Ganska intressant, det här fenomenet med bloggande vardagsmänniskor. Såna som är precis som jag och du men ändå så totalt annorlunda. Det finns bloggar om allt även om häst/hund/smink/mode dominerar.

Men de allra flesta bloggar handlar väl ändå om människan som sitter monterad i andra änden av fingrarna som slapar texten på tangentbordet. Om vårt behov av att  få berätta om våra glädjeämnen och sorger. Om vår vardag.

För det mesta är jag dålig på att kommentera men då och då tar jag mig i kragen och skriver några rader till författaren då jag på något vis berörts av hans/hennes texter eller bilder. Och det borde vi kanske alla göra lite oftare för precis som jag själv blir de flesta väldigt glada åt kommentarer.

Dock har jag helt slutat att kommentera inlägg som jag ogillar eller som gör mig förbannad eller irriterad. Några bloggare skriver så att man enkelt kan förstå att det här skrevs av någon som kanske inte har riktigt "alla koppar i skåpet". Dessa kommenterar jag heller aldrig men ett par av dem kan jag inte låta bli att titta in på med jämna mellanrum för att läsa och skaka på huvudet och vara tacksam att jag inte behöver ha med personen att göra i det verkliga livet.

Ofta slumpas jag in på en blogg som drivs av en SD-politiker i Kalmar. Jag läser ibland och är inte så värst förvånad över bloggarens egna ord. Men när man ser kommentarerna (kan bli hundratals på ett inlägg ibland) så¨är det ju nära att nackhården reser sig av obehag. Där spyr man galla över det man kallar PK-media och PK-politiker samt över flyktingar förstås. Liksom över både judar, muslimer och mörkhyade.

Då undrar jag vad som egentligen har hänt med mitt land. Med mitt Sverige som jag alltid varit stolt över och älskat. Jag har inget behov av att hävda någon ensamrätt på det utan står med öppna armar för de som behöver en fristad från krig, förföljelse och terror.

Och hatet bara ökar!

FAST sossarna i regeringen bytt riktning i flyktingfrågan och gett oss en av Europas tajtaste gränser. FAST Kinberg-Batra på den andra kanten inte tycker att det är svårt nog att komma in hos oss. 

SD är inte längre det enda partiet som vill bromsa ökningen av invandring till Sverige, S har redan gjort det.

Personligen tror jag att lösningen stavas integration. Satsa på att så fort som möjligt få de nya svenskarna i arbete och egen bostad. Så faller argumentenn om att de livnär sig på vår välfärd som de inte varit med och skapat. 

Men för rasisterna spelar det kanske ingen roll. Om migranter/flytingar får arbete kommer de väl att skrika om att de tar jobben för svenskarna.

Det finns ännu mer skrämmande bloggar än den nämnda Kalmarpolitikerns men de lämnar jag därhän. En gång skrev jag en kommentar på en av dem och den dagen hade jag över 10 gånger så många besökare på min egen blogg än annars. Samt ett tiotal hotfulla kommentarer som jag inte publicerade.

Efter den betan slutade jag kommentera annat än då jag kan skriva nåt positivt. Men DET ska jag försöka göra oftare för naturligtvis de flesta andra likadan som jag i det avseendet att man bli glad när nån skriver kommentarer.

Dagen utanför mina fönster är gråaktig. Det är typ inget väder alls. Sen en timme tillbaka har jag en högrev i ugnen på 75 graders värme. Saltad och pepprad ligger den i ett foliepaket med en skvätt rödvin i och bakas sakta men säkert till läcker middag åt sonen och mig. Om han kommer hem...

Det blir en liten potatisgratäng till honom och rödvinssås till köttet. Har lagat detta förut och det blir otroligt smarrigt. Inte ens en deciliter vin behövs för att sätta smak på hela köttbiten. Och av skyn som bildas gör man rödvinssåsen. Underbart!