Söndag kväll på Sveriges midja och jag ser fram emot morgondagen då första pensionsutbetalningen tickar in på kontot. Nämnda konto ser ganska magert ut just nu och inte blir det väl precis fett imorgon heller. Men lite drägligare kommer det att kännas. Våren ångar på och snön är nästan borta. I norrsluttningar eller skuggiga ställen i skogen ligger det förstås kvar en del ännu. Men det närmaste området runt mitt hem har i alla fall barmark nu.

Och det välsignade ljuset gör en ju också gladare och lättare till mods. Så hundpromenaderna blir allt längre och resultatet av det märkte jag i förmiddags då jag kånkade upp sommardäcken från källaren och lastade in dem i Madame Citroens rymliga "skåp". När jag gjorde detsamma med dubbdäcken i höstas blev jag alldeles slut efter att bara ha burit upp ETT däcvk och måste vila mellan varje tur i trappan. Idag orkade jag bära upp alla fyra utan att krokna. Så konditionen är, om inte på topp, så i alla fall avsevärt bättre än för ett halvår sedan.

Sen åkte jag hem till kompisen som har bättre utrustning än jag för att skifta däck snabbt och enkelt. En dryg halvtimmer efter min ankomst var sommardäcken monterade på bilen. Då dök det upp två st f.d arbetskamrater som bor i samma område som han så då pratades det gamla minnen i säkert en halvtimme till.

Thea, som var med för att övervaka att alt gick rätt till, blev till sist lite otålig men då dök den ena arbetskamartens tonårsdotter med kompis också upp och förlorade sig helt i min lilla fyrbenta sambo. Och frågade med bedjande blickar om de kunde få gå en sväng med henne. Så jag överräckte kopplet och en svart påse för alla eventualiteters skull och tjejerna försvann och gav Thea en liten extra promenad.

Sen... så får jag snart sällskap hemma ett tag igen. Yngsta dottern skulle ju flytta till Göteborg, var det meningen. Men hon har inte hittat nåt jobb ännu så hon blir kvar i stan tills hon får arbete där nere. Några månader, trodde hon. Nåja, vi får väl se. Men jag har börjat förbereda mig mentalt på att det kanske kan bli längre än så.

Hennes sambo flyttade idag för han har jobb där men inte här. Så jag gick med på att hon får ta sonens gamla rum för en kortare tid. Jag har dock inte ställt några villkor om tidsbegränsning.

Så vi får väl se hur mycket ungkarl jag hunnit bli sen i december då sonen flyttade. Hon är ju inget småbarn, precis, utan fyller trettio i höst. Givetvis får hon då också betala skäligt för sig vilket kanske gör det lite lättare för mig att klara av vardagsekonomin. Halva hyran och halva matkostnaden åtminstone. Men nu är det ju inte dubbelt så dyrt att fixa mat för två som för en utan kanske 50-60% bara, skulle jag tro.

Och vi har ju kamperat ihop förut i flera omgångar och klarat av det så nog ska det väl gå ett litet tag till också.

Jag som trodde att jag äntligen skulle få egentid i massor och att det skulle vara livet ut. Men det verkar inte finnas nån övre gräns för hur länge mina barn kan komma i retur...

Jovisst, jag vet att jag kunde ha sagt ifrån. Jag kunde ha sagt nej och att jag tycker att jag har gjort mitt som förälder och hyresvärd. Men man säger ju inte nej om ens barn behöver en, trots att de sen länge är vuxna.

Därför försöker jag tänka postitivt. Att det blir avsevärt lättare ekonomiskt gör ju en del för mitt välmående och vi kommer ju att ha var sitt rum som vi kan ha som tillflykt om det blir för mycket.

Nåja, nu är det som det är och det är bara att försöka göra det bästa jag kan av rådande situation.

Det blir nog bra! Säger vi....

Bra hoppas jag också att allt är med er, kära ordbrukare i Jonsered, Karesuando, Hargshamn och Nykvarn.

Sov gott med er och ha sen en härlig måndag!

