Jamen, då sitter jag här igen och påbörjar en text som jag just nu inte har en aning om vart den tar vägen. Kanske blir det ett inlägg som publiceras, eller också inte. Jag har refuserat mig själv två gånger sen senaste inlägget.

En bra dag är det i alla fall även om det är 21 minusgrader på andra sidan fönsterglasen. Och även om min bil ser ut lite som ishotellet i Jukkasjärvi eller en igloo om man så vill.

Hon har fått stå stilla i några dagar nu. Delvis på grund av det envisa snöandet som upphörde igår morse. Men även på det faktum att jag inte haft nåt behov av att ge mig ut och åka.

Det snödjup vi hade innan tövädret fick det att halveras genom att sjunka ihop är numer återställt med rejäl råge. Gissar att vi kanske har 60-70 cm nu och drivorna efter snöröjningen är förstås dubbelt så höga.

Och när jag gått mina små promenader med min fyrbenta sambo kommer jag att tänka på det där gamla talesättet jag valde som rubrik. Och som Robban Broberg sjunger om.

Särskilt under dagarna med töväder blev det så tydligt att många av mina kolleger bland hundägare struntar i att plocka upp visitkorten deras hundar lämnar när det snöar.

Visst ser jag hundskit ibland även under barmarkstiden men vintertid ferkar det som om fler tänker att det som inte syns finns ju inte.

En enda gång under mitt år med Thea har jag underlåtit att plocka upp. Då berodde det på att jag redan använt de två påsar jag hade med mig. Och det skedde mer än en meter vid sidan om den asfalterade promenadvägen längs havet här nedanför. Så risken att någon skulle trampa i det innan det förmultnat var rätt liten.

Efter den gången ser jag till att ha minst tre st påsar i fickorna även om jag nästan aldrig behövt mer än en.

Och det väl förstås latmasken som styr det där beteendet. För alla fattar väl att det tinar fram när snön smälter och inte ens hundägare tycker väl att det ser så vidare trevligt ut.

Sen... så är jag så glad att Förlunda hockeylag finns i SHL. För hur risig form Timrå än har så vinner man nästan alltid mot Göteborgarna. Förra vintern tog de bara en enda poäng av Timrå i en match som slutade oavgjort men där Timrå vann i förlängingen eller på straffar. Och den här säsongen har hittills inga poäng förlorats mot dem.

Och igår passade också Jonathan Dahlén på att skriva in sig i historien genom att göra sitt 190;e mål i Timråtröjan. Det är fler än någon annan spelare någonsin gjort för klubben och fler lär det ju bli. Dels återstår en hel del matcher denna säsong och dels har han tre år kvar på sitt kontrakt då den här vintern är över.

I sina bästa stunder anser jag Jonathan vara en av SHL;s allra bästa spelare. Så jag hoppas att det lossnar för både honom och hela laget efter den fina 6-2-vinsten mot Frölunda igår.

Idag kom också den största andelen av min pension in på kontot. Härligt att se att den är dryga 2500 kronor större än tidigare. De andra 4 utbetalningarna kommer den 25;e och även dessa kommer att vara ungefär en hundralapp större per styck. Vilket alltså betyder att jag kalkylerat lite försiktigt när jag gjorde beräkningen som sa 2700 mer i månaden. Det blir alltså en bit över tretusen mer att leva av.

Men jag har ju lärt mig att hålla utgifterna så låga jag kan och lär inte sluta med det. Skönt dock att inte behöva oroa sig lika mycket framöver om pengarna ska räcka månaden ut.

Så kanske jag unnar mig att köpa hem en flaska vin eller två att avnjuta i helgen. Januari har annars hittills varit lika vit här inne som snön utanför. Vilket jag säkert bara har mått bra av.

Men innan dess ska Madame Citroen skottas/sopas fram och jag ska ta en tur till Willys i polarkylan.

Innan hon och jag blev ett par hade jag fått känslan av att franska bilar inte hade så bra värme. Detta eftersom de jag kände som ägt Renault, Citroen eller Peugeot hade klagat över just den saken.

Och inte kan jag väl påstå att värmen håller samma klass som i mina Saabar (5 st) eller Volvo (2 st) gjorde men den är helt okej. Jag fryser inte i bilen när jag bara fått upp värmen.

Därmed får jag väl önska mina kära ordbrukare ett trevligt fredagsnys och en härlig helg i Ammarnäs, Grythyttan, Vessigebro och Almunge.

Ha det gott tills vi ses igen!

Åh, vad jag älskar Irma Lehtosalo! Markoolios mamma, alltså! Hon gästade Renés bryga ikväll och jag kan liksom inte låta bli att beundra denna fantastiska kvinna. Som tog sig ur alkoholismens helvete av egen kraft.

Och nu är en stjärna alldeles av egen kraft. Ingen kan väl säga att hon åker snålskjuts på sonens (Markoolios) framgång?

Som så många andra finländare åkte hon till Sverige för att få jobb och möjligheten att försörja sig själv och sitt barn.

Tänk så många såna människor jag träffat på genom livet!
Alla dessa "Irmor" som kom hit när hemlandet inte kunde erbjuda dem en vettig chans till ett bra liv för sig själva och sina närmaste.

