"Vad är livet, herr Larsson? Kan herr Larsson säga vad livet är?"

Citatet är hämtat från gamla fina "Guben i låddan" med Hasse Alfredsson och Martin Ljung. Den ene av herrarna Larsson (Ljung) får för sig att fördjupa deras samtal från den ytliga nivå där det börjar. Utan nån direkt framgång dock...

Men frågan är ju intressant...

Vad är alltså "livet"? Och vad är det egentligen som gör det värt att fortsätta leva? Pengar? Status? Karriär?

Nej, även om kanske ett väldigt intressant arbete som får en att växa som människa kan vara en av de saker som är viktigt för en del så tror jag att det handlar om helt andra saker.

Fundera ett tag över vad som verkligen gör dig glad, alltså skapar lyckokänsla i dig, så är jag rätt säker på att det är helt andra saker du tänker på. För någon kan det vara att se vårens första blåsippa, en ekorre utanför fönstren.

Barn, barnbarn och övriga nära och kära är förstås också en faktor som kan ge lyckokänsla. Men där tror jag att många av oss har en förmåga att fokusera på fel saker. De människor som står en närmast har ju också en förmåga att skapa problem för en. Just på grund av att man bryr sig om dem så mår man dåligt när de gör det, bekymrar sig över deras bekymmer, får dåligt samvete när man inte kan hjälpa så mycket som man skulle vilja. Eller så mycket som de behöver. Detta gäller särskilt ens arvingar. Fel ord egentligen när det gäller mina för inte finns det mycket att ärva efter mig om inte nåt mirakel sker innan vår herre bockar för mitt namn i svarta boken.

"Tänk dig lycklig! Det går, din jävel...." sjunger Lundell i sin låt "Gå ut och var glad" och f-n vet väl om det inte är precis det man måste göra. Om ingen annan gör dig lycklig måste du göra det själv!

Vet inte hur mycket det har skinit igenom här i bloggen men jag har varit ganska down under ganska många år och jag börjar tröttna på det nu. Känner att det kanske är dags att göra något radikalt åt det.

I övermorgon fyller jag 57 och kan väl säga att jag varken ser fram emot det eller gruvar mig. Men åtminstone rent statistiskt sett har jag förbrukat drygt halva livet.

Och vad blev det av det då? Inte nåt märkvärdigt eller spännande i de flestas ögon i alla fall. Jag blev varken kung, statsminister eller världsmästare i nån idrott.

MEN... jag blev en viktig person för en handfull andra människor och det är väl egentligen inte ankskit det heller?

Så vad har jag då kvar att se fram emot av det som återstår?

Svaret jag kom fram till är att det bara beror på mig själv och ingen annan vad jag gör av den tid som återstår. Hur lång den blir vet jag ju inte heller så varför vänta med att sätta igång.

Karriärmässigt är det nog kört så det bästa jag kan göra där är väl att vara glad att jag har ett jobb som ger mig tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Det ger mig dessutom ett gäng arbetskamrater där jag tycker rätt bra om de allra flesta (den sociala biten med ett jobb är underskattad).

Det lilla fåtal som jag inte har den rätta personkemin med kan jag ändå fördra och väljer att inte låta dem sänka mig. Jag fokuserar på de andra.

När man mognat lite med åren inser man att vissa människor ger en energi medan andra dränerar en på den. Det gäller alltså att lära sig vilka energotjuvarna är och välja bort dem ur sin vardag, så långt det nu är möjligt.

För mig personligen är energitjuvarna de där människorna som inte bara är helt fokuserade på sig själva och sina egna liv men dessutom lägger hela sin kraft på att tala om hur eländigt de har det. Hur jävla jobbigt och tungt allting är och hur synd det är om dem. Och hur omöjligt det är för dem att göra nåt åt det.

Jag har varit där själv om än under en ganska begränsad tid. Men så insåg jag att jag visst kunde göra nåt och dessa problem minskar hela tiden nu även om det kanske tar längre tid än jag skulle ha önskat.

Jag håller på att lära mig att säga nej till energitjuvarna. Och har väl kommit en bra bit på vägen även om jag inte är helt i mål.

Det är faktiskt i ganska stor utsträckning så att.... Man väljer själv hur man vill må!

Jag vet att det provocerar många när jag säger så. Och visst har några människor hinder som inte går att övervinna men de flesta av oss bygger själva våra murar och hinder. Men det går att sluta!

När man är klar över vad som får en att må bra så är det "bara" att se till att få mycket av de sakerna. En sak som jag själv kom på under min egen navelskådning var musik. Det finns ganska mycket musik som gör mig glad.

Så... häromdagen satte jag mig och totade ihop en spellista i Spotify som jag kallar "Gladmusik". Gissa om den har rullat flitigt de senaste dagarna!

Och det funkar faktiskt! Om jag känner mig lite down och slår på den så dröjer det inte länge förrän det känns åtminstone lite bättre till mods efter att ha lyssnat på Bobby Jean med Springsteen, Turistens klagan med Cornelis eller Gå ut och var glad med Ulf Lundell. Om du inte har hört den sistnämnda rekommenderar jag dig att leta upp den på Spotify eller Youtube och lyssna noga på texten så fattar du vad jag menar.

Jag tror att vi alla behöver en spellista med Gladmusik. Och en lista på kylskåpet eller i huvudet eller datorn som påminner oss att höra av oss oftare till de nära och kära som gör oss glada och fyller på våra batterier. 

Och istället för att gräma oss över att bilen är gammal och rostig vara glad att man faktiskt ändå HAR en bil som fungerar till det den är avsedd för. Låta bli att sörja över att man har ett skitjobb, många vore jätteglada om de alls hade ett arbete att gå till. Sluta deppa för att några vi tyckte om inte längre finns kvar och istället vårda de glada och vackra minnen de gett oss. Glädjas att de funnits och att just vi fick vara en del av deras liv.

Så... "Gå ut och var glad din jävel" i Arboga, Kortedala, Sorsele och Vagnhärad eller var du nu har turen att leva!

"Var glad att du lever, var glad att nå´n annan är där 

Som kan höra dig, se dig

Var glad att du andas ännu, var glad att du finns..."

(citat: Ulf Lundell)