Från ingenstans bara kom det i eftermiddags. Snön! "Snön faller och vi med den..." Trodde det skulle ge sig ganska fort men nyss inkommen från hundpromenaden fick jag se till att jacka och mössa hängdes upp för att torka inför morgonens lilla sväng.

Nu har jag ju en bra hund som inte alls gillar att vara ute i sånt väder. Därför kom jag lindrigt undan precis som flera gånger under vårvintern.

Vi brukar gå 6-7 lyktstolpar bort och sen vända hem på kvällarna. Men nu såg hon till att uträtta sina ärenden redan före tredje stolpen. Sen tvärvände hon och ville hem. In i värmen och till sin sköna hundsäng.

Från balkongen tog jag ett par bilder innan mörkret hann falla. Det syns inte jättebra men det var full  snöyra då de togs.

Kan inte erinra mig att snön kommit så tidigt nån gång förr. Jag vet att den kom den 26;e 1981 för då fyllde min äldsta moster 60 år och jag lyckades med knapp nöd ta mig uppför backarna dit hon bodde för att gratta.

Det året låg den dessutom kvar ända till nästa vår och redan i början av november hade vi säkert en halvmeter.

Det hoppas jag vi slipper i år.

Sonen gav sig ut med sin mor i släptåg på slitna sommardäck. Lastade in vinterdäcken och tänkte ställa sig i kö hos drop-in-bytarna på stora parkeringen i Birsta köpcentrum. Men det var så långa köer att han valde att komma hit för att låna garagedomkraft och byta själv.

Men då var det ju bara det att mutterdragaren som satte fast sommardäcken i våras måste ha gått på steroider för vi fick inte upp hjulbultarna. Inte ens med ett halvmetern långt förlängningsrör för att öka hävstångseffekten.

Så han fick ta min bil tills vidare eftersom jag i alla fall har bra sommardäck medan hans sjunger på sista versen.

Så nu hoppas jag bara att det snart slutar snöa för då försvinner snön snabbt. Vi har nämligen inte haft frost ännu så det är plusgrader i marken.

Så vad göra? Annat än att ta ett glas rött och en liten ostbit på några Finncrisp och titta på nåt i SVT Play. Ska man kanske se om Raskens med Sven Wollter m.fl.?

Nåja, det ordnar sig. Tack och lov har jag tak över huvudet. mat både i magen och i kyl och frys. Måste visserligen ut några gånger per dag oavsett väder och vind. Men det går att leva med.

Skål på er, kära ordbrukare i Västanfors, Söderbärke, Timmernabben och Övertorneå!

Vad förkortningen i rubriken betyder? Är det inte rätt självklart? "Så In I Helvete", förstås

Vi ses!

Inte nån kväll i juni precis utan i höstkulna oktober lämnade han oss. Farväl till Lasse Berghagen som gett oss så många och så svenska sånger att minnas honom genom. För även om han själv inte är med oss längre så kommer hans sånger, hans musik och hans lyrik att leva länge. Kanske för evigt.

Han är en av de där artisterna som liksom varit med under hela mitt medvetna liv. Som liten lyssnade jag troget på svensktoppen varje vecka ända upp i tonåren och där dök han ju upp med jämna mellanrum.

Och nästan alltid gillade jag vad jag hörde. 

Längre fram i livet gjorde jag, precis som Lars gjort några år tidigare, lumpen på regementet LV5 här i Sundsvall. Där fanns åtskilliga stamanställda som mindes och hade anekdoter om honom. 

Hur han, till exempel, ordnade så att hans dåvarande fästmö Lill-Babs kom dit och uppträdde för bassarna tillsammans med honom själv. Utan kostnad förstås.

Några bekanta hade stött ihop med honom på stan och pratat med honom och alla var eniga om att han var en vänlig och genomsnäll person. Sen hann han ju med en ganska rejäl karriär också med sång, musik, teater m.m

En av våra allra största, med andra ord!

Därför vill jag hedra hans minne med en av hans, i mitt tycke, bästa sånger. Den kommer garanterat att sjungas allsång till i årtionenden framöver.

Vila i frid, Lasse!

Lite drygt halvvägs inne i oktober börjar man ana vad som väntar oss alla inom de närmaste månaderna. Ingen nattfrost här ännu men jag bor ju så nära havet som fortfarande är varmare än luften. Men nog tar jag på en varm tröja innan jag går ut på mina hundpromenader. För när det tar i som värst från nordväst, som det gjort några morgnar i rad nu, så känns det som om det vore ett antal minusgrader. Alldeles nyss kunde man ju gå omkring i shorts och kortärmad skjorta!