Idag är Finland gott och väl ikapp och kanske också förbi Sverige i många avseenden. På sjuttio- och åttiotalen gick det färjor mellan Sundsvall och Vasa i Finland och jag har åkt många gånger med dem på den tiden det begav sig.

Bland annat med färjan som då hette Wasa King och senare döptes om till MS Estonia och flera andra båtar.

Den allra första resan var med Wasa Express våren 1976.

Då var det på det sätter att Kent, som jag skrev om häromdagen, plus Kari, en finsk arbetskamrat som bodde granne med honom kom och ringde på min dörr en eftermiddag/kväll och frågade om jag hade lust att hänga med på en resa med båt till Vasa.

Vi hade precis fått majlönen, som var extra bra tack vare retroaktiva pengar från februari samma år. Och jag hade inga planer för de första lediga dagarna så jag nappade.

Dessutom hade jag, samma dag, varit på banken och tagit ut pengar (detta var före bank-kortens tid) så jag var hyfsat stadd vid kassa också.

Så vi klev på Finlandsbåten i akt och mening att besöka vårt östra grannland.

Kent, som jag berättade lite om för nån dag sedan, försvann dock ganska fort.

Han var, som jag redan sagt, svårt begiven på starka drycker och snart hade jag och Kari tagit reda på att vakterna ombord hade stoppat ner honom i en av deras fylleceller.

Vi insåg ganska fort att det inte var lönt att försöka få ut honom eller ens att få hälsa på honom och prata med honom. Så vi resignerade och lät det hela bero tills vi närmade oss Vasa i Finland nästa morgon.

Men tji fick vi även då!

Vakterna sa till oss att han skulle släppas ut på kvällen då båten åter anlöpt Sundsvalls hamn.

Sa jag och Kari åkte med en buss in till centrala Vasa och fördrev några timmar där tillsammans med några unga damer vi träffat och lärt känna på båtresan till Finland.

När vi, mitt på dagen, hade åkt tillbaka till hamnen och gått ombord ville vi få besöka Kent och se till att han åtminstone fick lite mat i sig. 

Nu hör det till saken att Kent inte åt vad som helst. Han ville ha kött och pommes med bearnaisesås eller annan lite finare mat. Vakterna försökte dock att lugna oss med att säga att han fått både mat och kaffe.

DÅ... vaknade mina misstankar. Dels visste jag hur kinkig han var med mat. Men framför allt visste jag att han absolut inte drack kaffe. Utom vatten, öl och brännvin drack han bara en enda sak - Coca Cola.

Men de gav inte efter en enda millimeter så det var bara att låta honom sitta där han satt. Vi kunde inget göra!

Kari och jag hamnade vid ett bord i cafeterian och det var rejäl sjögång på hemresan. 

Ett par från Sandviken, ganska mycket äldre än jag, kom och satte sig vid ett bord och vi började prata. Jag mådde inte alls bra av båtens gungande från sida till sida och mannen från Sanviken sa till mig att jag behövde en rejäl sup.

Bara tanken på det fick min mage att göra uppror och jag skakade envist på huvudet.

Men efter ett tag steg han upp och gick fram till baren. När han kom tillbaka ställde han en åtta konjak framför mig och sa till mig att svepa den. Till sist gjorde jag honom till viljes och då ställde han genast ytterligare ett likadant glas framför mig som jag också skulle tippa i mig, tyckte han.

Det slutade med att jag drack ur även det andra glaset och ganska snart mådde jag mycket, mycket bättre.

Då berättade mannen från Sandviken att han var läkare. Och visste att sjösjuka ofast beror på påverkan av balanssinnet. Men dövar man det med alkohol så går besvären över.

Inte vet jag men för mig funkade det i alla fall åtminstone den gånger och sen mådde jag bra hela resan.

Vid 21-tiden på kvällen anlöpte vi hamnen här i Sundsvall och jag och Kari steg av båten och ställde oss sedan på kajen och väntade på Kent.

När sista människan stigit av båten och sista bilen lämnat bildäcket kom han knallande ut genom bildäck via bogporten ut på den svenska fosterjorden.

Han berättade då för oss att på hela tiden han tillbringat i fyllecellen hade ingen ens tittat till honom. Han hade inte fått mat, inte ens vatten att dricka och han luktade som en soptipp.

Där och då svor han dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot på en Finlandsfärja.

Detta äventyr har nästan femtio år på nacken numera men jag glömmer det nog aldrig.

De senare resor jag företog med dessa "fyllefärjor" var dock betydligt stillsammare. Och nästan alltid i sällskap av exfrun och ibland även hennes föräldrar.

Färjetrafiken mellan Sundsvall och Vasa upphörde i mitten av nittiotalet. Dels blev många skrämda för att åka efter Estoniakatastrofen men framför allt så gick ju både Sverige och Finland med i EU.

Därmed upphörde ju också den tax-free-försäljning av alkohol, tobak, godis och parfymvaror som lockade de flesta resenärerna och det var inte längre lönsamt.

