Tja, så har man alltså passerat 52-strecket också! Ja, just det, jag fyller år idag som nämnts tidigare i höstas då jag skrev lite om nobelpriset.

Men inte kan jag ju påstå att det känns nåt särskilt. Ganska likt att vara 51! Eller 48... eller 39.

Det där med ålder blir allt mindre viktigt ju längre upp i åren man kommer. Nånstans efter 25 slutade jag ha koll på hur gammal jag egentlien är. Oftast när nån frågat har jag fått lov att tänka efter vilket år det är och sedan dra bort 1957 från det för att räkna ut min ålder.

Denna dagen, det året jag föddes lär det visst ha varit 10-15 minusgrader i den här sta´n och ganska gott om snö ute. Min 52-årsdag firades (fast jag HAR ju inte precis firat den) i plusgrader och duggregn.

Jävla växthuseffekt som ändrar väderbilden kring min födelsedag! Under hela min barndom kan jag inte minnas att det någonsin var barmark på min födelsedag. På senare år är det mer regel än undantag! Nu är det december och för mig som född norrlänning så SKA det liksom vara vinter nu. Med snö! Ni minns väl snö? Det där vita, ni vet, som man kan bygga "gubbar" av eller vid töväder krama till små stenhårda projektiler att kasta på andra så att mössorna flög av dem.

Jag kan nästan se mig själv sitta som 80-åring i en gungstol och skrockande berätta för barnbarnsbarnen om min barndoms snörika vintrar. Förhoppningsvis har jag då även hunnit tillskansa mig en lagom hörselnedsättning så jag inte kan höra när de viskar; "Fan, vad gubben ljuger!" eller "Nu är han visst helt senil!".

För i deras öron kanske en snörik vinter är lika trovärdigt som jultomten eller att det en gång bara funnits EN TV-kanal som dessutom var svartvit.

Ack ja, tiderna förändras... Kanske lika bra att jag brer på ordenligt och berättar om hur vi fick pulsa i meterdjup snö, 45 minusgrader och blötsnö i 4 mil för att komma till skolan varje dag året om! Jo, för sommaren var inte uppfunnen i min barndom! DÅ var det vinter HELA året! Möjligen några plusgrader ett par dagar runt midsommar...

Nåja, det blir en senare fråga. Nu ska jag försöka lära mig leva med att det imorse kl. 06:15 var 52 år sen jag gav morsan en av hennes livs 4 snabbaste viktminskningar. Hoppas hon är tacksam i sin himmel och tittar ner på sin "lillpojk" och minns.

Sov gott, mina kära ordbrukare!