Fredag morgon här på landets midja. Med kaffekoppen i högsta hugg nås jag via nyhetsmedia av budet om drottning Elisabeths bortgång. Inte för att jag bryr mig om varken vårt eget eller Storbrittaniens kungahus så värst mycket men hon var ju liksom en instutition i min samtid. Hon sattes ju på tronen redan flera år innan morsan klämde ut det som skulle bli denna farbror.

Jag är absolut ingen rojalist. Tycker att det är ett förlegat ooch odedmokratiskt otyg som kostar landet en massa pengar. För de ska ju leva ett liv i lyx på vår bekostnad, de där galjoonsfigurerna i Sverige, England, Norge och några andra nationer. De ska ha privatjetplan, flotta bilar, slott och lyxyachter att förlusta sig med medan deras skyldigheter inskränkts till att klippa några band då och då samt att hålla tal i radion till nationen på jul och nyår.

Gällande just drottning Elisabeth har jag genom åren alltid komit att tänka på Roffe Bengtssons monolog om sin påstådda kärlek till henne. Den är väl från tidigt sjuttiotal nån gång, tror jag. Och enligt min mening inte någon av hans bästa insatser på komediscenerna. Men jag lägger ut den ändå så får ni väl själva bedöma hur roig den är. Slutklämmen är i och för sig ganska kul. Och nu får hon kanske chansen att träffa Rolf på andra sidan för han gick ju bort bara några år efter att denna spelades in. Håll tilll godo!

Rolf har figurerat med klipp här åtminstone en gång tidigare. Tror att jag lagt ut bakfyllesketchen "Dagen efter kvällen före" vid nyår eller kanske midsommar.

Annars... så måste det nog bli lite städning här idag. Jag har syndat med   lättja nog länge nu så det blir att ta fram snabeldraken innan dammråttorna gör revolution och tar över helt. Ett skitjobb men det måste ju göras och så länge man inte har råd att ta hit några polacker eller rumäner så man kan nyttja RUT-avvdraget så får man väl vara Rut själv då. Jag vet ju hur nöjd jag blir med mig själv när det är färdigt.

Men innan dess måste jag se till att få lite frukost. Några prinskorvar togs fram ur frysen igår kväll och till dem ska jag smojsa ihop lite äggröra och skära lite grönsaker. Ungefär som på bilden nedan som kommer från mitt arkiv.

Några köttbullar blir det inte den här gången och ingen stekt potatis heller eftersom det inte finns några "kallpärer" som vi säger i mina trakter om förkokt potatis.

Därmed önskar jag fin fredag och helg till mina kära ordbrukare i Hovmantorp, Grythyttan, Sangis och Lögdeå.

Vi ses! 

Det drar ihop sig nu, kära ordbrukare! Till val av vem vi vill ska styra landet, regionen och kommunen där vi bor. På söndag är det den elfte september med allt vad DET innebär av tragiska minnen dryga 20 år tillbaka.

Så låt oss se till att "nine-eleven" INTE blir en start på en tragisk period i vårt landshistoria.

Den politiska kartan håller på att ritas om, mina vänner. Det som tidigare var en konsoliderad borgerlighet med M, C, L ch KD finns inte längre. Lika lite som den, i så många år, självklara konstellationen med V som stödparti för en S-regering men utan ministermakt för stödpartiet.

Idag har Annie Lööfs centerparti tagit avstånd från de partier sm väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna. Liberalerna står väl som vanlgt lite som åsnan mella två hötappar och vet inte riktigt hur de ska ställa sig till att regera ihop med Åkesson eller ge sig in i samarbete med arvfienden socialdemkraterna.

Jag törs inte ens gissa hur det kommer att se ut efter valet på söndag. Kommer något block att få majoritet eller blir det en fråga om hur eventuela vågmästare ska ställa sig.

För landets skull hoppas jag ändå att vi ska kunna få en stark regering. Men hur ska det bli möjligt? C säger att de absolut kan samarbeta med S så länge inte V får något som helst inflytande. V, å sin sida, säger att de gärna samarbetar med S men kräver i så fall ministerposter.

MP, å sin sida, är kanske mest oroliga för att klara 4%-spärren liksom L och har liksom inte råd att vara så värst kaxiga. Själv är jag väl mest orolig att det parti som ifrågastt om samerna eller judarna verkligen ska räknas som svenskar sak få någon makt i landet. Partiet som är mest angelägna av alla att tala om att de INTE är rasister.

De mer traditionella partierna tycks liksom inte ha det behovet.

Inget annat parti än just SD har heller utesutit så många medlemmar p.g.a just rasistiska uttalanden eller aktioner. Hur kommer DET sig?