Imorse kände jag mig så ruggig då jag äntligen kom in i värmen att jag beslöt att trösta mig med en lite lyxigare frukost   

En omelett med styckfrysta räkor och lite riven ost värmde ju faktiskt lite. 

Annars så var idag en sån där dag då backspegeln i min blogg är ganska välfylld och jag häpnade när jag såg att det redan gått hela fyra år sedan jag berättade om Antti som jag kände genom arbetet. Jag mindes genast inlägget och fick mig några småleenden medan jag läste. Sen funderade jag ett slag över om han ännu är vid liv och om han, i så fall, fortfarande sjunger lika mycket.

Gör han det så är det säkert enbart på finska numera för det är trettio år sen eller lite mer sedan han lämnade Sverige, Och Uleåborg, dit han flyttade, tillhör inte de finska trakter där svenskan är så särskilt stor.

Det finns områden längre söderut nära kusten där de flesta talar svenska. Eller kanske snarare finlandssvenska. Runt Vasa och Närpes talas en dialekt som är nästan obegriplig för utomstående när de talar med varandra.

Men de kan prata mer rikssvenskt också så de jag känner som kommer därifrån är lätta att samtala med.

Vi var uppe vid Svarttjärnen igår eftermiddag, Thea occh jag. Mest för att hon ska få springa lös en stund och sniffa på lite annat än de spår som närboende hundar lämnar längs de stråk där vi annars går.

Och det blir ju fin motion för små hundben. Min stegräknare i telefonen sa att vi hade gått 1,8 km då vi packade in oss i bilen igen. Men det är ju jag det. Thea springer ju minst dubbla den sträcka som jag går. För än är hon femtio meter bakom mig och än femtio meter framför. Och jag tränar inkallning med henne rätt många gånger under såna vandringar så nog får hon bra motion alltid.

Men ska jag få henne att själv hoppa upp bak i bilen och in i sin bur så lönar det sig inte med varken hundgodis eller de där tuggremmarna hon dansar på bakbenen för här hemma. Ånej, det är bara att se till att ha en köttbulle eller två eller korvbitar om hon ska göra sig det besväret.

När vi åkte hemifrån igår fick hon en halv köttbulle innan vi gick ut. Detta för att påminna hennes nos om vad som vankades när hon hoppar upp själv. Framme vid bilen spelade hon först hårdflörtad så hon fick nosa på min hand ett  par gånger innan hon gjorde som jag ville. 

Men när vi sen skulle hem igen räckte det att jag höll handen framför luckan till buren så tog hon språnget upp. Då hade jag ännu inte hunnit plocka fram lockbetet men givetvis fick hon sin belöning och sitt beröm.

Vi gör nog en tur dit upp idag också. När hon slutat snarka på min säng här bakom min rygg.

Annars tänkte jag försöka mig på att laga nåt jag aldrig gjort förut och som jag inte ens har recept på. Under nästan hela mitt yrkesliv har man kunnat köpa matlådor på jobbet från leverantörer som varierat genom åren.

En av dem serverade då och då nåt som kan liknas vid piccata ungefär. D.v.s panering med parmesanost istället för ströbröd. Eller möjligen hälften av varje. Jag har lagat det med nöt- och fläskkött samt med kyckling. Det sistnämnda är kanongott. Men den rätt jag tänker på är gjord på flundrafiléer. Till detta hade de en vitvinssås med kapris i. Jag får kanske återkomma om jag lyckas någorlunda.

Annars skulle jag inte alals behöva laga mat på minst en vecka om jag inte vill. Det finns matlådor i frysen med lite av varje som kan tas fram och tinas i micron. Kålsoppa och laxpudding t.ex

Därmed lämnar jag eder åt edra öden och äventyr, kära ordbrukare i Löddöse, Markaryd, Köpmanholmen och Gnarp.

Ha det så bra till nästa gång vi råkas!

Av olika skäl missade jag sista avsnittet av "Vilket liv" i söndags. Så det är ju tur att man, via Play-tjänsten kan se det i efterskott vilket jag gjorde igår.

Jag har sett alla årets avsnitt och verkligen funnit det som bra underhållninng. Och tycker att det är bra att man inte gör för många avsnitt i rad. Sex delar tror jag att det var och det tycker jag är precis lagom. Då hinner ingen tröttna på upplägget utan man ser fram emot en ny säsong nästa höst.

För nog lär väl TV4 köra på i minst ett år till med tanke på vilken succé det varit hittills.

Och Lasse Berghagens avsnitt var inget undantag. Flera gånger längs resans gång såg man hur rörd han blev av alla hyllningar. Glad-TV brukar jag kalla såna program där man känner sig lite lyckligare efter än innan.