Trafiken finns kvar mellan Stockholm/Norrtäle/Grisslehamn och Åbo/Helsingfors. Men det är ju mest tack vare att de kan gå in i Mariehamn på Åland och klonka emot kajen där så får man behålla tax-free-försäljningen.

Åland är ju visserligen en lydstat under finsk flagg men står utanför EU så där kan de fortsätta kränga sprit, vin, öl och cigaretter till lägre pris än i Sverige eller Finland.

Efter millenieskiftet har jag inte åkt båt till vårt östra grannland men redan då minns jag att jag reagerade på hur den stora skillnaden som fanns på 70-talet inte bara raderats bort utan kanske till och med tippat över till finsk fördel.

De första gångerna jag åkte till Finland var det lätt att se att de fortfarande led svårigheter efter andra världskriget. Det syntes framför allt på äldre människors kläder, skor och inte minst på deras (brist på ) tänder.

Det var också så att på Vasas gator rullade massor av japanska bilar. De hade då inte slagit igenom riktigt hos oss men Finland hade nån sorts avtal med Japan där man importerade deras bilar mot att japanerna köpta trä och papper från Finland.

Kanske var det också därför så många av de finska invandrare som jobbade på samma fabrik som jag skaffade sig ganska nya Volvo eller Mercedesbilar. Båda dessa märken var mycket dyrare på andra sidan Bottenviken och enligt de regler som rådde då fick de ta in dem i Finland skattefritt om de ägt dem i två år eller mer.

Idag tror jag att finnarna åtminstone är ifatt Sverige när det kommer till levnadsstandard. Kanske är de också förbi.

Och nästan inga finländare kommer hit för att få arbete, det har de på sin hemmaplan.

En annan Irma, finsk hon med, ingår i den grupp människor jag brukar äta surströmming tillsammans med. Nu blev det ju inget i helgen som var men hoppet lever ännu om kommande veckoslut.

Andra inlägget för dagen men så blir det ibland. Det är bara för mina kära ordbrukare att hacka i sig och gilla läget!

Nu ska jag dock strax borsta tänderna (Jo, jag har originalgarnityret kvar utom en visdomstand) och krypa ner för en dejt med min kära kudde.

Så sov gott i slott o koja från Treriksröset till  Smygehuk. kära ordbrukare!

Vi ses när vi ses!

Polarkylan är tillbaka. Eller normalt januariväder, om man så vill. 18 minusgrader då jag vaknade imorse vid halv sex. Lika kallt vid niotiden då jag pälsade på mig och Thea för att göra undan morgonrundan.

Medan jag gick där och hutttrade tänkte jag att det här är första vintern på en hel massa år som vintern verkligen är vinter på det sätt som mitt minne påstår att det var under min uppväxt.

Så det är en klen tröst att halva januari nu är avklarad och vi närmar oss februari. Som ju, i och för sig, kan bli både lika kall och snörik och säkert nnu värre om vi har otur.

Kålhuvudet jag köpte i förra veckan till soppan som jag gjorde då hade börjat svartna i snittytan så igår skar jag rent och använde ungefär hälften som var kvar till en rejäl kålpudding som blev middag igår plus tre matlådor i frysen att ta fram när det kommer en sån där dag då jag inte har lust att stå vid spisen.

När mökret och kylan plågar oss som värst känns det skönt att Famen finns så man åtminstone får se sommar på TV. Och minnas solsken och fågelkvitter och allt det där andra.

Igår hände nåt som aldrig tidigare hänt i serien. Den nyss tillträdde storbonden tog sitt pick och pack och åkte hem. Folk har gett upp och stuckit nästan varje årgång men aldrig en regerande storbonde.

Men jag måste säga att jag inte alls blev förvånad efter att ha sett och hört honom beskriva sitt mående. Om det är så jobbigt att vara ifrån sin vardag så ska man nog inte utsätta sig för det när man inte behöver.

Annars... så har jag börjat nedräkningen mot den första pensionsutbetalningen på den nya och bättre nivån. Har även för mig att jag läst nånstans att pensionerna höjts från årsskiftet,

Med typ två hundralappar i månaden...

Är det inte konstigt? Att när de höjer sina egna löner då snackar vi 10 tusenlappar per månad eller mer men vi pensionärer får nöja oss med 200 kr. Som ju förstås också ska beskattas!

Gamla bilar är befirade från skatt - det borde vara samma med gamla människor!

Men det väl förstås kapitalismens syn på människan som råder. De skiljer på närande och tärande.

Så vi som gått från att vara närande till att vara tärande på samhällskroppen får snällt tacka och ta emot när pappa staten fördelar sina små allmosor.

Höjningen lär jag inte ens märka av utan det är ju skattelättnaden som kommer att göra största skillnaden.

Men som mina finanser ser ut efter det kämpiha fjolåret så lär jag få vända på slantarna ändå åtminstone fram tills återbetalningen kommer till sommaren. I april lättar det också litegrand när den vanliga skatteåterbäringen kommer.

Men den betingar knappast en fjärdedel av summan jag får när regering och riksdag gör rätt för sig mot oss som var dumma nog att födas 1957.

Så några stora utsvävningar blir det inte tal om sen heller.