Hur kommer det sig att det parti som har sina rötter i Nordiska Rikspartiet, Vitt Ariskt Motstånd och liknande organisationer ständigt behöver tala om att de INTE är rasistiska?

Att just jag inte förstår det betyder förstås inte att ingen förstår det. Bara att det är väldigt märkligt..

Nej, jag har en väldigt obehaglig magkänska inför de kommande valen på söndag. Men som varje gång rekommenderar jag ALLA att gå och rösta. Vet du inte vad du vill rösta på så rösta hellre blankt än att röstskolka. Men rösta! Den som tror att det där med demokrati är någonting självklart som vi alltid kommer att ha ska tänka en gång till och tänka rätt. Om vi inte utövar vårademokratiska rättigheter som att gå och rösta kan vi förlora den rätten. Så skolka inte på söndag utan ta dig till vallokalen och lägg din röst!

Personligen kommer jag, som varje gång hittills, att rösta för en vänsterregering. Tittar man tillbaka på historien så ser man snabbt vilka som arbetat hårdast för vanligt folks rättigheter och vilka som hellre gynnat de redan rika. Även om ingendera sidan på något vis är felfri så visar historie tydligt att det största nedmonteringarna av den välfärd vi var så stolta över har skett under borgerliga ministärer. (Fälldin, Bildt, Reinfeldt t.ex.)

Därför kommer jag aldrig att bidra till att M, KD eller SD får någo verklig makt i vår riksdag. Där har ni min inställning, mina tankar. 

Kanske ses vi igen innan valdagen, kanske inte. Men, som sagt, vad du än gör, ligg inte på sofflocket på söndag utan gör din röst hörd. Det är inte bara din rättighet utan, enligt mig, även din skyldighet.

Tack för ordet!

Så hr vi då kommit fram till "the bitter end".Det bittra slutet på serienom historiens värsta/bästa snyftlåtar. Och min avslutning kommer inte att handla om en, inte två men hela TRE låtar. Den första sa jag en gång till yngsta dottern att jag skulle tycka om ifall den spelades på min begravning. Den låten var den här...

Men när jag hunnit tänka efter lite så insåg jag såklart att ens egen begravning ska inte JAG styra upp utan den är ju till för de som eventuellt saknar mig. Själv  är jag ju inte där annat än som liggande i en kista. Min begravning ska väl vara den sorts minnesstund som mina efterlevande önskar. Inte min, alltså!

Vem har egentligen rätten att regissera sin egen minnesstund när man tagit ner skylten. Tackat för kaffet eller helt enkelt flyttat till en etta med jordvärme men utan utsikt.

Nej, gör det ni själva tycker kånns rätt och bra den dag jag avslutat min jordavandring!

Men OM jag ändå skulle få önska nåt så skulle jag tycka o ifall Peter Lemarcs "Starkare än ord" spelades. Men de får göra som de vill, jag är ju ändå inte där,,, Jag väljer dock att ge er den också...

Tänkte försöka knyta ihop såcken nu med mitt lilla projekt. Och vi ska åter tillbaka till 1970-talet.

Runt -72-73 upptäckte jag det amerikanska bandet Dr Hook and the medicine show, sedermera bara Dr Hook.

De var ett band från den amerikanska södern som blandade humoristiska texter med jätteromantiska. De första åren samarbetade de väldig tight med låtskrivaren Shel Silverstein som försåg dem med hit efter hit.

Den första av deras låtar som verkligen slog an hos mig var den väldigt sorgliga "Sylvia´s mother".

Som handlar om mannen som växt upp ihop med denna Sylvia och haft en förälskelse till henne troligen från väldigt tidiga år. Men när han ringer och söker henne svarar hennes mamma att hon inte kan komma till telefonen för hon är precis på väg att åka iväg för att gifta sig med en helt annan man.

Den hade kunnat få utgöra slutpunkten i min lilla serie. Men jag upptåckte med tiden att Dr Hook spelat in en annan sång som får alla våra egna gamla skilligtryck att verka blaha-blaha.

Klippet som följer här nedan måste vara det mest tårdrypande som någonsin skrivits och sjungits i på skiva.

Så på med vadarstövlarna och försök att låta bli att gråta till Ray Sawyers snyftande sång om "Daddy´s little girl

Sorgliigare än så blir det inte! Att Ray sen sjunger så att det låter som om han har gråten i halsen gör ju inte det hela sämre. Därmed avslutas härmed serien "Snyftare".

Slut för idag - Tack för idag!