Annars var nog mitt favoritavsnitt i år det som hyllade Claes Eriksson från Galenskaparna. ALla programmen var dock bra underhållning.

Och höst som det är så börjar väl snart "Så mycket bättre" också. Och som oftast på senare år innehåller det ett flertal artister jag inte ens visste fanns. Vet inte om det är ett medvetet val man gör från produktionen eller om alldeles för många säger nej när de tillfrågas. Jag undrar fortfarande varför inte Dan Hylander ens fått frågan. För det vet jag att han inte har.

Men så stora som han och Py Bäckman var med sitt Raj Montana Band på 80-talet borde han vara intressant att ha med där. Kanske nästa år att vi får se honom eller Py (eller båda?) tolka andras låtar och lyssna när de själva tolkas av artistkolleger. Men vem skulle kunna göra den här bättre än Dan själv...?

En ganska tidig Raj Montana-hit från 70-talet men det är en personlig favorit hos mig. Deras mest kända låtar kom väl i mitten av 80-talet. 

Nåja, kanske nästa år... Den som lever får se!

Sen... har jag sett o läst senaste dagarna hur SD vässar klorna och blir mer tydliga med hur vi ska ktympa antalet misshagliga männiiskor i landet. Med lagar om skyldighet för lärare och dagispersonal att ange misstänkta som kanske inte har här att göra. Men stramare regler om vem som ska kunna släppas in framöver.

Samt militära insatser mot kravaller. Fjuniga 18-19-åringar som nyss lärt sig hantera vapen ska alltså sättas in för att förstärka polisen vid oroligheter. Det vore både bättre, billigare och smartare att fixa integrationen!

Jag minns med saknad en tid då "SD" bara var en förkortning av hockeytermen "Sudden death". Nu börjar jag undra om förkortningen är bara en slump eller om det finns en tanke bakom...

Därmed tackar jag mina kära ordbrukare för visat intresse! Och kom ihåg att ingen har någonsin dött av att kommentera ett blogginlägg. Såvitt jag vet, i alla fall...

Fortsatt trevlig torsdag på er, kära ordbrukare i Hästveda, Hjoggböle, Alunda och Ödeshög.

Risken finns att jag kommer tillbaka...

Är det nån mer än jag som slagits av tanken på hur mycket en människas matvanor förändras under ett människoliv?

En grupp på FB som jag gick med i visar dagligen upp bilder som ger flashbacks både till skolmatsalen och till köksbordet hemma hos mormor där jag bodde från sex års ålder till nästan femton.

Skolans leverstuvning minns jag med fasa. Den var INTE god. Däremot fanns en hel del annat som jag tyckte om. Under mina tidigaste skolår severades emellanåt stångkorv. Såg ut som pölsa när man fick det på tallriken men smakade nog mer som isterband ungefär. Det har jag inte ätit eller ens sett sen dess. Varken i någon mataffär eller på menyn på nåt lunchställe.

Kalvsylta med kokt potatis och rödbetor fick vi också liksom lappskojs.

Pölsa är en annan sån där gammalsvensk husmansrätt som jag inte käkat på länge. Vi fick det i skolan och det serverades även hemma ibland. Mormors generation gjorde väl oftast sin egen pölsa men inte min mormor.

Vår närbutik sålde nämligen "hemlagad" pölsa som var mycket populär och uppskattad bland kunderna så det var den som ställdes fram då vi käkade det.

Ibland på söndagarna kunde det bli kassler stekt i skivor med såa av burkchampimjoner. Något jag verkligen gillade men tror aldrig jag har lagat det som vuxen. Sommartid kunde det hända att man fick burkskinka (det där som numera kallas picnicbog) med kokt potatis och legymsallad.

Det sistnämnda har jag heller inte ätit sen barndomen.

Sen kommer det ju in nytt också hela tiden. Jag var femton första gången jag åt en pizza på en pizzeria. Hemgjord hade jag smakat då brorsan lagade det efter att han varit på resa till Italien.

Tacos var jag nog 40 år innan jag smakade och femtio plus innan jag prövade sushi. Bådadera gillar jag men har inte gjort tacos sen sonen flyttade ut. Snart ett år, alltså. 

Sushi har jag inte ens försökt mig på att fixa själv men kanske gör nån gång i framtiden.

Det är också så att flera av de rätter som i min barndom/ungdom var helgdagsmat numera är vardag för de flesta. Kyckling till exempel åts inte annat än när det skulle vara lite finare. Samma gällde fläskkotletter som nu tidvis kostar mindre än en ring bra falukorv.

