Lite ledsam fredagskväll på Sveriges midja. För någon timme sedan ringde äldste sonen och berättade att hans morfar, min f.d svärfar, alltså, troligen är i den absoluta slutfasen av sitt liv. Att hans morfar fått ännu en stroke och ligger på sjukhuset. Medvetslös och med ett väldigt svagt hjärta.

Sonen hade pratat med sin mor som sagt åt honom att det knappast var någon idé att han kom upp för att träffa sin morfar en sista gång. Jag höll med henne helt och fullt och sa till honom att om hans morfar  inte ens vet att han är där så gör hans närvaro ju ingen nytta utan skapar bara ett traumatiskt minne åt honom själv.

Självklart är jag ju också ledsen för Kalle, som han heter, är inte bara min f.d svärfar utan även en som jag betraktar som en av mina bästa vänner. Vi hade under så många år en nära och fin relation och kunde prata med varandra om vad som helst. Och i de flesta fall tyckte vi ganska lika om det mesta. Han har hjälpt mig enormt mycket genom åren och jag kan aldrig återgälda alla gånger han ställt upp på alla möjliga sätt.

Inte ens hans fru vet hur illa det är. I hennes fall så glider hon hela tiden allt djupare in i demensen och vet kanske inte ens att hennes man ligger på sjukhuset.

Och även med henne har jag stor empati. Hon och jag har inte haft riktigt samma relation som hennes man och jag. Men hon har ändå varit en del av mitt liv sedan mitten av 70-talet. Och även om jag kanske haft synpunkter genom åren hur hon burit sig åt mot sin make så har vi ändå haft en nära relation.

En relation som inte tog slut för att jag och deras dotter separerade och sedan skildes åt. Men jag kände mig hela tiden lika välkommen hos dem, vilket jag högaktar dem både för.

Exakt hur medveten hon är i nuläget vet jag inte men jag hoppas på nåt sätt att demensen glör att hon inte sörjer alltför mycket om det slutar illa för hennes make. Kanske har hon glömt deras finaste stunder och då blir ju sorgen lättare att hantera om det slutar på det sämsta sättet.

Just nu är min yngsta dotter p åväg hit från Göteborg och även hon är förstås bekymrad för sin morfars skull. Men hon har precis startat om sitt liv i Göteborgstrakten och imorgon ska hon och pojkvännen lasta en hyrd släpvagn med hennes saker som lagrats i ett rum i min lägenhet.

Och eftersom hon inte har någon dragkrok på sin bil så har jag gått med på att hon lånar min och jag lånar hennes tills hon kan åka upp hit och byta tillbaka.

Madame Citroen har ju dragkrok och hon ska nu få tjänstgöra som draghäst imorgon kväll och natt. Och tills hon kommer tillbaka och byter tillbaks får jag alltså ha hennes nästan nya Audi fr.o.m imorgon kväll.

Därmed ska jag avsluta och önskar mina kära ordbrukare en angenäm fredagkväll i Vittangi, Karlholmsbruk, Oxie och Askersund.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...