Så är vi framme vid den näst sista delen på min lilla följetång med "känsliga bitar" som en del kallar dem. Idag ska ni få njuta Rod Stewart från 1975 och "I don´t wanna talk about it". Jag åkte in till Uppsala från Gimo där jag bodde då med ganska få ärenden att uträtta. Eller rättare sagt med missionen att inhandla vinyl-LP;n där låten ingår.

Men just den här hade jag inte hört innan jag kom hem och spelade igenom hela plattan. Det var en annnan låt som fångat mitt intresse via radion. Nämligen "Sailing" som jag först tänkte lägga ut här. Men så kom tanken att den nog blivit lite sönderspelad av radins musikproducenter i allehanda sammanhang. 

Inte för att den här är okänd eller så men inte lika ofta spelad i alla fall. Rod Stewart lyssnade jag mycket på överhuvudtaget då och gillade det mesta han gjorde. Men efter det här albumet övergav jag honom eftersom nästa skiva han gav ut var en ren discoplatta. Vilket inte riktigt var min grej då.

Det skulle dröja femton år ungefär innan han återgick till den stil som jag tyckte mer om. Vad albunet hette har jag glömt men den stora hitlåten var "Rythm of my heart". Den köpte jag på kassett på nån mack under semestern i en hyrd husvagn det året och vi spelade den en miljon gånger nästan.

Men nu, kära ordbrukare, nu åker vi tillbaka i tidskapseln till 1975 med Roddan som reseledare, Varsågoda!

Sorglig text tll vacker melodi och en hes skotte som sjunger. Det är allt som behövs för att platsa i min lilla serie.

Igår lovade jag ju att det skulle komma ett bidrag till från Björn Afzelius och bland de som inte har hans skiiivor kan jag tänka mig att inte så många har hört den här. Kanske inte precis en snyftare men en väldigt sorglig men vacker besrkivning av ett uppbrott, en skilsmässa. En bitterljuv liten sång som jag tror att många kan känna igen sig i-

"Tänk att de läppar som har kysst mig kan attackera mig så hårt..." Eller "Hur kan man tänka såna tankar om nån man en gång ville väl..." Det finns liksom lite självrannsakan också. 

Jo, det finns ett antal människor som  har förmågan att sätta ihop orden rätt med varandra! Tyvärr lämnade ju Björn oss alldeles för tidigt i lungcancer. Men hans sånger lever och min spellista på Spotify med hans namn är ganska lång.

Därmed tackar jag för visat intresse. Tala gärna om vad du tycker i en kommentar så blir jag glad.

I nästa avsnitt, som blir det sista på temat, kommer inga vanliga näsdukar att räcka utan då rekommenderar jag ett badlakan och gärna vadarstövlar för säkerhets skull.

Vi ses!

Som jag lovade igår ska jag dela med mig två låtar till. Temat den här gången är barndom och dess vedermödor.

Bakgrund till den första: Vid 13-14 års ålder ungefär hade jag rätt gott om kompisar. Mest killar men även flera tjejkompisar. T.ex systrarna Kerstin och Åsa. Kerstin var ett år äldre än jag och Åsa var född året efter mig. Då och då var vi hemma hos varandra och lyssnade på musik. Ibland bara de och jag och andra gånger var vi fler.

De hade under en period en favoritlåt som alltid lockade fram tårarna på båda två och jag tyckte nog att jag hört den till leda. Men den dök upp i minnet häromdagen och jag beslöt att ta med den här. När jag sökte på nätet fick jag förstås också fram namnet på sångaren. Mig veterligen hade han två hits och jag har inte forskat i vad han gjort sen början av sjuttiotalet. Men de ordbrukare som var med på den tiden kanske minns den svenska versionen av amerikanska "Today I killed a man I didn´t know". (Idag sköt jag ihjäl en okänd man på svenska)

Minns att jag gillade originalet. Man gillade det mesta då som var emot det där Vietnamkriget som man tvivlade på att det någonsin skulle sluta. Men något år senare kom alltså snyftaren som blir dagens första inslag. Hur många därute minns Roger Johnsson och "Snälla pappa, vänta på mig". Undrar om Kerstin och Åsa fortfarande blir tårögda av den...

Såja, nu är den slut. Snyt er nu och torka ögonen! Kommentera gärna om du gillar mitt lilla projekt! Eller on du tycker att det är skit.

