Det börjar se halvmörkt ut för klubben som gärna kallar sig "Norr-landslaget". Än en gång fick vi se giffarna förlora. På hemmaplan dessutom inför årets största publik. Dryga femtusen människor hade satt sig på läktarna för att se GIF spela mot Hammarby. Men det gick som det gjort alltför ofta detta år och lite extra surt känns det eftersom GIF var det bättre laget i andra halvlek men släppte in ett mål på tilläggstid som gav 3-2 till Hammarby.

Om Sundsvall var det bättre laget på plan, sett till spelfördelning och antal målchanser så vann "Bajen" läktarmatchen med hästlängder. Det måste vara fantastiskt roligt att spela i en klubb där supportrarna går in och dominerar ljudbilden fullständigt på en bortamatch en måndag kväll i semestertider. Då man kanske kan tro att folk har annat för sig än att åka buss i 40 mil för att se sitt favoritlag spela bortamatch i Norrland. Heder åt sådana fans!

De skötte sig dessutom, exemplariskt. Stöttade sitt lag utan att skrika hatramsor om lappar eller bönder och sjöng hela matchen igenom. Hemmaklacken var inte ens hälften så stor som Hammarbys och hördes i stort sett inte alls.

Nu vill det till att GIF;s klubbledning hitar på någonting väldigt bra väldigt fort för laget parkerar på kvalplats och avståndet nedåt är mindre än avståndet uppåt. Så nu gäller det att hitta ett sätt att vinna matcher igen!

På jobbet var det en ovanligt lugn dag för att vara en måndag. Jag fick visserligen den digraste plockorderlista jag sett under min tid som förrådsarbetare Plockorder betyder alltså en lista över förnödenheter som producerande avdelningar behöver. Allt från handskar, svetstråd, skyddsglasögon, kaffe och skrivarpapper till verktyg, batterier, diskmedel och hudsalva.

De skickar ner en jättestor plastlåda med listan i och idag var den lådan fylld till brädden när jag var klar. Men annars var det, som sagt, ovanligt lugnt. Så nu ska jag bara stå ut i fyra dagar till innan jag får tio dagar ledigt.

På något vis ska det väl gå! Värre är det för kollegan Keijo som kom tillbaka idag efter tre veckors semester. Han är den enda av oss tre som jobbar just nu som kan hela jobbet. D.v.s datorhanteringen som jag tyvärr inte fått utbildning på. Det gör att han får dra ett tungt lass och jag kan bara försöka avlasta honom genom att göra det jag fått lära mig samt ta hand om enklare löpande uppgifter som att slakta kartonger några gånger varje dag och bära dem till återvinningscontainern, sköta om den städning som ligger på oss själva och se till att kaffet är klart klockan nio och halv två då vi har fikaraster.

Lite själsdödande känns det att inte få chansen att bidra så mycket som jag själv hade velat. Men eftersom cheferna valt att inte lära upp mig på mer än så får de ju skylla sig själva.  Jag vet ju att med lite mer utbildning kunde de ha haft så mycket mer nytta av mig.

Detta medför att vissa dagar har jag alldeles för mycket "dö-tid". Även om jag sysselsätter mig själv så mycket jag kan så räcker det ändå inte till och då blir dagarna långa. Och det är ju också då jag blir sådär trött att jag får svårt att hålla mig vaken. Men nu har jag resignerat inför detta faktum och när jag känner att jag blir så trött går jag undan i 15-20 minuter och tar en liten powernap. Sätter mig någonstans där jag har bra chans att få vara ifred, ställer larm på telefonen och lutar mig bekvämt. Då brukar det ta ungefär tre sekunder att somna och när jag väcks av larmet stiger jag upp direkt och är sedan pigg i några timmar igen.

Jag går alltså, just nu, på en rehab-plats, som det heter. Men vad är det för rehabilitering att ha ett själsdödande arbete där man vet att man egentligen inte behövs? Iofs försöker jag göra mig... om inte oumbärlig så åtminstone värdefull genom att göra mitt bästa för att avlasta ordinarie personal så bra jag kan. Men det går väl "sådär"!

Att sedan varken personalchefen, som är ansvarig för all rehab, eller min ordinarie närmaste chef tycks bry sig ett smack om hur det går, hur jag mår eller nåt annat gör ju inte saken bättre.

Min ordinarie närmaste chef har varit inne på förrådet flera gånger senaste månaderna utan att ens verka se att jag är där. Pratar med de ordinarie men ser inte ens mig. Så i förra veckan då hon dök upp beslöt jag att först avvakta och se om det blev likadant då.

Och det blev det! Så när hon var på väg ut genom dörren ropade jag hennes namn och hon vände sig om och tittade åt mitt håll. Då sa jag att jag bara ville säga hej.

Jag har varit skiftledare själv i mer än tio år och kan ärligt säga att om någon av mina underställda hade befunnit sig på annan avdelning p.g.a rehab så hade jag tittat in och pratat några ord på regelbunden basis. Om inte annat så för att han/hon skulle känna sig sedd och veta att jag brydde mig om honom/henne.

Min chef, som är trettio år yngre än jag, sa visserligen hej då¨jag stoppade henne. Men så fort hon sagt det fortsatte hon ut genom dörren och tillbaka till sitt.

Så.... jag har mer och mer fått känslan att hon hoppas bli av med skiftlagets "gamling". Eller så har hon fått order uppifrån att sätta åt mig så mycket hon kan. Som straff för alla käppar jag satte i deras hjul under åren som huvudskyddsombud. Fortfarande, mer än ett år efter min avgång, har man inte lyckats hitta någon som är villig att ta över mitt uppdrag som huvudskyddsombud för min ordinarie avdelning.

Nej, jag önskar jag vore ett par år äldre eller lite mer sliten i kroppen än jag är. Då kanske jag hade kunnat förhandla till mig samma deal som ganska många redan gjort. Att få gå hem med full lön sista året utan arbetsplikt och därefter pensionera mig. Om inte annat så för lång och trogen tjänst - 43 år anställninig är ju mer än ett halvt liv!

Nåja, vi får se hur det går. Fyra dagar till, som sagt. Sen ska jag njuta lite sommarledigt.

Gör det, ni också, kära ordbrukare i Bromölla, Vappersta, Killingskär och Vessigebro!

Vi ses! När andan faller på...