Bara två dagar kvar nu! Till vad då, kanske någon tänker. Jo, till det amerikanska presidentvalet förstås. Nu invänder kanske någon att det rör väl inte oss vem de väljer därborta.

Fel! Det angår hela världen för det kommer att påverka hela världen. Inte har jag precis satt mig in i vad respektive kandidat har målat upp för drömscenario om/när han får  makten men Trump har jag ju aldrig gillat. Det gäller föresten flertalet republikanska presidenter.

Ändå är jag ganska orolig att det nog blir fyra nya år med Donald i Vita Huset.

Varför? Tja, om inte annat med historien i minne. Under den tid jag hållit reda på vem som sitter på den posten har det bara hänt två gånger att sittande president inte blivit omvald. Jimmy Carter fick bara fyra år (1976-80) liksom George Bush den äldre 1988 till -92. Alla andra har fått nytt förtroende och den ende av dem som inte satt i 8 år var Lyndon B Johnson som tog över efter mordet på Kennedy och valdes om året därpå.

Historien säger alltså att amerikanerna gärna väljer om sina presidenter. Nästan oavsett vart opinionen pekar i de sista undersökningarna. I min bok är Joe Biden ett bättre alternativ för både USA och världen men känslan säger ändå att vi nog får finna oss i att Trump sitter kvar. Och fortsätter att vara lika jävla dryg.

Nåja, jag har haft fel förr så låt oss hoppas att jag har fel nu också. November är ju över oss och kanske är det just den saken som planterar negativa tankar i min skalle. Det är drygt såhär års, tycker jag. Mörkret som bara blir mörkare för varje dag och det känns som evigheter innan häggen åter går i blomning och ljuset kommer åter.

Januari är hatmånad nummer ett men den är tätt följd av november på min lista. Den enda lilla förmildrande omständigheten med november är väl att den "bara" är 30 dagar lång till skillnad från sina två efterträdare.

Och så fyller ju min lillstumpa år också förstås. Knappt tre veckor innan den lilla fyller 27.

Men i likhet med sina två äldre syskon har hon ju sitt eget liv numera med jobb och egen lägenhet så man ser ju inte till henne så ofta. Men där kommer jag ju på EN sak som var bra med att jag blev fejsbookare för snart en månad sedan. Jag får chansen så gott som varje dag att byta ett par ord med alla mina utflugna arvingar.

Och visst kan jag, teoretiskt sett, även ringa till dem eller åka och ringa på dörren hos de två som är kvar i stan men det blir liksom inte. Lika lite som att de ringer till mig, varken på telefonen eller dörrklockan.

Men på FB är det ju så enkelt att bara morsa på varandra och kolla läget mycket oftare.

Tisdag imorgon och dags att besöka min arbetsplats för att rondera avfallsstationerna. Har lyckats få igång några mellanchefer med att hjälpa till och stöta på ledningen för att få loss pengar till att köra bort gigantiska lager av framför allt järnskrot så sakta men säkert börjar det se lite bättre ut på området nu. Anledningen till att man lagrat upp såna mängder var att priset på järnskrot legat så lågt så länge. Men nu hade vi så mycket att det nästan blev ohanterbart plus att med de mängder vi just nu gör oss av med så blir det pengar även om priset per ton kunde vara bättre. Inget som bekymrar mig personligen dock. Det är ju inte mina pengar!

Med det tackar jag för idag och önskar mina ordbrukare en trevlig måndagkväll. (Finns det såna?) i Rosersberg, Vikmanshyttan, Laholm och Bollstabruk. Vi ses igen! Hot eller löfte? Välj själv!