gå ner i källaren och leta fram största mejseln eller kanske rent av kofoten som jag vet finns nånstans därnere.

Har plockat fram en kaka fryst köttfärs och tänkte åka iväg och handla hem vad som behövs för tacomiddag idag. Turligt nog har jag ställt startklockan för motor- och kupévärmare så jag borde slippa skrapa rutor åtminstone.

Nåja, det där får bli en senare fråga, Nu känner jag att det börjar bli dags att få i mig nån sorts frukost, har ju bara druckit kaffe hittills. Men nu börjar verkmästaren i magen att bli lite otålig och irriterad.

Så jag lämnar mina kära ordbrukare åt era egna öden och äventyr. Ha en härlig söndag i Skinnskatteberg, Åseda, Smygehuk och Vuollerim!

Vi ses! Hoppas jag...