Ska man våga tro på att vintern är över nu. måntro? Jag uträttade lite ärenden per bil i förmiddags och hörde dubbarnas sång mot asfalten. Så tanken kom att kanske bära upp sommardäcker från källaren och se till att få omlagt och därmed slippa det där ljudet. Idag blev det inte men kanske imorgon. Min tama husmekaniker ahr erbjudit sig att hjälpa till och eftersom han har både garagedomkraft (större och bättre än min egen), luftdriven muttermaskin samt kompressor som både driver mutterdragaren och fyller ppå luft i däcken sen om det behövs så kanske jag ska kolla om han kan och vill imorgon. Brukar ju åka till en firma som gör det för 200 kr men hos min kompis får jag betala med gentjänster istället och såna kan ju inte ens beskattas.

Hörde på radion att skatten på plastpåsar kommer att tas bort snart. Jag är lite kluven inför det men visst kan även jag tycka att det sjukt att måsta betala 6-7 kr per kasse att bära hem maten i. Samtidigt så är det ju så många som har så dåligt förstånd om var man sen ska kasta dem. De hamnar ofta i naturen och kanske ännu oftare i havet eller större insjöar. Där ställer de ju till med miljöproblem så på det sättet har jag förståelde för att man beskattar dem som idag.

Dock lär jag själv knappast ändra mitt beteende när jag handlar. Nu har jag ju ett gäng påsar som kan återbrukas säkert hundratals gånger och dessa lär jag fortsätta att använda även on buitkernas plastkassar återgår till gamla priset.

Ser alltid till att ha några i bilen så jag kan ta med när jag går in på Ica, Willys eller nåt annat ställe för att proviantera. Willys besökte jag igår men äggen jag skulle köpa hade tagit slut. Inte så¨mycket som ett äggskal fanns att uppbringa vilket bekymrade mig en hel del. För jag äter ju ägg till frukost nästan varje dag. 

Så på vägen hem svängde jag förbi närbutiken här i området, COOP X:-tra, och där fanns det, tack och lov ägg att köpa även om deras hyllor också var glesare än vanligt.

Märker att det finns en stor fördel med min kosthållning också. Förr handlade jag flera gånger i veckan när mjölk, bröd och bordsmagarin tog slut. Men nu när jag knappt äter nåt bröd och knappt dricker nån mjölk heller så behöver jag inte åka och handla särskilt ofta. Och därmed inte helller utsätta mig för frestelser att handla med nåt som jag egentligen inte planerat och kan klara mig lika bra utan.

Lite småtråkigt kan det förstås vara att sitta själv och äta middag men å andra sidan behöver jag aldrig fundera över vad nån annan äter och inte äter.

Och helt ensam är jag ju förstås inte heller. Thea sitter fortfarande troget nedanför och studerar mig ingående medan jag käkar. Trots att mer än tre månader gått sen hon kom in i mitt liv tror hon tydligen nånstans ändå att jag ska börja sticka åt henne godsaker vid bordet. Tidigare hundar jag haft har vetat att de inte får minsta smula vid matbordet av mig. Den första hunden jag ägde, en spaniel, tiggde däremot så fort han kom i närheten av min dåvarande svärmor. Hon var av den sorten som tyckte att "han måste väl få smaka, han också".

Den uppfattningen delas alltså till 100% av Thea och som den terriersläkting hon är så är hon också envis som få.

Jag kommer dock att framhärda livet ut med att ignorera henne då jag sitter vid matbordet. Även om jag ser henne i ögonvrån hela tiden så låtsas jag inte om det. Kanske ger hon upp till sist, kanske inte...

Om kanske en halvtimme är det dags att snöra på sig skor och ta på jackan och ta ut min lilla tjurskalle på kvällspromenaden. Därfter går hon och lägger sig för natten medan jag ska titta på ishockey på TV. Vänskapsmatch mellan Sverige och Danmark och går det som jag hoppas så blir det Timrås målvakt Jacob Johansson som står i mål ikväll. De möttes även igår men då fick han sköta båsdörren så jag hoppas han spelar idag istället.

Inte var det mycket jag hade att skriva om men som den pratkvarn och ordbajsare jag är så utgör det inget hinder för att ändå pränta ner ett ganska långt inlägg. 

Så du tålmodiga människa som till äventyrs läste ända hit kan jag glädja med att nu är det strax över.

En trevlig kväll och natt önskas mina kära ordbrukare i Västerfärnebo, Dala Floda, Kvidinge och Näsåker!

Ha det! Annars har någon annan det...

Påsken har gått i stort sett obemärkt förbi i mitt hem.Ända sedan jag blev för gammal för att anses ha rätt till ett påskägg med godis i har jag aldrig brytt mig nämnvärt om denna helg.