Därmed har jag väl gnällt så det räcker för den här gången och hälsar fortsatt trevlig tisdag till mina kära ordbrukare i norr, söder, öst och väst.

Och som en ubåt lär jag väl dyka upp igen när ni som minst anar det!

Go´lördagmorgon på er, kära ordbrukare! Idag, just denna dag, är det 48 år sedan jag stegade in genom grindarna till det som kom att bli min födkrok och arbetsplats i så många år. FAST jag och en av mina kamrater bland nybörjarna sa till varandra att innan sommaren skulle vi ha hittat oss nåt nytt och bättre att jobba med.

Det lyckades diock ingen av oss förverkliga men kompisen blev "bara" kvar i två år.

Min första arbetsdag av nästan 46 år.

Så mycket till arbete uträttade vi inte den dagen, vi sex personer som började vår anställning. Såvitt jag minns handlade det mest om att kvittera ut kläder och skyddsutrustning samt göra en första rundvandring på området. Företaget bjöd även på lunch i personalmässen men vad vi fick för mat kommer jag inte alls ihåg.

Dag två startade vår truckutbildning. Vi fick lära oss att hantera en gaffeltruck. Köra slalombana av plastkonor framåt och bakår. Med och utan last på gafflarna.

Då vi klarat av det skickades vi till prodoktionens utbildningsavdelning för att lära oss grunderna i att ta hand om smältugnarnas drift och skötsel. Därifrån skeppades vi vidare till det skiftlag där vi skulle arbeta sen.

Jag blev dock kvar på dagtid en vecka längre än alla utom en, Den kille som var jämnårig med mig hade rätt stora inlärningssvårigheter och utbildarna frågade mig om jag kunde tänka mig att stanna kvar en extra vecka så han slapp vara ensam där. Det gick jag med på.

Den mannen (vi kallar honom Kent) skulle aldrig komma förbi anställningsintervjun i nuläget. Jag skulle kanske inte kalla honom förståndshandikappad men han befann sig definitivt i gränslandet för den diagnosen.

På den tiden hade fabriken en så hög personalomsättning att man, i stort sett, anställde alla som frågade efter jobb.

Oavsett om man hade vakanser eller ej. Man visste redan att innan de nya var utbildade nog mycket för att sättas i arbete så hade luckor uppstått där man kunde placera dem. Lite svårt att föreställa sig idag med vår tids anorektiska organisationer på de flesta arbetsplatser. Men så var det!

Vilket medförde att det, då och då, dök upp människor som inte riktigt klarade av ens de enklaste uppgifterna.

Som inte alls var lämpliga för den sortens arbete.

Och jag har, mer än en gång, uplevt att en nyanställd bara jobbade en dag efter att de placerats ut på skiftlaget. Under mitt andra år där dök det upp en kille i min egen ålder i mitten av april. Han skulle jobba med oss och hans första arbetsdag var ett nattskift. Där han ägnade första halvan av natten åt att klaga över hur varmt det var.

Frampå småtimmarna var det nån av de äldre som tröttnade på att höra gnället och rev ifrån åt honom och sa att det här är ju ingenting. Vänta bara tills det blir sommar så ska du få känna på värme!

Resten av skiftet var killen dödstyst och sa inget alls. Och då han stämplat ut och gått hem såg vi honom aldrig mer.

 För att återgå till Kent så lärde han sig hjälpligt att göra det mest grundläggande sakerna och med hjälp av strikta rutiner och stort tålamod lärde vår förman honom att sköta sitt jobb någorlunda.

Han var verkligen en udda figur på flera sätt. Skiftcykeln avslutades på den tiden med förmiddagsskiften och när vi slutat det tredje av dem. klockan 14 tog han inte bussen hem som annars. Nej, då åkte han in till stan och gick på systemet där han inhandlade alkohol för fem lediga dagar. Sen drack han  fram till kvällen innan vi skulle börja jobba igen. 

När vi båda varit där i två år beslutade företaget att ge oss alla en fördjupad utbildning i vad vi höll på med. De flesta visste  ungefär vad vi skulle göra men inget om hur det påverkade driften. Projektet kallades U-78, där U stod för utbildning och 78 var årtalet.

När Kent fick veta det sa han upp sig och sa till mig att nu skulle han satsa på spriten på heltid. Vilket han också gjorde. Han har suttit i f'ängelse ett par gånger för småbrott i yngre år men vad jag vet har han aldrig arbetat efter åren på samma fabrik som jag. Men han lever ännu, såvitt jag vet.

Det finns massor att berätta kring denna udda personlighet men det tar vi nån annan gång.

'Och han var sannerligen inte den enda. Ända fram till slutet av 80-talet var det ungeför likadant, att de som inte fick jobb nån annanstans blev anställda hos min arbetsgivare.

Så det är en rätt brokig samling människor jag har stött ihop med genom åren där. Även en hel del välutbildat folk som helt enkelt tröttnat på sina fina jobb och valt skiftarbetet för fritidens skull.

Den spanske sjömannen som talade flytande finska har jag berättat om tidigare liksom några till. Nämnas bland mina kolleger genom åren kan t.ex en norsk civilingenjör, en chilensk arkitekt, en finsk gynekolog och flera f.d lärare.

