Ett av skador decimerat GIF Sundsvall var i Göteborg igår och fick stryk. Visserligen "bara" med 1-2 men en förlust är ändå alltid en förlust även när media väljer att kalla den hedersam. Det finns inga hedersamma förluster, anser jag.

För det är ju resultatet som avgör var poängen hamnar och där kammade GIF noll igår.

Deras andra halvlek krockade ju med tjejernas bronsmatch mot England i andra halvlek på matchen i Göteborg. Jag blippade lite emellan men sanningen att säga så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om giffarna då. Lade därmed mest fokus på tjejerna. Och det förtjänade de verkligen för de hade ju gjort precis vad jag hoppades innan. Knutit nävarna i fickan och bestämt sig för att vinna ett brons istället för att tänka att de förlorat en finalplats. 

Så de gjorde vad grabbarna inte klarade av i förra årets VM för herrar - nämligen att slå ut England.

Denna fina placering innebär också att Sverige är klart för OS-turneringen nästa år i Tokyo.

Helgen har varit lugn och sansad, har mest bara stannat hemma förutom lite övningskörning och inhandlande av diverse basvaror. Återstår att åka iväg och köpa hem en stock snus innan de stänger. Men idag bryr jag mig nog inte om att åka till firman som specialiserat sig på tobaksvaror samt hemmabryggning av vin och öl. Där tar det ju slut på lagret efter bara någon dag. Deras konkurenter är egentligen en godisaffär (av gigantiska mått dessutom) men de säljer även snus till rabbatterat pris när man köper stock eller halv stock. En sådan bör då räcka till nästa månadsskifte ungefär för en dosa räcker i 2,½ - 3 dagar för mig. Lite beroende på vad jag gör men ungefär där ligger det. Jodå, jag vet att jag borde sluta. Att det inte är bra för kroppen och allt det där.

Men det räcker liksom inte för att motivera mig och jag vet att utan den rätta viljan, som måste komma inifrån en själv, så kan ingen människa sluta med varken rökning, snusning eller andra missbruksom vi ägnar oss åt.

Ingen utomstående kan någonsin tvinag någon annan att sluta utan man måste själv ha viljan. Har man inte det är det lika bra att snusa vidare för det är vad som ändå kommer att hända om man säger att man ska försöka.

Man försöker inte sluta med varken rökning, snus eller sprit. Säger man att man ska försöka har man ju egentligen redan bestämt sig för att inte klara av det. Man har ställt en bakdörr på glänt eftersom man vet att man kommer att använda den.

"Jag kan inte sluta fast jag vill", säger en del och det är också bullshit. Alla kan! ALLA!!! Men alltså bara om man har den inre viljan. Att "försöka" är bara dumt för även om man vet att man kommer att återfalla så är det ju ändå en motgång och såna ska man väl inte skapa åt sig själv.

Därför brukar jag ge samma svar till de som frågar mig om jag inte ska sluta snusa...

"Det kanske jag ska! Någon gång! Men inte inom överskådlig tid. För jag har inte den rätta viljan och motivationen!"

Jag kommer alltså aldrig att "försöka" sluta! Om det händer så är det därför att viljan kommit till mig...

Viljan att pränta ner oviktigheter här och skicka ut mina ord i cyberspace kommer dock säkerligen att komma till mig även framledes i en ojämn ström. De flesta helt i onödan men någon gång kanske jag får till ett riktigt guldkorn. Som någon läser och erbjuder mig att skriva med lön för mödan. En riktigt fet och glassig lön förstås så jag kan gå in till chefen på jobbet och snyta mig i gardinen. Och därefter slänga en tusenlapp eller två på chefens bord och säga; "Här har du till nya gardiner! Eller så gör du dig en glad afton för pengarna!"

Sannolikheten för detta scenario är väl ungefär lika stor som chansen att kamma hem Eurojackpoten. Jag har en stående rad sen ett par år men inte är det många kronor den gett tilbaka.

På travet har det också varit magert ett tag nu. Dock med undantag för en Harry-påse i förra veckan där Harry Boy prickat in Dagens Dubbel vilket gav mig nästan 1200 kronor på satsade 150. 