Medan jag fortfarande arbetade var jag gladast om jag jobbade under dessa dagr för då drog man in fina pengar på OB-tilläggen. Med det skiftschema jag jobbade under mellan 1997-2005 kunde man dra in hela 40 timmar storhelgstillägg (nästan 100% mer än vardagar). Och då gnuggade man händerna inför nästa lön minsann.

Men i år, när jag för första gången på evigheter bor helt själv (förutom Thea, förstås) så har det inte märkts alls att dagarna hade röd färg i almanackan. Igår åt jag överbliven kålsoppa från förra veckan och idag stekte jag ett par filéer Guldskädda med stuvad spenat till. Och saknade inte alls nåt påskbord.

Imorgon tror jag att det blir ostgratinerad blomkål och broccoli med lite stekt fläsk till middag. Ingen "fin" mat det heller men det är ju bara jag själv som bestämmer vad som är fint.

I min barndom var påsken ganska stor. Inte för att min släkt var så värst religiösa men firade påsk gjorde man ändå med besked. Det var påskaftonen som var den stora dagen, tyckte de vuxna. Då samlades vi oftast hos en av mina mostrar till påskmiddag. Sen, framåt kvällen, kom det alltid en påskkärring. En vuxen sådan, i form av min äldsta moster i färglad utstyrsel och färgglatt sminkat ansikte med små presenter till barnen. Inte påskägg utan man kunde få nån liten leksak. Det där papp-ägget med godis brukade ligga bredvid eller under kudden när man vaknade på påskdagen.

Nu har jag dock insett att det varierar mellan olika familjer hur man firar.

Man kanske borde ha fötts till hund istället. För Thea är ju nöjd med samma torrfoder varje dag, morgon och kväll. Det var en veterinär som en gång lärde mig att det där med variation i kosten bara är ett mänskligt påfund. Hundar bryr sig inte om det alls utan är lika nöjda med samma käk 365 dagar om året. De vill bli mätta och sen gäller det ju för oss, deras ödmjuka tjänare, att hitta ett fabrikat som ger den näring de behöver.

Till kommande vecka har jag insett att det är dags att hitta nån som kan hjälpa mig att klippa hennes klor utan att ruinera mig. Starx ovanför där jag bor finns ett hunddagis och häromdagen fick jag höra att de ställer upp med sånt för en ganska billig peng. Förhoppningsvis kan de även lära mig hur jag ska klippa så behöver jag bara skaffa hem en klotång så kan jag sköta det själv sen,

Men det är inte det enda som behövs. Hon börjar bli så lurvig att det snart behövs en trimning av pälsen på vissa ställen. Dvärgschnuzern är ju som lurvigast i bägge ändar, så att säga. Bruna löv, gräs och små kvistar fastnar gärna i skägget på henne och när jag badade henne för ett par dagar sen hade hon lyckats odla "kånkelbär", som de kallas, i andra änden av sin kropp. Det blir lätt att det fastnar lite där bak om hon får bli för lurvig.

Men det kanske är lite svårare att sköta om själv. Jag har klippt luggen på henne ett par gånger då för mycket päls hängt över henne ögon och det går bra men resten måste jag nog leja bort.

Jag kanske är på väg att annamma hennes dygnsrytm, förresten. Hon har sovit en timme redan och jag börjar också att gäspa så smått nu. Så jag får väl gå och borsta tänderna och krypa till kojs så fort jag kollat min V75-rad. Jag kanske sitter här och är smått förmögen. Vad var det de sa i trislottsreklamen för länge sen...? "Plötsligt händer det!"

Så jag ska kolla om det är "plötsligt" idag och sen stänga ner datorn för natten.

Ha det gott tills vi ses igen, kära ordbrukare!

För jag kommer tillbaka. Jag kommer ALLTID tillbaka!

"Valdemar" har tagit sin sista stänkare när Ingvar Hirdwall, som spelat grannen i så måna Beck-filmer är borta. E#n av våra absolut största skådespelare har lämnat oss. Kanske är det just för mannen med stödkragen som många kommer att minnas honom. Och på ett sätt är det ju faktiskt något av ett bevis för hans storhet. Vem mer hade kunnat skapa sig berömmelse med en så pytteliten biroll? Nej, det krävs extraordinär begåvning för det.

