Varför kan det inte bara få tuffa på i makligt tempo? Ja, det där med livet, alltså. Inte nog med att det är grisvinter utanför, tio grader kallt och en halvmeter snö.

Nej, det ska ju komma nya bekymmer också. Yngsta dottern ska ju, enligt planerna, göra mig till morfar i mars.

Men hon har stött på komplikationer en längre tid och åkt in och ut på sjukhus.

För 6-7 veckor sen vaknade hon mitt i natten och trodde hon skulle dö för hon hade så fruktansvärt ont i magen. Första tanken var förstås att det var relaterat till graviditeten. Men då visade det sig att det "bara" var blindtarmen".

Så den plockades ut och hon fick åka hem efter någon dag

I förra veckan trodde de att hon kanske fått nåt som heter havandeskapsförgiftning. Jag vet inte så noga vad det innebär men enligt henne så fanns en risk att de måste "sätta igång" henne ganska snart. D.v.s tre månader i förväg.

Då började varningsklockor att ringa i mig.

Mindes då jag var tonåring och en kusin och hans fru fick en dotter som kom drygt två månades för tidigt. Och det dröjde några veckor innan vetenskapen vågade släppa hem mor och barn i vissheten att hon hade överlevt.

För det gjorde hon och hon lever ännu.

Men det är förstås lite mer än femtio år sedan och läkarvetensapen har ju tagit stora kliv sen dess, på de flesta områden som finns. Och min egen dotter hade blivit lugnad av läkarna att det inte var nån större fara även om de skulle förlösa henne redan nu före jul.

Det slutade ändå med att hon blev utskriven och fick åka hem igen. Tills vidare...

Foglossning och ryggbesvär har hon också kämpat mot och som om inte det skulle räcka så har hon nu gått och dragit på sig Covid också.

Så mot bakgrund av allt det andra som hänt kördes hon åter till sjukhus och är inlagd och isolerad. Om Covid innebär några förhöjda risker för mitt kommande barnbarn vet jag inte men jag håller de tummar jag har för att de båda rider ut även den senaste stormen.

Kan ju inte åka iväg och titta till henne heller för dels bor hon långt ner i mörkaste Småland (70-80 mil bort eller så) men kunde jag så fick jag ändå inte träffa henne eftersom hon är isolerad.

Hennes sambo ringde och berättade och han får inte heller träffa henne. Men hon har med sig både telefon och laptop så jag hoppas att hon orkar höra av sig själv under dagen eller inom den närmaste tiden.

Och än en gång gläds jag över att vara född och bo i ett land där det fortfarande är självklart att sjukvård och mediciner ska vara tillgängligt för alla. Och inte bara för de som har råd med att lägga bortåt 25 000 SEK bara för en ambulansresa. Och kanske ännu mer på själva vården och medicinerna.

Så tack och lov att varken hon eller jag bor i "världens friaste land" där mer än hälften av folket inte har råd att söka vård när de blir sjuka. Där över en miljon människor varje år får gå ifrån allt de äger p.g.a sjukhusräkningar som de inte kan betala.

Där de fattigaste har friheten att dö av nåt som lätt behandlat som blindtarmsinflammation. För att de inte har råd!

Så när man snackar om frihet kanske man ska minnas Olof Palmes ord: "Frihet? Frihet för vem? Och till vad?"

Nåja, inte mycket jag kan göra än att hoppas på det bästa både för min dotter och det lilla knytet hon bär på.

Lite hjälper det kanske att skriva av sig tankarna här. Så jag tackar dig som ev. läste hela vägen!

Sista avsnittet ikväll i "Allt för Sverige". Och för första gången på flera år har jag sett varje avsnitt. Programidén gillade jag redan från första säsongen och de första åren följde jag det noga.

Men varför jag senare bara såg nån enstaka del här och där vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att svenskättlingar i USA är minst lika fascinerade som vi här i landet över att följa dessa svenskättlingars resa och lära sig mer om sitt ursprung.

Tänkte några gånger genom serien att jag själv ju inte vet så himla mycket heller om mina egna fördäder.

På pappas sida finns Ådalen. Farmor föddes och levde sitt liv där. Dit flyttade också min farfar som växte upp i Sangis i Tornedalen eftersom där fanns arbete i skogen, i flottningen och i cellulosaindustrin.

Min mor föddes i samma stad där hon 30 år senare födde mig. Morfar hade också sina rötter här så långt tillbaka som jag lyckats få veta medan mormor föddes och växte upp på Gröndal i Stockholm.

Hon var resultatet av sin mamma, Hilmas, romans med en holländare som hennes mycket äldre bror hade med sig hem från sjömanslivet på ett av sina besök i hemstaden.

De var i land i Stockholm år 1898, hur länge har jag ingen aning om, men under den tiden blev min mormorsmor alltså gravid. När hon insåg det hade dock både hennes bror och käresta som hette Bernhard seglat iväg igen.

Ingen av dem hördes någonsin av mer så det troligaste är väl att deras skuta förliste nånstans. Eller att de gick i land i Amerika eller nån annanstans och skapade sig nya liv.

Mormor var dock säker på, sä länge hon levde, att hennes bror var död. Annars hade han hört av sig, sa hon alltid.

Till minne av sin förlupne fader gavs hon namnet Berhardina i andranamn, tilltalsnamnet var annars Ingeborg.

Det namnet skämdes hon över i nästan hela sitt liv.

Ända tills vår sommargranne på fäbodvallen, en tant som hetta Ada, berättade förtroligt att hon hade ett namn hon skämdes för och nästan aldrig berättat för någon.

Det visade sig att det var samma namn som de båda grannarna och vännerna skämdes för.