Jag har spelat idag också. Fast bara på V75 och bara för en hundralapp. Inför V75;an igår bestämde jag mig för att gå grundligt tillväga och satte mig därför att lyssna till Sundsvalls Tidnings travexpert när han filosoferade om varför den eller den hästen/kusken var så mycket bättre/sämre än motståndet.

Han heter Bosse Eklöf och är gammal travtränare och kusk men numera är verksam som lärare inom travsporten. Vi tippade lika bra/dåligt - hade båda fyra rätt vilket ju inte ger några pengar.

Så håll tummarna för mig, kära ordbrukare, vid dagens extra V75 i norska Jarlsberg. Undrar om det är därifrån osten med samma namn kommer... Jag hade fått för mig att den är dansk men nu är jag osäker. Hade jag fel eller finns det kanske ett Jarlsberg även i Danmark?

Sorry tjejer, ni nådde inte ända fram! Precis som Torbjörn Fälldin sa en gång i tiden då den första borgerliga regeringen på typ 40 år brakade samman för första gången. "VI nådde inte ända fram", sa han då i en interrvju och orden har citerats av många före mig genom åren. Jag har intresserat följt våra svenska damers framfart i fotbolls-VM i Frankrike och gjorde så även igår kväll. Men tyvärr bara till ordinarie matchtid var över. Då var klockan 22 och jag konstaterade att jag måste krypa i säng för att orka upp vid halv sex imorse.

Då kunde jag, via datorn, konstatera att svenskorna fått bita i gräset till sist. Holland avgjorde med matchens enda mål i förlängningen. Surt, förstås, men samtidigt ska vi komma ihåg att nederländskorna är regerande europamästare och har väldigt många väldigt bra spelare. Jag tyckte dock att vi höll jämna steg med dem i nittio minuter så jag förstår givetvis den svenska besvikelsen. Och visst ska man vara besviken också när man förlorat.

Men bara en liten stund! Sedan ska man ta sig samman som Sverige gjorde i herrarnas VM 1994 i USA. Då Tomas Brolin, om jag minns rätt, höll ett brandtal till sina lagkamrater och påminde dem om att de ju faktiskt fortfarande hade chansen att komma hem med medaljer. Så laget tog sig samman och gick ut och spelade hem det numera klassiska bronset. Precis så tycker jag att vår VM-lag ska göra nu.

Redan nu har ni gjort en bedrift, en bragd, tycker jag. Lilla Sverige med knappa tio miljoner innevånare kan spela jämnt och vinna mot nationer som är så många fler och har fler spelare att välja på. Som Tyskland till exempel.

Nej, gå ut på planen på lördag eftermiddag med huvudet fullt av kamplust och benen fulla med spring som Astrid Lindgren brukade uttrycka det. Och skulle det inte gå vägen så är vi ändå en av jordens fyra bästa länder på fotboll på damsidan. Det är förbanne mig inte dåligt av en liten avkrok i norra Europa där stora delar av landet är täckt med snö och is under halva året och därmed hindrar oss att spela på fina gräsmattor året om som vissa andra kan.

Så vad resultatet än blir så gratulerar jag det svenska damlandslaget och tycker att ni har gjort en bra turnering.

Själv har jag haft en slitsam dag på jobbet. Idag var en sådan där dag då det liksom kör ihop sig hela tiden. Så fort vi började snegla mot stolarna för några minuters vila dök det endera upp leveranser av handskar, fläktmotorer, diverse reservdelar till all möjlig industriell utrustning. Eller också kom det folk för att hämta allt mellan himmel och jord. Imorgon är det fredag och förhoppningsvis blir det lite lugnare som det brukar på veckans sista arbetsdag.

Hemkommen efter arbetet svängde jag ihop en snabbmiddag av stekt potatis, falukorv och ägg innan jag skulle iväg och träffa storebror med fru som är på genomresa och bor hos syrran några dagar. Vi gjorde så att jag kom till dem istället för tvärtom eftersom svägerskan är allergisk mot katter och annars fått sitta ensam medan jag och brorsan pratade gamla minnen och annat i ett par timmar. Vi ses ju bara några gånger per år så det är roligt när de kommer.