Själv minns jag honom från alla de produktioner av Lars Mohlin som han hade huvudroller i. Tre kärlekar, Den tatuerade änkan eller Potatishandlaren. Mitt första minne av Ingvars skådespeleri var ur en tidig Mohln-film gjord i svartvitt för TV. Tror den hette Duell i vinternatten och handlade om en bonde som vägverket ville förbjuda att ha sin mjölkpall där den stått i alla tider. Plogbilsförarna fick order att köra sönder den och bonden byggde upp den gång på gång. 

Men till sist tröttnade han och murade upp en pall istället som kläddes med trä utvändigt. Det gick inte så bra för den plogbil som dundrade in i den. Kan man kanske säga...

Hoppas att ni kan nivigera med GPS eller annat hjälpmedel för om resten av landet har samma väder som vi här på Sveriges midja kan det bli svårt. Dimma och mer eller mindre regn hela dagen idag. Igår var det jättefint och då vi tog en promenad ner mot havet och Ljungans utlopp klev Thea upp på en sten och tittade uppfodrande på mig. Som om hon tyckte att husse skulle föreviga henne med naturen och en gnutta hav som bakgrund, Så då gjorde jag det.

Därefter fortsatte vi hemåt genom vårdiken med lera och vattenpölar med grus och sand. Och då vi kom hem igen såg jag att min lilla sambo nästan var med gråbrun än den vita päls som annars dominerar. Såna dagar har jag alltid ett gammalt urtvättade badlakan liggande på golvet innanför ytterdörren för att kunna torka av det värsta från hennes tassar. Men igår svepte jag istället in hela hunden i det och bar henne till badkaret.  Bilden nedan togs efter jag blött ner henne från nos till svanstipp men innan själva tvättningen

Två schamponeringar och avsköljningar senare hade det mesta av smutsen runnit av henne och jag svepte åter in henne i ett badlakan och torkade så gott det gick. Och så här ynkligt liten kan en lurvig liten hund se ut inär allt det där lurviga och njuka är genomblött.

Låt inte den ynkliga uppsynen lura er, kära ordbrukare. Hon älskade varje sekund av rengöringen och stod helt stilla medan jag tvålade in och sköljde av. Fast hon ser ju kanske inte sån ut på bilden...

Nåja, ett par timmar senare tog jag fram borstarna och kammade igenom hela pälsen. Och så mjuk och len tror jag aldrig hon har varit sen jag fick hem henne. 

SKitväder idag, som sagt. Har hälsat på hos ynstingen en kortis förut. Han har precis påbörjat en kurs för att ta lastbilskörkort och verka må bra av att äntligen fått nåt att göra.

Nästa barn i syskonskaran är yngre dottern som ringde igår och berättade att hon och pojkvännen ska flytta till Göteborg. Han lyckas visst inte hitta jobb här men där skulle visst båda få arbete som det lät. Så den har jag bara sönerna kvar i mina trakter. Så länge nu det vara, Äldre sonen fyllde 31 igår och jag vet att han och sambon pratar om att skaffa barn. Så hoppet om barnbarn lever i alla fall. Vi får väl se vem av mina fyra barn som först gör en anståndig morfar eller farfar av mig. Den äldsta som bor i Sthlm fyller 36 i sommar och lillpojken bli 27. Så visst bprde det väl snart vara dags?

Nåja, det är deras egna liv och de bestämmer förstås själva. Jag har ju min lilla fyrbenta sambo att gulla med och att sniffa på. Vilket fortfarande är rätt behagligt efter gårdagens storrengöring för hon blev inte bara renare, hon luktar mycket trevligare också. Lortig hund är ju ingen höjdardoft.

Annars... så har jag hunnit med ett par rundor till tvättstugan också samt ett besök på godismeckat Candy World i Birsta. Nejdå, jag köpte inte den minsta godsibit ens utan bara fyllde på mitt snusförråd. De är klart billigast om man inte vill handla på postorder.

Nu har klockan passerat 19 och jag tänkte titta på någon hockeymatch eller kanske växla mellan två olika. När det sen blir paus tar jag ut vovven på kvällpromenad. Och tack vare sommartidsomställningen är det ju fortfarande inte mörkt strax före åtta på kvällen. Det känns som nästan nyss som det mörknade redan vid tretiden på eftermiddagen.

Glad påsk på er nu, kära ordbrukare i landets alla hörn och vrår!

Jag kommer tillbaka. Hot eller löfte? Välj själva hur ni vill tolka det!