Sen har det även dykt upp rätter som man nästan glömt nu. Hur många lagar t.ex "Flygande Jakob" nuförtiden? Eller den där gratängen där man varvade skivad kassler med ananasskivor och gratinerade med lättvispad grädde som smaksatts med chilisås över det hela.

Typiska 80-talsrätter liksom räkcocktail som förrätt. Oftast på restaurang/pizzeria liksom desserten friterad camembert med hjortronsylt med en kvist likaså friterad persilja överst.

Tja, där fick ni er lite matnostalgi inspirerad av FB-gruppen jag hittade för ett tag sen.

Se nu till, kära ordbrukare, att ha en fin tisdag i Bromölla, Enskede, Nossebro och Ammarnäs!

Nog tänker jag att vi ses igen!

En sorgens dag idag. Idag har jag förlorat en av mina bästa vänner sen 47 år tillbaka. Min f.d svärfar somnade in imorse efter en lång tids sjukdom. Exfrun och hennes syster har mist sin pappa och deras mor har förlorat sin make sen 65 år tillbaka. Hans sju barnbarn har mist sin morfar. En djupt älskad sådan.

Om jag klarar av att bli en hälften så bra morfar som han när det bär till nästa år får jag vara stolt.

Men det är inte bara sorg heller utan samtidigt känner jag samma lättnad som jag gjorde då min egen pappa somnade in för sista gången. Han hade lyckats röka till sig en lungcancer av allra elakaste sort och den åt verkligen upp honom inifrån. Jag besökte honom för sista gången på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han låg, fem dagar innan han dog. Då var han i stort sett ett skelett med löst hängande skinn på.

Han vägde då 45 kg mot 89-90 innan han blev sjuk. En vikt som passade rätt bra till hans längd om 185 cm ungefär.

Han var då 64 år så jag är alltså nu äldre än vad någon av mina föräldrar fick bli.

Kalle, min f.d svärfar, fick däremot ett långt liv. Han fyllde 89 år i maj och fick vara hyfsat frisk och rörlig nästan hela livet. Det var de sista två åren som det började gå utför. Och då gick det fort.

De senaste halvåret har han åkt in och ut på sjukhuset men för kanske 2 månader sedan fick han plats på ett serviceboende där han levde sina sista dagar.

Jag lärde känna honom redan då jag var 18 och han dryga 40 och vi kom genast bra överens. Och även efter att jag och hans äldsta dotter gått isär höll vår vänskap sig levande.

Vi höll kontakten och jag kände mig hela tiden välkommen hos dem.

Det är sorgligt att han är borta men med vetskapen om hur dålig han varit senaste tiden så är jag samtidigt lättad och tacksam att han fick sluta eftersom jag vet hur han led.

Med tiden vet jag att jag kommer att måla om sorgen till tacksamhet över alla glada och ljusa minnen jag har av min kära vän och tidigare svärfar. Hans otroliga hjälpsamhet och hans humor som påminde så mycket om min egen.

När mörkret faller på allvar ska jag tända några ljus till hans minne.

Tack, kära Kalle! Tack för all hjälp! Tack för alla skratt! Tack för allt!

I Stora Blåsjön (som jag inte är säker på om det ligger i Jämtland eller kanske Västerbotten) hade det kommit en dm snö imorse. Hos bloggvännen Skogsnuvan hade det också kommit men bara som lite florsocker på marken.

Här har vi sluppit det, inte ens nattfrost syntes till när jag vek mig ur lakanen imorse. Men kallare än kallt då jag gick morgonens första runda med lilla fyrbenta sambon.

Termometern visade tre plusgrader så jag tog ändå på en kofta över min kortärmade skjorta innan och det var tur för även om det var plusgrader så kändes det som bra många minus tack vare den isande nordanvinden.

Så... nu börjas det. Den där tiden då man måste pälsa på sig för att inte frysa arslet av sig så fort man sticker näsan ut genom porten. Faktum är att under morgonpromenaden tänkte jag flera gånger att det hade varit skönt med långkallingar också. Det är väl kanske ett tecken på tilltagande åldrande för jag brukar inte vara frusen annars. Långkalsonger har jag nog inte använt sen jag slutade jobba för dryga två år sedan. På jobbet var det ju påbjudet som skyddskläder mot stänk av gödande materria av olika slag men privat använder jag det bara när jag vet att jag ska vara ute nån längre stund. Eller om kvicksilvret kryper ner under 20 minus.

Så jag blir inte jätteförvånad om det skulle vara vitt av snö på marken imorgon bitti. Som det kändes ute idag så hade det väl nästan passat in med nordanvinden.