Idag har företaget lärt sig at det lönar sig att vara mer selektiv, man är mer noggrann och släpper inte igenom vem som helst. Drogtest är också obligatoriskt vid nyanställning vilket hade sållat bort en hel del på 70-talet.

Men sedan drga två år är jag ju inte längre en del av det.

Saknar jag det? Inte alls! D.v.s visst kan jag sakna gemenskapen och vissa av arbetskamraterna. Men det finns också en eller annan arbetskamrat som är rätt skönt att slippa. Detsamma gäller arbetsuppgifterna, verksledningen och de chefer som styrde under mina sista år. 

Jag har haft både bra och idiotiska chefer genom åren men den sista var den klart sämsta. Så den personen är jag rätt nöjd att slippa ha med att göra.

Lördag, som sagt, och för tredje gången denna hockeyvinter ska jag äntligen få se Timrå på TV. Sportkanalen sänder ju en match varje omgång utom på lördagarna. Då sände det i TV4.

Och på mer än 30 omgångar har man alltså bara visat Timrå två gånger hittills. Men idag smäller det alltså!

Önskar er därmed en fortsatt trevlig lördag och helg!

Vi ses! Nån dag...

Från polarvinter till slask på bara lite mer än ett dygn. Inte alls länge sedan man fick pälsa på sig för att gå ut i 20 graders kyla och nu är det fem plusgrader.

Kanske har det regnat även denna natt, det vet jag inte för jag har sovit som en stock i 7-8 timmar för en gångs skull. Men när jag tittar ut ser jag att vägar och trottoarer ser ut att ha nästan barmark nu. Blött är det förstås också. Om inte av regn så av smälrvatten från snö som tinat upp i blidvädret.

Höjden på drivorna har säkert halverats och snödjupet likaså. Men det gör mig inget så länge det är vitt på marken under denna så förhatliga årstid.

Och jag gruvar mig nästan mer för morgonpromenaden nu än när det var som kallast. För det blåser halv storm ute och det är lättare att klä sig mot kylan än mot nordanvinden. Som ju har en förnåga att kunna tränga igenom nästan vlka kläder som helst.

Thea var nyss här och fick sin vanliga stund i famnen med kliande, klappande och småprat som vi gör varje morgon. Men nu snarkar hon igen på min säng här bakom. Så jag antar på goda grunder att det inte är akut för henne att få gå ut.

Så det blir endera då hon säger till elle då jag blir sugen på frukost. Den smakar liksom lite bättre efter att man dragit i sig lite frisk luft, känner jag.

Mycket TV blir det såhär års. Ett program jag nästan alltid gillar men nog aldrig har nämnt i detta forum är "Renés brygga" i TV4. Igår var Gunde Svan där med sin son, Ferry. Gundes grabb är inte skidåklare utan tävlar i nåt som kallas Timmersport. Som går ut på att på tid skapa något av trä med motorsåg i händerna.

Sonen är förbluffande lik sin far när det gäller vinnarmentakiteten men utseendemässigt är han kanske mer lik sin mamma Marie.

Kristin Kaspersen, Lill-Babs dotter, med son var också gäster och det blev intressanta samtal och därmed god underhållning.

Den serien har sitt ursprung i ett liknande program som hette "Mia på Grötö". Upplägget var samma ungefär men med Mia Skäringer som värd. Om hon hoppade av själv eller om produktionen ersatte henne med René vet jag inte men jag gillar bägge som programledare och ser fram emot kommande avsnitt.

Som kommer att fastställa definitivt att Markoolios mamma Irma nu nåt stjärstatus på riktigt eftersom hon dyker upp som gäst där under säsongen. Utan sonen dock, tror jag, för han syntes inte till i trailern där jag såg Irma.

Farmen är fortfarande inne i lära-känna-stadiet och jag har inte riktigt grepp om deltagarna ännu. Konstaterar bara än en gång att garnityret i årets upplaga ungefär följer samma mall som det brukar.

Människotyperna är desamma men personerna är nya. Konflikter kommer det, som alltid, att bli både bland tjejer och killar likväl som över könsgränserna också.

Ännu verkar det som om de flesta jobbar på rätt bra. Inga extrema latmaskar har utkristalliserats ännu. Men det kommer säkert med tiden, det också.

Onsadg idag! Piglördag eller lill-lördag. Men det kvittar! För en pensionär är dagarna sig ganska lika. Om jag inte själv ser till att de blir olika förstås. Det ryktas vagt om att den där surströmmingsfesten som aldrig blev under förra helgen kanske kan bli av under den kommande. Men vi får se...

Nu kommer Thea och krafsar mig på låret medan hon muttrar så smått. Så det är kanske bäst att göra henne till viljes och krypa i ytterkläderna för dagens första promenad. Och sen frukost för oss båda efteråt!

Ha en härlig onsdag i stad och byhåla, landet runt, kära ordbrukare,

Och hav förtröstan - jag kommer tillbaka! Som en bumerang kommer jag ALLTID tillbaka!
Då ses vi!

"Det är som det är... Och det blev väl som det blev för att det var som det var! Då går det som det går... Men det får väl gå ändå..."