Det drar ihop sig till Blåkullafärd för alla häxor och påskkärringar och gubbar. Finns det påskgubbar, förresten? Ordet klingar bekant på nåt sätt och jag undrar om jag inte hört nån gång att så kallades utklädda män som gick omkring i byar på landet på skärtorsdagens kväll och dängde en träsko i väggen eller nåt. Vilket då skulle ha varit en tidigare form av påsksmällare.

Men det är, som sagt, bara ett väldigt vagt minne så det kan vara en produkt av min fantasi också.

Hur som helst.. Om du ska ut och rida kvast imorgon kväll, se då till att det bara är rent kaffe i pannan och inga starkvaror av något slag. För då kan det sluta illa...

Hittade bilden på FB men jag vet att jag har sett den förr så fler än jag lär väl ha delat den vidare.

En annan lite kul bild jag hittade och knyckte för några dagar sedan är den här...

Den får mig osökt att tänka på den där gamla Casinosketchen med Gus Dahlström och Gösta Krantz. Den där om "Hålet i gatan". Jamen, ni får väl den också då även om jag har lagt ut den förut för nåt år sedan.

Var humor bättre förr? Nja, det vet jag väl inte om man kan säga, det är väl en smaksak. Just denna tycker jag är genialisk på flera sätt. Men så mycket är ju säkert att många sketcher gjorda på 60-talet (som denna) eller tidigare håller lika bra än idag. På den tiden kunde man vara rolig utan att vara direkt elak. Även om det visst finns små spydiga kängor som sparkas lite även i denna lilla sketch.

Det var liksom lite mer jordnära på den tiden, kan jag tycka. Man gjorde sketcher, kupletter och monologer som publiken kunde känna igen sig själva i. Och inga skratt är väl bättre än då man skrattar åt sig själv?

Våren tycks i alla fall vara på väg nu. Visserligen var det frost på bilrutorna när jag vickade på persiennerna imorse men då jag gick morgonpromenaden med Thea var det redan 4-5 plusgrader och solsken från klarblå himmel.

Solsken har vi haft i nästan två veckor på raken men förra veckan var det ändå kallt ute både dag och natt. Så nu ser jag fram emot barnark då jag kan ta med mig min lilla furbenta sambo upp i skogen och pröva att släppa henne lös. Först på nån lite avlägsen plats där det inte går en massa folk tills jag vet om hon kommer på inkallning. Annars får jag väl lära henne att göra det. Och när jag vet att hon gör det varje gång kan jag gå elljusspåret här ovanför och låta henne springa fritt ibland även där.

Det vackra vädret töar också fram bevis för att det minsann inte är alla hundägare som plockar upp lämningarna efter sina älsklingar. Bruna klickar tinar fram på löpande band nästan var man än går.

Men DET är inte det värsta! Det som verkligen stör mig är de där som plockar upp efter hunden, knyter ihop påsen och sen slänger påsen på marken. Hur tänker man då?

Jag menar... en hundskit försvinner ganska snabbt ändå men att bryta ner plaspåsen tar väl tusen år eller så. Så då vore det väl mycket bättre att lämna avföringen på marken.

Själv är jag noga med att plocka upp, har alltid varit det med alla hundar jag ägt eller vaktat åt andra. Går vi i skogen och jycken sätter sig några meter bredvid spåret, där inga människor trampar så kan jag lämna det kvar men på eller i anslutning till stigarna är jag lika noga som nära mitt hem.

Att inte alla plockar upp beror knappast på att man gillar att se hundskit överallt eller att man inte fattar att ens egen hunds lämningar är lika fula som andras. Nej, det beror uteslutande på lättja och bekvämlighet.

För kanske en månad sedan klev jag ur bilen då en tonårskille rastade en halvvuxen valp precis utanför huset jag bor. Hunden satte sig och krystade mitt på en gångväg och killen såg sig lite oroligt omkring. När vovven var fäärdig vände killen på klacken och tänkte gå därifrån så jag ropade åt honom och frågade vem som skulle plocka upp efter hunden. Han svarade att han glömt ta med sig påse. Genast sa jag att han kunde få en av mig eftersom jag alltid har såna i fickorna. Och, jodå, han hämtade den och använde den också. Förhoppningsvis "glömmer" han inte påsarna i fortsättningen.

