Första snön var det ju inte. Det föll några flingor redan för några dagar sedan. Men när jag släpade min rena tvätt uppför källartrappan i eftermiddags föll vitvarorna tätt, tätt utanför det stora fönstret i porten. Jag tänkte då att det behövs bara någon timme av så ymnigt snöfall för att hela nejden ska bäddas in i vitt. Men det varade inte så länge, kanske en halvtimme men inte mer än så. Vitt är det dock på marken och termometern visar  just nu fyra minusgrader. Så jag tackar min lyckliga stjärna för att fortfarande har tak över huvudet och dessutom vägger som håller permafrosten ute samt en huresvärd som faktiskt fortfarande håller lägenheterna fullt acceptabelt varma.

Nu är jag inte sådär väldigt frusen av mig heller. T.ex i mitt sovrum vill jag ha det svalt om natten och har sovit med ett fönster lätt på glänt fram till igår kväll och natt. Men nu känner jag kalldraget i nacken och lär nog skjuta igen fönstret innan jag kryper till kojs.

Snö, som sagt, och det är väl egentlgen inget att gnälla över för än så länge talar vi ju inte om några kopiösa mängder utan bara lätt puder som gör mörkret lite mindre svart. Och det räcker bra för mig som inte är hemfallen åt skidåkning eller något annat som kräver vinterväder. Så hellre det här än regn och slask.

Imorgon funderar jag på att äntlikgen göra slag i sak och komma iväg för att städa ur mitt skåp i omklädningsrummet på min snart före detta arbetsplats. Det är ju mindre än två veckor kvar nu tills jag lämnar den definitivt efter 45 år och 11 månader. 

Det är inte mycket jag saknar. Inte själva arbetet, inte mina chefer som jag betraktar som ganska odugliga. Men det galna gäng som varit mina arbetskamrater, många av dem i åratal, kan jag sakna emellanåt. Att inte längre få vara en del av den gemenskapen. Några av dem har jag ännu kontakt med via nätet och får en del rapporter om vad som händer och sker i "Drömfabriken" som vi ibland skämtsamt kallar vår arbetsplats.

Men så snart decemberlönen är utbetald ska jag kontakta IT-avdelningen och be dem stänga ner min inloggning till företagets olika datasystem. Det borde förstås ske automatiskt men jag råkar veta att det inte gör det.

Detta för att inte frestas att fortsätta hålla ett öga på vad som sker där. För att markera för mig själv att den 11/12 börjar resten av mitt liv. Den del som inte har någon koppling till Sveriges enda producent av primäraluminium.

För visst händer det att jag loggar in och kollar av intranätet, internmailboxen och lite annat. Men det har jag alltså bestämt mg för att sluta med så fort jag fått se min slulön som kommer i december.

En lön som borde bli något i hästväg eftersom den inte bara innehåller månadslön för de tio första dagarna i december och OB-tillägg för november utan även all innestående semester samt den jag tjänat ihop under detta år räknat från första april som är brytpunkten i semesteråret hos min arbetsgivare. Troligen blir det min allra största utbetalning från dem på alla år jag varit där.

Sen ska jag försöka lära mig att leva på statens knappa kaka. Nejdå, jag gnäller inte. Jag har tjänat bättre än många dnara tack vare skiftarbete i dryga 40 av de 45 åren och 11 månaderna. Så många pensionärer har det betydligt tuffare än det blir för min del.

Det löser sig! Som han sa som sket i vasken. Om nte annat så för att det MÅSTE lösa sig. Man hittar nog sina vägar att få skärven att räcka såpass att man överlever. Jag är inte så orolig även om det kommer att fattas en och annan tusenlapp mot vad jag vant mig vid som yrkesverksam.

Och... euforin som jag skrev om senast tog inte slut där! Nejdå, igår fick Sundsvall ett SM-guld också då Giffarnas P16-lag besegrade IFK Norrköping i SM-finalen för 16-åriga pojkar. Så återväxten ser ju bra ut inför framtiden!

Därmed tackar jag för visat intresse och ber att få återkomma när jag får skrivlust nästa gång.

Ha det, kära ordbrukare! Annars kanske någon anna har det...