Några år efter detta hade jag flyttat från Sundsvall och hade nya kompisar, även där av bägge könen. Lillasysterns till en killkompis spelade ofta en låt om mobbing och rasism. Säkert minns några av er den också. Den om "En spännande dag för Josefine". Om en lten flicka som längtat så länge efter att få börja i skolan men när hon kommer fram visar det sig att de andra barnen inte alls bryr sig om henne p.g.a hennes mörka hy och hår. Och jag tänkte först lägga ut den men ångrade mig även om både mobbing och rasism är frågor som ligger nära mitt hjärta. Den som ev. vill höra den kan ju enkelt hitta den på nätet alldeles själv. 

Det finns ju en annan sorts mobbing också. Den som vissa föräldrar utövar mot sina barn. Om den skrev Björn Afzelius för dryga tjugo år sen och den kan jag nästan garantera att de flesta känner igen. Och även om den kanske inte kan kallas snyftsång så är texten både träffsäker och gripande. Jag vet att det finns folk som faktiskt ändrat sitt sätt mot sina barn efter att ha hört Ikaros med Björn Afzelius. Håll till godo!

"Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt..." Slutraden där borde alla ta till sig. Det man sår får man också skörda! En av Björns bästa texter även om det finns många, många som är väldigt bra. Det kommer en låt till med honom innan jag avslutar detta tema. Men med det får ni ge er till tåls!

Ha en fantastisk söndag, kära ordbrukare, i slott och koja! Vi ses!

Sen jag började med detta mitt lilla "projekt" har det ju förstås blivit att jag går och funderar över låtar som passar in under temat. Och bara idag har jag kommit att tänka på så många att jag skulle kunna fortsätta i veckor eller månader framöver.Det vill jag dock inte göra så jag ska begränsa mig till ännu några dagar. Senast nästa torsdag kommer jag att sätta punkt för följetången om snyftare.

Men det finns ju så himla många. Bara inom countrymusken finns hur många tårdrypande sångtexter som helst.

Elvis t.ex med Don´t cry Daddy eller Dolly Partons Coat of many colours eller Me and little Andy.

Men jag ska hålla mig till de som på något vis berört mig. Förr eller på senare år. Därför har jag också beslutat att lägga ut två till redan idag. Men jag vill börja med historen bakom den första.

Nånstans runt 1980 arbetade jag som traversförare. Ett ganska självständigt arbete där jag kunde lägga upp det hur jag ville bara jag gjorde klart och gjorde rätt. Det var nattskift framåt morgonkulan och jag var precis färdig med betinget för dagen. Återstod endast att parkera treversen samt städa till förarhytten inför nästa skifts ankomst.

Då började radion att spela upp en sång med Llll Lindfors som jag aldrig hört förr och jag blev så gripen av texten att jag satt kvar på förarstolen ända tills den var slut. Jag fick nästan gåshud och blev nog kanskelite fuktig i ögonen också. Men det gjorde väl detsamma för ingen såg mig ju. Och städningen kunde ju vänta.

Låten heter "Tillsammans är ett sätt att finnas till" och är fortfarande en av de mest gripande svenska texter jag har hört. Jag tog reda på att den hade en amerikansk förlaga som hette A better place to be.

Det skulle komma att dröja ungefär två decennier innan jag lyckades få höra originalet. Men den hade sannerligen varit värd att vänta på för den var faktiskt ännu mer gripande än den svenska text som Lill sjöng. Den skrevs förresten av en man vid namn Björn Barlach tillsammans med ingen mindre än min favoritkåsör Åke Cato.

Men eftersom båda versionerna är ganska långa så väljer jag att bjuda er på Harry Chapins amerikanska original i en textad version så det blir enkelt för alla som kan lite engelska att hänga med.

Varsågoda och njut. Här kommer ett stycke amerikansk vardagsrealism med en enkel nattvakt på nån sorts lager, en dam han träffar och förlorar lika fort samt en mycket varmhjärtad servitris på det lokala matstället.

 Harry Chapins "A better place to be"

Vad säger ni, kära ordbrukare?  Harry Chapin som skrev och sjöng den var en amerikansk s.k singer/songwriter som dessvärre omkom i en bilolycka bara några år senare. Den här sången är en av hans mest kända men det finns några till som även sjungits in av andra. Cat´s in the cradle t.ex

Nåja, den här slutar ju i alla fall någorlunda lyckligt. Både för huvudpersonen och för servitrisen kan man tycka. Vill du lyssna på den svenska versionen så hittar du den enkelt både på Youtube och Spotify.

Sen tänkte jag även bjuda på ett lite mer sentida klipp. Från Så mycket bättre kommer den och jag hade hört den med Olle Ljungström själv (han som skrev den) utan att reagera nämnvärt. Men i Magnus Ugglas ombearbetning av texten fick låten ett helt nytt liv och låg väl nästan rekordlänge på svensktoppen sen också om jag minns rätt.