Annars... så firar jag, just idag. tremånadersjubileum som hundägare och sambo med den här lilla skönheten..

Tack till Theas förra familj som lät mig överta dessa dryga åtta kg ren kärlek! Hon kräver en hel del men hon ger ännu mer.

Påsk på väg, som sagt. Men det är inget som syns i mitt hem. Vi bryr oss inte om påsken, varken jag eller Thea. En skinka har jag köpt som jag ska griljera under dagen eller imorgon men annars blir det som vilka dagar som helst.

Till alla hypokondriker och simulanter därute önskart vi därför "Glad Pjåsk" och till mina kära ordbrukare önskar jag en trevlig onsdag och hoppas att ni har lika vackert väder som vi här på Sveriges midja.

Var inte så förtvivlat rädda om er! Lev! Men lev väl!

Vi ses!

På Youtube imorse då jag slösurfade runt lite där ramlade jag plötsligt in på en sida där en stjärnkock lagade nåt så enkelt och simpelt som kålsoppa. Och den väckte minnen om hur min mormor ibland kunde servera det nån kall vinterdag då man behövde nåt värmande. Det slog mig då att jag nog inte ätit det sen dess. Jag har absolut inte lagat det själv och har heller inga minnen av att exfrun gjorde det nån gång medan vi levde ihop.

Dessutom mindes jag att jag hade ett halvt kålhuvud i kylen men var osäker på om det fortfarande var fräscht eftersom det legat där ett tag. Så jag kollade och visst hade det svartnat lite i snittytan men då jag skurit bort det  så var det hur fint som helst innanför. 

För sökerhets skull tittade jag även på hur Leif Mannerström gjorde sin variant och det skilde sig en aning. Han serverade den med frikadeller. Men kokta köttbullar har nog aldrig varit nån favorit hos mig men jag mindes att mormor brukade tärna ner lite korv i soppan istället. Marcus Aujulay hade tärnat bacon i sin kålsoppa så jag beslöt att försöka mig på att göra en egen variant. Med både tärnat bacon och korvsnuttar i.

Så jag fräste bacon och korv i grytan och lyfte sedan ur det för att fräsa lök och vitkål tills den fick lite fin färg. Sen slog jag i en liter vatten som förvärmts i vattenkokare samt två buljongtärningar. Hönnsbuljong använde stjärnkockarna men eftersom jag inte är nån stjärnkock så tog jag vad som fanns hemma, nämligen grönsaksbuljong.

Salt, vitpeppar, lite timjan, ett par lagerblad och några korn kryddpeppar fick bli smakhöjare innan soppan fick sjuda i 15-20 minuter. Då rörde jag ner korv o bacon och sen var det klart. Och det blev oväntat gott. Såg ut såhär...

Lite färsl hackad persilja hade nog sett trevligt ut som topping men nån sån hade jag inte så det fick duga ändå. Och eftersom korven var av hög kvalitet med hög kötthalt (alltså lite kolhydrater) så unnade jag mig tre skivor tunt finsk knäckebröd, s.k finncrisp med smör och ost som tillbehör. Och mätt och nöjd är jag ännu en dryg timme efteråt.

Detta ska jag absolut göra fler gånger. Alltid har man väl några rester av kött eller så i frys eller kyl som ger lite protein åt soppan och då blir det ju billig mat också. Minst tre portioner ligger kvar i grytan och ska ösas över i frysformar då de svalnat lite mer. Bra att kunna ta fram och tina upp när man har ont om tid eller lust att laga mat.

Sen... nåddes vi ju idag av det sorgliga beskedet att Cornelis lille son, Jack, har följt efter sin pappa till andra sidan. Det är flera år sedan jag läste att han fått cancer så jag antar att det var den som tog honom ifrån oss. Därför ville jag hedra honom med ett klipp från Allsången på Skansen för sex år sen. Tycker att jag ser så mycket av Cornelis i honom och hör mycket också. Vad tycker du? Är han lik pappa eller är han lik pappa?

Visst blev han 10 år äldre än sin far men 59 är ändå alldeles för tidigt, tycker jag. En underskattad artist!

Så glädjeämnet för dagen, vid sidan av kålsoppan, var väl att skatteåterbäringen ramlade in på kontot. Inga rikedomar förvisso men ändå en liten lindring i en allt svårare tid ekonomiskt.

