Nu drar det snart ihop sig! Till match nr 3 i hockeyallsvenskans finalserie mellan Timrå och Björklöven. Och jag känner den där rastlösheten komma krypande i kroppen som den alltid gör inför betydelsefulla matcher där lag som jag bryr mig om är inblandade. Och om det finns någon klubb där jag absolut räknar mig själv som hängiven supporter så är det just Timrå IK. Sedan mer än 50 år tillbaka.

Det kan ha varit 1969 eller -70 som min ingifte morbror lät mig följa med honom till gamla isladan i Timrå och se min första hockeymatch livs levande. Kanske ett år tidigare hade jag upptäckt hockeyn via TV och följt Tre Kronor i VM men att själv stå på läktaren och känna stämningen var något helt annat.

Och intresset bara växte. 

Sven, den ingifte morbrodern, och hans son som alltså var och är min kusin hade årskort på sittplats medan jag brukade stå längs sarg och plexiglas i ett av hörnen.

I februari 1972 spelades en match som folk runt Timrå pratar om än idag. Brynäs var på besök och det kom så in i vassen mycket folk att man stängde insläppet eftersom hallen redan var smockfull. Några timmar tidigare hade jag kommit hem från skolan och fått höra att min kusin blivit sjuk och inte kunde gå på matchen. Så jag skyndade mig ner på stan, till busstermnalen och åkte ut till Sörberge som ligger på gångavstånd från ishallen. Där ägde och drev morbrodern en skoaffär och vi kunde gå tillsammans därifrån när det blev så dags.

Vi kom förstås in utan problem eftersom Sven hade två abbonnerade sittplatser och speakern ropade flera gånger i högtalarna att alla på ståplats skulle ta ett steg mot mitten eftersom det fortfarande var många utanför som ville in.

Då de stängde grindarna var folkmassan utanför så stor och så sugna på hockey att man "sprängde" grindarna och hundratals om inte tusen fler vällde in. Ingen vet hur många som fanns i ishallen den kvällen men gissningarna hamnade på mellan 11-12000 personer. Ishallen var godkände för 8000 om jag minns rätt.

Matchen? Jo, den vanns av Timrå efter en soloåkning från egen zoon förbi alla Brynäsare av den störste av alla Timråspelare genom alla tider. Lennart "Lillstrimma" Svedberg. En fantastisk skridskoåkare med en ännu mer fantastisk klubbteknik. Hans mål innebar 4-3 som också blev slutresultat.

Det blev hans sista säsong i Timrå IK för sommaren därefter omkom han i en bilolycka.

Naturligtvis har jag många fler minnen runt mitt favoritlag men den där matchen glömmer jag aldrig!

Och ikväll hoppas jag alltså att någon annan kliver fram och avgör för mitt lag. Och därmed tar oss ännu ett steg mot målet - SHL. Det har gått nästan tre hela veckor sedan finalspelet pausades efter Coronautbrott först hon Björklöven och därefter även i Timrå. Men nu ska alla vara friska igen och jag är spänd på att pucken ska släppas.

Det är "Löven" som har hemmaplan ikväll och imorgon och det står 1-1 i matcher inför kvällens drabbning.

Innan dess ska jag laga pasta carbonara på äkta italienskt manér. Har t.o.m fått tag på panchetta som de ska vara från ursprungslandet.

Imorgon bitti är det sedan tänkt att jag ska börja jobba igen. Om inget oförutsett inträffar. Min rosfeber är kanske inte helt besegrad av antibiotikan för rodnaden på underbenet är kvar om än lite blekare. Smärtan har dock försvunnit så jag räknar med att masa mig ur lakanen vid halvfemtiden och packa matväskan för 12 timmar dagskift.

Det och allt annat i livet går dock enklare att stå ut med om jag får göra det med vetskapen att Timrå tagit lednngen i matchserien. 

Så hjälp mig att hålla tummarna för det, kära ordbrukare i Väckelsång, Gökböle, Bromölla och Rasbokil.