Och det var ganska otippat att just han skulle göra den sortens text och sjunga den med så mycket hjärta.

Säkert har du redan räknat ut att det handlar om Jag och min far. En bloggkollega tipsade om den i en kommentar och jag insåg ganska fort att den kan jag inte hoppa över.

Magnus ändrade i texten och jag minns att när han sjöng den i TV kändes det faktist som om den handlade om hans egen pappa. Och till skillnad mot mycket annat han skrivit genom åren tröttnar jag inte på den efter 3-4 ggr.

Imorgon kommer det minst ett inlägg till på samma tema så häng näsdukarna till tork nu över natten om du kanske behöver dem igen imorgon. Då tänkte jag att det ska få handla lite om hur det kan vara att vara barn.

Ha en fortsatt härlig lördagkväll och natt. Jag tänker unna mig att lägga lite frysta hallon i ett ganska stort glas och slå på torrt vitt vin som får svalkas ner samt ta lite smak från bären. Det njuter jag sen vid nån av dumburkarna (TV eller dator, alltså). Njut ni med, kära ordbrukare! Ta vad du själv vill ha och tycker om! Eller ta vad du har!

När man tar sig an ett sånt här projekt, att påminna mina ordbrukare om vad vi grät över, kommer man liksom inte förbi de s.k skillingtrycken från hundra år sedan eller mer. Där finns det ju en sjö av tragik att ösa ur. Lasarettsvisan, Axel och Ester eller Kors på Idas grav för att nämna några.

Men jag har valt en annan som jag hörde en av mormors väninnor sjunga till eget ackompanjmang på cittra när jag var barn. Några år senare gav Söråkersbördiga Maritza Horn ut en platta med just såna sånger och från den har jag hämtat denna tårdrypande historia. Troligen ägnad att huta åt kvinnor att inte lämna hemmet i onödan för hon i visan förlorar ju sin lille son. Minns också att jag som späd gosse frågade tanten som sjöng den ibland om den lilla pojken hade överlevt om inte hans mamma gått på den där balen. Vad hon eventuellt svarade minns jag dock inte.

Så fram med näsdukarna nu och låt tårarna skvala. Jag ger er Maritza Horn och "Efter balen"

Såja, torka era kinder nu! För eftersom det är lördag så slänger jag in en liten snutt av betydligt senare datum. Den oefterhärmelige (vilket underbart ord!) Bengt Sändh hamnade en gång för dryga femtio år sedan i ett samtal om den här sortens sorgliga små sånger och satte sig därefter i sinnet att skriva en visa som var värre och sorgligare än någon människa hört. På det sättet kom följande visa till som en liten klackspark och drift med sorgesångerna från 1800- och det tidga 1900-talet. Jag har sett och hört honom framföra den från scen en gång på sjuttiotalet och när han presenterade den för oss sa han att  enda anledningen att han kunde spela den för oss var att salongen lutade så att våra tårar skulle rinna ner mot scenen. Att på ett annat ställe han sjungit den hade publiken behövt gummistövlar då de lämnade lokalen efteråt. Här kommer alltså Bengt Sändh och den övertragiska "Maria lidande"

Nå, vad säger ni? Kan det bli så mycket jävligare än Bengt skrivit och sjungit enligt ovan? Vid tillfället som jag berättade om innan klippet minns jag att han pausade sången innan sista versen och bad att alla damer skulle bilda en "Ooooa-kör" för att skapa en illusion av änglar som o-ade till melodin med sina väna, ljusa röster. Det blev väldigt effektfullt även om en och annan av tjejerna brast ut i fnitter också. Men det gick bra ändå.

Några sånger till kommer jag att lägga ut framöver. Kanske någon mer redan under dagen idag.

Med det önskar jag att detta blir den enda sorg som drabbar er idag, kära ordbrukare i Harmånger, Vattholma, Skebokvarn och Flyinge. Vi ses!

Andra låten på temat "Känsliga bitar" eller snyftare som jag också kallar dem har jag valt en som kom ett par år innan gårdagens låt. Honey minns väl de flesta som var barn eller ungdom i slutet av 60-talet. Jag vet att jag bara precis var gammal nog att förstå texten nog mycket för att tycka att den var väldigt gripande och sorglig. 

Som med så många andra hits från USA och världen gjordes såklart en svensk text också. Som sjöngs av Björn Ulvaeus som väl var lite sugen på en solokarriär parallellt med Hootenanny singers. Men den texten grep i alla fall inte mig lika starkt som originalet nedan. Håll till godo! Titta! Lyssna! Böla!