Mina f.d arbetskolleger landade, för ett par dagar sedan, ett nytt avtal som låter väldigt bra. Men vem landar ett avtal åt oss pensionärer? Kristersson, Busch, Persson eller Åkesson? Skulle inte tro det, va´! Pensionärerna pratar de bara om när det är valår och allt de gör då är ju också just att prata. För så snart valet är över så återgår de till att hitta sätt att göra livet lite drägligare för de stackars miljonärerna. Sänka deras skatter och ge dem bidrag för att leja städfirmor eller läxhjälp åt deras barn. Mig snodde de på 24 tusenlappar under detta år. Pengar som jag får betala i högre skatt. En skatt som skulle upphöra då jag fyllde 65 men som förlängdes med ett år till. Och innan årsskiftet så kanske de gör om samma sak igen. Så det gäller att hitta fler maträtter som är lika billiga som kålsoppa. Men då sätter de väl straffskatt på vitkålen, kan jag tro. Jävla tjyvsamhälle!

Om en dryg timme får jag muntra upp mig med lite kvalitetshockey igen. Det blir nog Björköven-Djurgården ikväll, tror jag. Eller så kanske jag kollar in ett nytt avsnitt av "Morden i Sandhamn" på CMore.

Men det blir i så fall efter kvällspromenaden som brukar gå av stapeln mellan halv åtta och åtta ungefär.

Glad tisdagkväll på er, kära ordbrukare, i Glimåkra, Grebbestad, Hedemora och Klockestrand!

Vi ses! Hoppas jag...

Så har jag ätit årets första surströmming. Tyvärr missade jag att föreviga dagens mddiag med kameran i min aj-fån så ni får, helt enkelt, tro mig på mitt ord. Lite före klockan fyra i eftermiddags blev jag upphämtad av min tama husmekainker per bil och vi landade strax därefter i lokalen där festen skulle gå av stapeln.

Om jag får väja fritt så föredrar jag att äta Oskars hela surströmmingar men nu var det filéer som stod till buds så då får man helt enkelt "gilla läget" och njuta så gott det går även av dessa,

Som jag skrivit om flera gånger förut så pågår det ju ett rovfiske utan dess like i Östersjön där man i princip dammsuger hela detta innanhav på allt levande. Alltså även på strömmingen som sedermera var tänkt att bli surströmming.

Filéerna i de burkar som min kompis och vår gemensamma kvinnliga vän lyckats bunkra upp var väldigt små till växten men har man inget annat så får de förstås duga. Och njöt tror jag att vi alla gjorde ändå!
Mandelpotatis hade de också lyckats få tag i liksom en blandning av gul och röd lök samt tomater och gräddfil. De två sistnämnda tillbehören är dock inte alls nödvändiga ur mitt perspektiv.

Men lökblandningen plus tunnbröd med smör och lagrad grevéost räckte utmärkt för att lyckliggöra min munhåla.

Fröken Thea fick tyvärr inte följa med för lokalen vi satt i är gemensam för en hel bostadsrättsföreneing och där är pälsdjur bannlysta av hänsyn till eventuella allergiker. Men hon klarar galant några timmar helt för sig själv också!
Desto gladare blir hon förstås när "husse" till sist kommer hem även om han kanske luktar surströmming. En annan hund jag hade för många år sen, en Cavalier King Charles Spaniel, åt gladeligen både potatisskal, surströmmingsrens och rå lök om han fick chansen. Vi käkade surströmming en gång, på den tiden, i dåvarande svärföräldrarnas sommarstuga och då vi ätit klart hörde vi alla en bil komma inrullande på gården. Vi gick ut för att se efter vem som kom och välkomna dem och då vi åter kom in hade jycken festat på fiskrenset och skalen från potatisen och tycktes väldigt nöjd och belåten. Det var bara det att han inte tålde att äta annat än torrfoder och han var dålig i magen i nästan en hel vecka efteråt. Ingen höjdare varken för oss eller för hunden..

Idag kom dock inga djur till skada utan fem människor fick njuta sin favoriträtt bara. Hoppas nu bara att detta organiserade rovifske i Österjön upphör snarast samt att fångsterna på den finska sidan av vårt innanhav räcker för att mätta marknaden för årets surströmming.

Därmed tackar jag mina kära ordbrukare för visat intresse och tillönskar er alla en angenäm natt tillsammans ellr var för sig i Björklinge, Tidaholm, Örtersund och Axmarby.

Lev väl! Vi ses!