Se där, så många tankar som vaknar när man följer andra som söker sina rötter. Har ibland tänkt att jag borde börja släktforska men det har liksom aldrig blivit av.

Jag vet dock att jag är besläktad med alla som heter Alenius i efternamn.

Det är nämligen så att alla med det namnet härstammar från en präst för länge sen någonstans i Västerbotten.

Han hette egentligen Ahlén men hade väl åstadkommit nåt stort på något sätt och därför av Kunglig Majestät (som man utryckte kungens titel förr i världen) fått nådig tillåtelse att ta sig namnet Ahlenius.

Det där med "ius" i slutet av ett efternamn var ju en hederbetygelse som inte vem som helst fick åtnjuta. Inta adligt men väldigt fint ansågs det ändå.

Så får jag nån gång lust att byta efternamn så tror jag att jag har rätt att byta till det eftersom man visst får använda namn som man har släktskap till.

Men har jag hetat Karlsson i nästan 66 år så kan jag väl göra det i 66 år till, tänker jag. Eller så länge som det nu kan tänkas dröja innan vår herre bockar för mitt namn i "svartboka" och det är dags att tacka för kaffet.

Blir det inte idag eller inatt så finns nog en god chans att jag endera dagen sätter nya oviktigheter på pränt här i nya inlägg som nästan ingen läer.

Men det gör inget. Jag har ändå TVÅ inlägg som kommer upp nästa gång det blir den fjärde december. Idag fanns bara ett i "backspegeln" och eftersom jag satte upp målet när året började att det skulle finnas minst två varje dag under det här året så var jag ju tvungen att kladda ner några rader.

Men... en halvtaskig blogg är också en blogg! Det kan inte bli spirituellt och intressant varje dag utan även alster av lägre klass få slinka igenom emellanåt.

Nu är det dock över, om nu någon plågade sig med att läsa ända hit. Gjorde du det är du en tapper människa.

Det tackar jag för, kära ordbrukare i Vessigebro, Almunge, Frillesås och Luossavaara.

Som en ubåt kanske jag dyker upp igen! När ni som minst anar det...

Den här sången har jag publicerat här förut. Men då i den gamla versionen från skarven mellan 70- och 80-tal. Men herr Lundell har ju gett ut ett nytt album nu med både nytt och äldre. Samt en nyinspellning av den här.

Håll till godo!

Söndag och första advent. Och jag kan för mitt liv inte minnas en första advent med så mycket vinter som i år. Tio kallgrader hela dagen här på Sveriges midja och jag har bara motvilligt stuckit näsan utanför porten två gånger.

Har man hund så har man ju inget annat val än att följa med henne ut när det behövs.

Och snödjupet lär väl närma sig halvmetern också.

Men jag klagar inte. Promenaderna blir inte långa och bara man klär på sig ordentligt så är det ju ingen fara.

Däremot gruvar jag mig lite för att kvicksilvret ska krypa nedåt -25 eller värre.

Många år sedan vi hade en riktigt kall vinter men jag vet att i åttiotalets mitt var det två efter varandra. Tror att det var 1985 som det var kallare än -25 i mer än tre veckor i sträck. När tempen plötsligt steg till -18 ungeför började det att vräka ner snö i fyra dygn på raken.

Jag bodde i ett radhus då där förrådbyggnaderna ramade in garageinfarterna. Vilket skapade lä för vinden där.

Och när det snöstormade som värst kunde det komma 10-15 cm men på garageinfarterna låg snön mer än meterdjup.

Så trots att inte ytan man skulle skotta var stor hade jag mer jobb med snön där än i villan vi bodde i nåt år senare.

Där kunde man dessutom köra med snöslunga.

I radhuset fanns liksom ingenstans för den att kasta snön utan man fick använda snö-lasse (kallas även snösläde eller snöbjörn) och frakta bort den c:a 100 meter där man kunde tippa den.

Det slipper jag nu sen snart 12 år. Det är bara runt bilen man ibland behöver handskotta.

Stillsam dag har det varit. Vi har liksom varit lite slöa, både Thea och jag så vi har tagit det ganska lugnt.

Jag har faktiskt inte ens plockat fram adventslådan som jag brukar. Men efter jag har slevat i mig matlådan med kalops från frysen så ska jag se till att åtminstone stjärnan och några elektriska ljusstakar kommer upp.

Yngstingen hälsade på en stund igår. Han hade varit ute på shopping med sin mamma och hittat en tröja med julmotiv till Thea. De fanns i tre storlekar och han valde den minsta. Men då hade min exfru protesterat och trodde att den skulle bli för liten så hon köpte en till i en större storlek.

Men den mindre tröjan satt t.o.m bättre på henne än den hemstickade hon hade med sig då hon kom till mig. Lättare att ta på och av också eftersom den är väldigt elastisk.

Ingen Eurojackpot blev det den här veckan heller. De drog helt fel nummer i fredags. Att de ska ha så svårt att pricka in MIN rad nån gång...

Och i gårdagens V75-tävlingar på nationalarenan Solvalla hade jag "bara" behövt att sex hästar till av de jag hade på kupongen hade vunnit så hade jag fått över tolv miljoner. När jag satte mig att rätta den igår kväll kände jag pirret då jag tittade på första loppet där jag hade chansat lite och spikat en häst som inte precis var storfavorit.

Den hade dock vunnit. Och blev mitt enda rätta tips på hela kupongen...

Nåja, vi tar nya tag en annan dag!

Nu ska jag gå och värma min kalops samt ge Thea hennes middag med torrfoder från Magnussons. Och hoppas att hon njuter lika mycket av det som jag kommer att göra av min mat.

Så därmed önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt ljus och skimrande första advent i Arvika, Simrishamn, Rättvik och Glommersträsk!

Vi ses! Nån gång...