I mina tankar och planer ska jag försöka åka upp och hälsa på hos dem också. Där de bor nu har jag aldrig varit fast det säkert är 7-8 år sedan de flyttade dit. 

Men det är långt till Luleå, typ 50-55 mil så det kräver både att jag har tid och råd att åka. Men jag måste ju inte köra bil, det finns ju både tåg, flyg och bussar som går dit. På plats behöver jag ju knappast bil eftersom de bor nästan mitt i stan om jag fattat rätt.

En arbetsdag återstår innan jag får lite andhämtning inför nästa vecka. Som säkert blir minst lika tuff som denna. På grund av semestertider är vi ju färre än normalt så alla får liksom lov att hugga i lite extra.

Därför säger jag godnatt nu, kära ordbrukare i slott och koja i Vuollerim, Morkarla, Kävlinge och Strömsund.

Vi ses! Förr eller senare...

SVT sände en timme dokumentär om min bardoms idol Sven Hedlund ikväll. Ni vet, han som sjöng i Hepstars. Eller... det gör han ju fortfarande även om det bara är han själv som är kvar av det ursprungliga bandet. Benny Andersson lever ju fortfarande men har ju sin egen karrtär på annat håll. Trummisen Christer Pettersson och gitarristen Janne Frisk gick båda bort i cancer om jag inte minns fel. Basisten Lennart "Lelle" Hegland är, såvitt jag vet, vid liv men bor på någon sorts inrättning p.g.a svåra hjärnskador efter ett bråk där han ska ha blivit rätt brutalt nedslagen.

Min allra första idol, och då pratar vi 5-6-årsåldern var annars Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars men honom kastade jag på sophögen då jag hörde Svenne och Hepstars.

Runt 9-10 år gammal har jag faktiskt träffat honom och resten av bandet. I Bergeforsens Folkets park. En kusin till mig var fritidsmusiker på den tiden och lyckades komma över ett antal fribiljetter så jag och min syster samt hans syster fick hänga med på den spelningen. Utanför stod tre ambulanser beredda att köra avsvimmade tonårstjejer till sjukhus och de kom till användning, alla tre. Ytterligare en handfull unga flickor svimmade men kunde återupplivas på plats.

Jag minns att jag, på något sätt, råkade hitta en dörr som ledde in bakom scenen och då grabbarna gick av scenen följde jag förstås efter in i deras loge. Snälla och vänliga var de, alla utom en, (som jag inte namnger) och jag fick autografer och små idolbilder att ta med mig hem. Särskilt Svenne var väldigt snäll och tog mig i försvar då den "onämnde" tyckte att de skulle "köra ut ungjäveln".

Efteråt då vi satt i bilen på väg hem berättade jag att jag träffat killarna bakom scenen men varken syrran eller någon av kusinerna trodde mig. Så det var en stor triumf för mig att kunna ta fram bilderna och autograferna jag fått av alla. Ja, utom en då...

Men jag har förlåtit Benny Andersson (Hoppsan! Där slank det ur mig ändå!) för många, många år sedan. För jag har insett att han nog bara hade en dålig dag och att det egentligen inte var mig han var irriterad på. Om inte annat så för att han var och är en sällsynt begåvad musiker. Men också därför att han alltid sedan gjort ett så sympatiskt intryck varje gång jag sett honom i intervjuer i TV och sånt.

Så jag hade förväntningar då jag bänkade mig för att se "En man och hans Cadillac" som de valt att kalla programmet. Men såhär efteråt känns det ändå som om det var lite beigeaktigt. Man borde ha kunnat göra mer av en nästan sextio år lång artistgärning.

Om mig kommer ingen människa någonsin komma på tanken att göra en TV-dokumentär. Vem skulle vilja se den?

Nej, man har det nog bäst här i anonymitetens skugga. Plitar några meningslösa rader då och då på en blogg som en handfull människor läser. Det duger bra.

När jag gör det härnäst återstår att se. Men det betyder ju bara att mina kära ordbrukare har något att längta till.

Och DET är bra att ha, det har jag läst på en handbroderad bonad en gång...; 

"Lycka är att ha något att längta till!"

Sug på den en stund!