Ovanstående har jag läst på nån plansch hemma hos nån människa för evigheter sen. Så länge sen att jag inte längre minns hos vem eller när.

Tisdag har det hunnit bli i nådens års 2024 andra vecka. Och allt är föränderligt, konstaterade jag inatt, strax före midnatt. När jag steg upp igår morse var det tvåsiffriga minusgrader och har så¨varit i rätt många dagar i rád. 

Och då vi gick vår lilla eftermiddagspromenad igår var det bara nån enstaka minusgrad och det kändes riktigt skönt att vara ute. Så den rundan blev dubbelt så lång som de dagar då kylen bet som värst.

Men igår kväll då jag lagt mig för att sova hörde jag plötsligt det välbekanta ljudet av vatten som droppade på fönsterblecket. Om det redan då börjat regna eller om det var smältvatten från taket tog jag aldrig reda på.

Men idag då jag duschat, klätt på mig och fixat kaffet vickade jag på persiennerna och fick se hur det porlade vatten på vägen utanför. Så regnat har det gjort och man riktigt såg hur snorhalt det var ute.

Då var jag tacksam över att jag skaffade broddar att sätta under skorna förra vintern. Dessa tog förstås fram inför morgonpromenaden idag. Och tur var det för det var blankis nästan överallt.

Så det blev att lägga ut Theas handduk innanför dörren så jag kunde torka hennes tassar då vi kom in igen.

En av de riktigt stora i fotbollens värld har lämnat jordelivet också, såg jag igår kväll.

Franz "Kaiser Franz" Beckenbauer har somnat in för gott vid 80 års ålder. Tillsammans med Pelé, Ronaldo och holländaren Johann Cruyff var han en av fotbollens allra största legender. Vann både ligor och VM-turneringar både som spelare och sedan även som coach och ledare. En legend, med andra ord!

Farmen är igång igen också och jag tycker mig se att persongalleriet ser ut ungefär som det brukar. Några totalt vilsna som inte vet skillnad på en ko och en häst. Eller på råg och potatis.

Och så de där som har självförtroenden som vida överstiger deras verkliga kunnande och förnågor.

Jag skrattade rätt gott åt damerna i första avsnittet som trodde att de hittat en säck råg i huset och skulle till att koka gröt på det. Men det visade sig att det var kattsand i säcken så den gröten blev inte så bra...

Men framför allt är det som vanligt med att flera av deltagarna tror sig vara så mycket smartare än alla andra och gärna berättar om sina planer och uträkningar när de står ensamma framför kameran.

När jag ser det undrar jag om ingen av dem sett de tidigare säsongerna och lärt sig något av sina föregångare.

Men nej, det verkar som om det är oerhört lätt att gå i den fällan.

Ännu dröjer det nog några avsnitt innan jag fått grepp om deltagarna och bestämt mig för vem/vilka jag håller på och inte håller på.

Redan nu efter två avsnitt är det också en som verkar ångra att han anmälde sig och längtar hem. Så vi får väl se om storbonden gör honom till förstekämpe eller om hans taktik får honom att ta nån annan.

En skillnad från ifjol är att det redan från start finns utmanare på Torpet i form av tidigare deltagare. I alla fall kände jag igen en tjej som tävlade för x antal år sedan. Har glömt namnet men hon var rätt ung. Och hon gjorde sig ovän med många genom att, tillsammans med en annan tjej, knycka godis ur "syndaskåpet". Godis som var menat åt alla och inte bara henne och hennes kompis.

Nåja, allt det där lär väl visa sig med tiden hur det går och vem som vinner och förlorar.

Nu är det dags att gå ner i källaren och hämta upp den rena tvätten innan jag åker och handlar lite.

Närbutiken har extrapris på blodpudding den här veckan. 4;90 för en sån där halvkilosbit är ju så billigt att man nästan måste köpa en. Inte för att det är det godaste jag vet men så lite pengar för nåt som blir två middagar minst kan jag nog inte låta bli. Då får det liksom slinka ner.

Och för all del, välstekt i tunna skivor med lite bacon och lingon så är det inte så tokigt ändå. Säger vi...

Därmed önskar jag fortsatt trevlig tisdag till alla därute! 

Vi ses! Förr eller senare...

Tänk, idag fyller denna blygsamma skriftsamling som är min ägandes blogg hela femton år. Hade den varit en människa hade den blivit "lovlig" eller "byxmyndig" men även gammal nog att kunna åtalas i domstol.

15 är alltså den gräns då samhället tycker att vi kan anses mogna nog att ta ansvar för våra handlingar. Nu känner jag ju inga mänskliga femtonåringar men såvitt jag kan minnas är man absolut inte särskilt vuxen eller mogen vid den åldern.

Men en blogg är ju inte åtalbar så jag behöver väl inte bekymra mig så mycket över den saken.

Politiker från de partier som utgör regeringsunderlaget tycker dock att straffmyndighetsåldern gott kan sänkas till 13 istället. Man vill alltså öppna upp möjligheten att sätta sjundeklassare i fängelse...

Det tror jag vore en väldigt farlig väg att gå. Men inte helt ovanlig ens i västvärlden. I både USA och Storbritannien förekommer det. Om de ens har nån lägre gräns vet jag inte men om de har så ligger den väl på 10-11 nånting.

