Det är en egendomlig vår vi har i år. Hela helgen har det varit pissväder med regn och bara 6-9 plusgrader. Fast vi passerat mitten av maj. Så nu får VH (Vår Herre) allt skärpa till sig och se till att leverera den kanonsommar vi alla förtjänar efter vinter, kall vår, corona och allt annat elände.

Det är först nu på kvällskanten som det äntligen slutat regna, annars har det smattrat på rutor och fönsterblek hela dagen idag och nästan hela helgen också.

Lillflickan min (hon som fyller 28 i november) hade bjudit mig, sina bröder och sin mamma på middag igår men det blev bara hon och jag och exfrun. Yngstingen ville inte och storebror med sambo hade fått nåt förhinder. Men det var trevlgt ändå. Hon ville fira dels sin mamma som fyllde år i förra veckan men också att hon blivit befodrad på jobbet. Mer ansvar och sen har hon även en arbetsgivare som begriper att sånt måste få synas även i lönebeskedet. Till skillnad från sin far vars slavdrivare gärna skulle sänka våra löner om de kunde.

Så nu dröjer det kanske inte så länge innan hon också, liksom storebror, går förbi sin gamle far räknat i månadsslön. Min totala inkomst kommer dock att fortsätta ligga högre tack vare skiftgången.

Men det är henne väl unt. Jag vet att när hon trivs med sitt jobb så ger hon sin arbetsgivare gott och väl vad de betalar för och säkert lite till.

Bara att konstatera, än en gång, att jag valde fel karriärväg. Jag skulle ju först bara jobba några månader, var tanken. Sen ändrade jag mig och beslutade att stanna tills jag gjort militärtjänsten.

Men efter lumpen fick jag lite nya arbetsuppgifter och det blev roligare att jobba i flera omgångar. Och när dagen kom då jag för första gången var riktigt spyless fanns det knappt någon arbetsmarknad längre. Så då fick man vara nöjd med att ha en inkomst som tryggade grötsaltet. Och nu är jag för gammal för att någon annan skulle vilja anställa mig så jag får väl kämpa på i något år till.

Kanske får jag uppleva att vi får återgå till sexskiftet som togs bort för ett drygt år sedan. Tänk, aldrig trodde jag väl för tio år sedab då det infördes att jag skulle sakna det när de tog av oss det.

Men det där med att få två hela veckor ledigt var 34;e dag var ju inte så dumt ändå.

Jag vet  att företaget har räknat på resultatet för förra sommaren och konstaterat att de förlorade stora pengar på att tvinga oss ha semester igen som vanligt folk. Då behövs ju också ett antal vikarier och man måste öka bemanningen för att ovana människor ska hinna med det vi ordinarie klarar. Men det svider förstås att erkänna att de hade fel så det lär nog dröja lite innan de börjar mumla om sexskift igen.

Men om och när de gör det så hoppas jag innerligt att vi inte godkänner något avtal som är ett enda öre sämre än det vi hade fram till februari ifjol. Snarare vill jag tvinga  dem slanta upp lite mer.

Men dessvärre finns det säkert en stor majoritet bland mina arbetskamrater som t.o.m skulle kunna vara helt utan kompensation bara de får tillbaka skifrgången vi hade förut. Och det är jag rädd att företaget också vet.

Covid 19 har ju dessutom gjort att vi blivit uppdelade från det gamla personalrummen där alla satt förut. Man har hyrt in två baracker som byggts ihop och utgör matsal för ungefär halva skiftlaget. Detta för att minska smittrisken förstås. Och jag förstår det. Men... det har också fört med sig att vi inte längre är en enhet som skiftlag utan två separata grupper som inte ses och pratar som vi gjort i alla tider. Gruppdynamiken är sönderslagen och det gynnar absolut inte trivseln på arbetet. Nu är det "vi och dom" istället för ett stort "vi"! 

Inte bra! Inte bra alls!

En dag återstår av min, lite för korta, ledighet. Onsdag morgon ska jag på´t igen. Trösten är väl att denna gång är det "bara" tre dagskift och därefter hela sex dagar ledigt istället för fem som är det vanligaste i nya schemat.

Nästa gång jag jobbar tre dagsift är det mina sista arbetdagar innan semestern. Midsommaraftonen är tredje dagskiftet då så skulle jag vilja så hinner jag ju ändå både supa och slåss och dansa. Som så många svenskar ägnar sig åt den dagen. Men det blir nog bara att åka hem och uggla framför TV och dator. Eller möjligen hälsa på syster och svåger i deras stuga. Vid det laget har vi ju alla fått båda sprutorna så kanske, kanske...

Mycket möda och lidande återstår dock innan vi är där och jag hoppas innerligt att det blivit lite varmare innan dess. Så kom igen nu, vädergudar, och ge oss en vår som är värd namnet! Det förtjänar vi!