En sketen fucking tisdag i december. Det regnade mest hela dagen. Men det led ju inte jag av förrän vid 15-tiden då jag äntligen släpptes ut ur det taggtrådsomgärdade fångläger som är min arbetsplats.

Slet som ett djur gjorde jag också, nästan hela dagen! Varför, kan man undra...

Det är ju inte så att nån uppskattar vad man gör precis! Min chef ser jag kanske 2-3 ggr/vecka och då oftast beroende på att jag själv söker upp honom för att fråga nåt eller informera honom om nåt jag tycker han bör få veta.

Om jag INTE sliter arslet av mig för att hinna klart allt så kommer klagomålen från skiftfolket som jag servar som ett brev på posten. Men de dagar då jag tar ett minimum av pauser för att hinna göra allt klart finns det ingen som märker det!

Missförstå mig rätt! Jag kräver inte att få beröm hela tiden, måste inte alls höra dagligen att jag gör ett bra jobb! Men NÅN enstaka gång per decennium vore faktiskt trevligt!

Å andra sidan.... "En klapp på axeln är bara en halvmeter från en spark i arslet" och mot bakgrund av den vetskapen kanske det är lika bra att man har det som man har det! Skulle nån mot all förmodan visa nån uppskattning skulle jag väl antagligen bli misstänksam eftersom jag inte är van med det. Börja undra vad personen hade för baktankar med sitt lismande, insmickrande sätt...

Ibland är det bra att ha en blogg där man får avreagera sig lite verbalt åtminstone. Den dag då det inte längre räcker får jag väl köpa mig en sandsäck att slå mig trött på.

Men det kan jag ge mig f-n på att jag i så fall säkert skulle bryta handleden eller åtminstone nåt finger redan på första slaget! Så..... "Då var det ju ingen glädje med den sorgen, sa han som grät på fel grav".

Ha en underbar natt, kära ordbrukare! (Om ni nu orkade läsa ända hit!)