Jag tycker absolut inte att man ska sätta barn i fängelse. Det finns andra och bättre metoder att styra in unga kriminella på rätt bana i livet.

Men straffivrarna blir ju, dessvärre, bara fler och fler. Människan har väl en inneboende längtan efter hämnd och tror gärna att straff ska vara avskräckande.

Och det kanske det är. I någon mån. På vissa områden.

Om man vet att det kostar rejält med pengar att köra bil för fort kanske man tänker sig för mer. Till exempel...

Men när det gäller de grövsta våldsbrotten så finns det inte en enda mördare, våldtäktsman eller liknande som i brottets sekund ägnar en enda tanke åt vilket straff man riskerar om man åker fast.

Man tänker nog inte ens tanlen att man ju faktiskt kan åka fast.

Så då står man inte och värderar hur många års fängelse det kan vara värt att ändå begå mord, våldtäkt, mordbrand eller grov misshandel. För att mäna några.

Om det vore på det sättet skulle väl inte t.ex ha någon brottslighet alls i USA. Eftersom där kan man dömas både till döden i vissa delstater och även till flera livstider i fängelse. Och deras fängelser är ingta semesterhem precis.

Fast det var ju inte det jag egentligen skulle skriva om utan bloggens födelsedag.

Annars är ju det där med brott och straff ett ämne som då och då återkommer här. Liksom företags och myndigheters sätt att behandla oss vanliga dödliga.

Att driva en sån här liten margnalblogg har egentligen sitt enda värde just för mig själv. Jag har alltså i femton års tid skapat ett tidsdokument som startade då jag ganska nyss fyllt 51 år.

Ett av de största glädjeämnena med det är ju att kunna titta tillbaka varje dag på tidigare år. Och i år är andra året då det faktiskt finns något inlägg för årets alla dagar. Utom möjligen för den 29;e februari.

Det är ju två år sen jag lovade mig själv att se till att skriva nåt varje dag då "backspegeln" var tom. Och ifjol föresatte jag mig att skriva om där bara fanns ett inlägg också.

Och visst har  jag producerat en massa strunt som inte har något värde, ens för mig själv ibland. Men det finns även några små guldkorn som jag gläds åt när de dyker upp under "tidigare år".

Ett annat glädjeämne är ju förstås ni, kära ordnrukare! Mina läsare. Och era kommentarer som nästan undantagslöst är positiva.

Bloggvänner har kommit och gått genom åren. Saknar flera av dem som av nån anledning inte setts till på åratal. Som Gubbfan, Bitterhalvan, Orion och Zeunertz för att nämna några.

Skulle nån av er läsa detta så ska ni veta att jag blir jätteglad om ni hör av er igen.

Även på det senaste året har några av de flitigaste i kommentarsrutan också tagit paus eller slutat blogga av nån anledning. Saknar Wiolettan, Amisa och V-politikern från Västergötland vars nickname jag glömt just nu.

Samma gäller er, läser ni så skriv en rad eller två bara så jag vet att nu är ok.

Sen har jag ju även några trogna läsare sen många år som läser och kommeterar ganska ofta.

Så... Anita, Malin, Kerstin i Blekinge och några till - ni ska alla veta att era kommentarer är uppskattade.

Ska försöka bli lite bättre på att kommentera hos er också så ni verkligen förstår att också jag gillar era bloggar. 

Så hur ska jag då fira bloggens födelsedag? Tja, jag tror nästan att jag ska ta fram en pyts av förra veckans kålsoppa ur frysen och njuta det med lite aioli samt en ostmacka.

Därmed börjar det bli dags att se efter om min lilla livskamrat har börjat lyfta ögonlocken ännu. Ännu har hon inte synts till idag men hon tycker kanske att hon behöver sin skönhetssömn.

Rena rama blidvädret ute också! Efter dagar av tvåsiffriga minusgrader (-24 igår morse) är det bara åtta grader kallt idag. Det kommer att kännas riktigt behagligt när vi tar morgonpromenaden.

Sen har det ju varit premiär på årets upplaga av Farmen också som jag alltid brukar kommentera här. Men jag väntar lite med det tills jag lärt känna deltagarna lite mer och böörjat sätta etiketter på dem.

Ett stort varmt tack till den lilla skara som följer bloggen och gjort så i många år. Ingen vet väl ännu hur gammal en blogg kan bli men så länge jag bara har skrivlusten i behåll så lär jag fortsätta.

Ta det som ett hot eller ett löfte- du väljer själv!

En ganska trevlig lördag har det varit ändå så här långt. Visserligen var det -24 ute när jag vaknade vid sextiden imorse. Men då kom jag plötsligt ihåg att min gamla fleecetröja, som är så varm och skön, ju faktiskt fanns kvar i en garedrob. Så den plus långkallingar tog jag på mig innan jag gick ut med Thea första svängen.

Och visst bet kylan lite i kinderna men jag höll mig hyfsat varm ändå. Och tempen steg ju sen till lite mer mänskliga 12-13 grader mitt på dagen.