Det vore nog i så fall rekordtidigt vad jag kan minnas. Snö i oktober har jag upplevt. Senast jag kan minnas var 1981 då jag åkte upp och grattade min ena moster som fyllde sextio år den 26/10.

Jag tog mig dit (fast hon bodde på södra stadsbergets sluttningar med mot centrum) men lätt var det inte.

Fast... ska det vara kallt så får väl snön lika gärna komma också då. Det blir ju så mycket ljusare ute då.

Nej, låt oss hoppas att det slår om och att vi får några lite varmare dagar till innan helvetet brakar loss.

Nu väntar jag bara på att Bodentravet återtar sin plats som turbana nr ett för mig vid dagens V75-tävlingar däruppe. Det får gärna ticka in några hundratusen eller mer så kan man ju fly landet och bo i ett varmare land tills solen smälter snön här i Norden nästa vår. Efter EU-inträdet så får man väl ta hunden med sig om jag fattat rätt.

Spanien, Kroatien, Grekland eller Italien skulle inte vara fel att tillbringa vintern i. Om finanserna fanns...

Tror jag ska laga bondomelett med broccoli istället för potatis till middag. Ägg har jag gott om, en liten bit skinka finns också samt ett par små korvar med skyhög kötthalt och nästan inga kolhydrater samt en ganska rejäl bit purjolök. Kanske lyxar jag till den med lite riven ost också.

Annars... så önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt fin lördag och helg i Åbyggeby, Klagshamn, Vedevåg och Överturingen. Vi ses!

Alla svenska män som har syskon har namnsdag idag. För även om man kanske inte heter det så ÄR man ju det..

Bror, alltså! Just precis, det är Bror som har namnsdag idag. Så gratta era bröder, kära ordbrukare, om ni har några.

Själv har jag grattat båda mina och jag var så generös att lillbrorsan fick en precis likadan hälsning som bådas vår storebror. Generöst eftersom lillebror ju "bara" är min halvbror. Så snäll är jag!

Sen började jag fundera på hur många det kunde finnas som bar namnet Bror i landet. Funderade länge men kunde bara minnas att jag träffat en enda i mitt liv. Och det var på 70-talet.

Så vad gör då en någorlunda modern människa när man undrar nåt?

Just prexakt, jag googlade!

Och till min förvåning finns det runt 16 700 män som heter just Bror, varav c:a 4600 har det som tilltalsnamn.

Då dök en annan tanke upp och jag mindes ett par bekanta till min mormor när jag var barn. De var inte ett par utan just bror och syster som bodde tillsammans i det gemensamma föräldrahemmet fast både passerat 70-strecket med god marginal. Mannen hette inte Bror men hans syster hette Syster.

Och även i hennes fall är hon den enda jag stött ihop med genom livet som bar det förnamnet.

Och den kvinnliga motsvaariheten till dagens namnsdagsbarn är betydligt mer sällsynt. 344 kvinnor bär det varav bara 99 har det som tilltalsnamn.

Se där, nu vet du nåt du kanske inte skulle fått veta om det inte var för denna blygsamma lilla skriftsamling i bloggvärldens utkanter. Man vill ju gärna bidra lite till folkbildningen om man kan.

Men med bara ett tjugotal läsare per dag i genomsnitt så är det väl knappast mätbara bidrag jag kommer med. Men det känns bra ändå! Jag är så nöjd med det lilla.

Mackorna igår blev helt sagolikt goda och resten av skörden ligger nu i portionspåsar i frysen för framtida bruk. Tog en bild till då jag hade tömt ut dem på tidningspapper inför rensning och nedskärning i mindre bitar och nog är det vackert med kantareller. Eller vad tycker du?

Det ser liksom mer ut där än när de låg i korgen på gårdagens bild. Kanske tar vi en tur om en stund till samma ställe. Det tar bara 7-8 minuter per bil. Jag kom ju på att den sidan om gångstigarna där vi INTE gick igår har ju precis den typ av natur där trattkantareller brukar trivas. Tallar och mossa.

Så det kanske man borde kolla av medan Thea får springa lös en stund och sniffa på allt spännande som finns i skogen för en liten vovve.

Jag har sparat ett par grabbnävar av gårdagens skörd i en skål i kylen. Köttfärsen som togs fram ur frysen imorse ska bli till pannbiffar med en god svampstuvning till. Det gäller ju att njuta när man får chansen!

Gör det ni med, kära ordbrukare! HItta på nåt som gör era munhålor lyckliga, skaffa hem det och rå om er ordentligt!

Därmed tackar jag för visat intresse och lämnar er åt era öden i Teckomatorp, Lycksele, Åmål och på Fårö!

Vi ses. Förr eller senare!