Känner att jag har skrivit så mycket negativt ett tag nu att jag måste försöka att balansera upp det lite.

Efter morgonpromenad och frukost gick jag för att sopa snön av Madame Citroen så jag kunde ta mig till Willys och bunkra upp lite av det som saknades hemma.

Därefter hann jag umgås lite mer med Thea en stund eftersom hon skulle få klara sig ensam några timmar på eftermiddagen.

Exfrun hade nämligen fått två biljetter till nyårsrevyn och erbjöd mig att få den ena mot skjuts dit och även hem efteråt. Så jag plockade upp henne i god tid och hittade parkering ganska nära stadens otroligt vackra teater.

Utsidan skäms minsann inte för sig och numera är den ihopsatt med grannhuset där jag själv var flitig gäst i barndomen. Det huset, som inte alls är lika vackert, var på den tiden godtemplarhuset i Sundsvall.

Och i den mån nykterhetsrörelsen alls finns numera så har de knappast varken behov av eller råd att hålla en så stor byggnad igång med skötsel och renoveringar. I det huset fanns då även Konsert-biografen på den tiden. Skylten är kvar men det är numera Konsert-teatern. Alltså ytterligare en scen för den mer teatrala kulturen.

Men det är, i mitt tycke, insidan av teatern som är så magnifikt vacker. Jag tog en bild av scenen innan föreställningen börjat och så en till av den magifika kristallkronan som hängde rakt ovanför där vi satt.      

Bilden som visar salongen med balkonger och allt sånt lånade jag från Google liksom exteriörbilden längst upp.

Visst är det fint? I dessa lokaler fick vi oss till livs en nästan tre timmar lång föreställning med sketcher, monologer, sånger, dans och musik. Mycket av materialet hade förstås lokal prägel men även omvärlden fanns förstås med.

Bland annat gjordes hyllningar av artister som gått bort under året. Som Lasse Berghagen och Tina Turner t.ex

Det var ungefär samma gäng på scenen som förra gången jag såg Sundvsalls revyn och några skratt blev det även denna gång. Och jag tror att vi alla egentligen skulle behöva mer riktigt kultur som motpol till all USA-influerad smörja som, framför allt, reklamfinansierade TV-kanaler bombar oss med.

Man är liksom lite lättare om hjärtat när man går därifrån än man var då man kom. 

Att då få komma hem till någon som verkligen är överlycklig att se en är ju inte heller så fel. Alla som någon gång haft hund vet precis vad jag menar.

Några timmar senare fick jag veta att mitt kära Timrå IK besegrat Luleå i kvällens drabbning uppe i Norrbotten. Timrås formkurva har gått väldigt mycket upp och ner ett tag nu så det var skönt att de äntligen vann igen.

Nästa lyckopiller fick jag genom TV;n i dagens avsnitt av "Stjärnorna på slottet". Den sprudlande levnadsglada Caroline af Ugglas var huvudperson och det fanns inte många döda punkter i det programmet heller.

Ännu nåt som gjorde mig lite gladare idag.

Och det behövdes ju verkligen efter allt mitt klagande på sistone om snö, kyla, politiker, Telia och annat.

Man behöver få fylla på energidepåerna emellanåt.

Fick även veta att det troligtvis blir surströmmingskalas igen nästa helg. Om inget kommer emellan för mina suriskompisar eller mig själv. Jag håller tummarna!

Mitt eget lilla lager i kylen är ju ganska ansenligt så jag får väl erbjuda mig att stå för själva strömmingen den här gången. Där finns både hela fiskar och filéer från Oskars, Röda Ulven, Kallax och sorten jag aldrig smakat. 

Nämligen denna...

Den kommer från Norrboten och googlar man så hittar man omdömen från hela skalan från oätlig till jättegod.

Därför beslöt jag då jag köpte de två burkarna att den skulle sparas i minst ett halvår.

I mitt tycker blir all surströmming godare efter ett eller några års lagring i oöppnad burk. Så eftersom jag aldrig smakat den sorten vill jag gärna ta det säkra före det osäkra och lagra den ett tag innan avsmakningen.

99 kronor styck kostade burkarna. Vilket är en aning dyrare än tidigare år men det är ju inte så konstigt när det knappt ens finns nån strömming kvar efter rovfisket med jättetrålarna från västkusten.

Som, såvitt jag vet, fortfarande är kvar och tillåts att ta död på Östersjön för att mata odlad fisk på vår västra kust och i Norge.

Och jämför man normalpriset (som var just 99 kr för medelstora burkar) så är det ändå billigt mot vad jag har sett på FB att de begär för en lika stor burk Röda Ulven på Hötorgshallen i Fjollträsk. Där begär de tio gånger som mycket för samma burk. 999 kronor!!! VEM skulle någonsin betala så mycket för en burk surströmming???

Nej, stopp! Jag skulle ju inte skriva nåt negativt idag!

Därför är det kanske lika så got att jag avrundar här innan jag frestas att börja lägga ut texten om alla orättvisor och andra misshagligheter som finns runt om oss.

Ha en fortsatt trevlig helg, kära ordbrukare i Glimåkra. Örsundsbro. Ulvsunda och Övertorneå.

Vi ses! Endera dagen...