Såhär ser det ut runtom i hela området där jag bor.

Min hyresvärd har traditionen att varje luciamorgon går de ut tidigt, tidigt och tänder marschaller runt om i hela området. Som ju är ganska stort så det måste ju vara tusentals marschaller som brinner och inramar alla gångväger till och från hus och parkeringsplatser. De kostar kanske, i och för sig, inte så fasligt mycket pengar utan jag tänker mer på jobbet de gör innan det är klart. Och på jobbet med att plocka upp dem när de brunnit ut. En trevlig tradition tycker jag!

Sådärja, då är man alltså arbetslös då! Det har jag inte varit sedan i juni 1975 då jag slutat skolan. Men jag vet inte om man egentligen kan säga att jag var arbetslös då heller. Jag hade fått jobb på samma företag där jag sommarjobbat året innan. Sandvik Coromant i Gimo i Uppland. Jag gick dit, som överenskommet,måndag morgon efter skolavslutningen men då visade det sig att någon på personalavdelningen hade strulat till det och trott att jag bara skulle jobba över sommaren även då. Det slutade med att jag fick gå hem med löfte att de skulle höra av sig när de bestämt vart de skulle göra av mig. Den avdelning där jag sommarjobbat hade inga vakanser och de tyckte att det var onödigt att jag skulle vara där över sommaren när jag inte kunde få stanna där.

Så hem gick jag. Eller troligen cyklade.

På onsdagen samma vecka kom den ett år yngre grannpojken och ringde på för att fråga om jag ville åka och fiska med honom. Det gjorde jag och bara en halvtimmer efter att vi börjat fiska kommer kompisens lillebror på cykel med andan i halsen och sa att jag måste åka hem och ringa till Sandviks personalavdelning.

Men eftersom det var betydligt närmare att besöka dem än att åka hem och ringa så gjorde jag det och dagen efter började jag jobba. Efter upplärningen fick jag sköta en jättestor fräsmaskin som fräste hållare till svarvstål. Den fasta lönen var nåt på 6 kronor i timmen plus vad jag åstadkom på ackordet. Därefter hade förtegat rätten att dra bor tjugo procent av vad jag gjorde på ackordet eftersom jag vvar under arton år. En sjuk orättvisa i minaa ögoon då och än i dena dag.

De tillämpade 14-dagars lön och totalt vill jag minnas att jag fick ut strax över 1500 kr/mån. efter skatt. När jag fyllde 18 samma år steg den fasta delen av lönen rejält och blev dryga tio kronor per timme. Men då hade jag redan sagt upp mig och gjort klart med nytt jobb i min barndoms stad, Sundsvall.

Där fick jag månadslöm som betingade 3100 kr/mån plus OB-tilläggen. Nu hade jag mellan 2500-30000 rent efter skatt och jag minns att jag då tyckte att jag tjänade ganska bra

Arbetslös ska jag vara i precis tre veckor. Då infaller det tolvslag på nyårsnatten som förvandlar mig till pensionär. Och jag misstänker att det kommer att kräva sin människa att trimma in livet med avsevärt lägre inkomst.

Men det motsvarar ju ändå ungefär vad jag hade tjänat om jag varit daggående och det har jag ju klarat förut så det måste väl gå nu också. Har kapat alla kostnader jag kunnat (nästan). Det enda onödiga som återstår är postkodlotten för 170 kr/man men den ska också sägas upp. Sen har jag även kvar mitt C-more-paket till TV:n men är inställd på att även det måste avslutas. Sen får man väl göra kålsoppa, blodpudding och tunnpannkakor till mer vanliga inslag i kosthållningen än de varit på senare år och dricka mer vatten än drycker som kostar pengar. Vattnet är ju inräknat i hyran så det får jag dricka så mycket jag bara orkar.

Mitt ändå rätt blygsamma spelande får också minska rejält. Från 1-2 ggr/vecka till kanske en gång i månaden.

Visst har jag vunnit lite större vinster några gånger men totalt sett genom livet ligger jag nog svårt minus med såväl ATG som Svenska spel. Och postkodlotteriet ska vi inte prata om alls. Har varit med där i mer än tio år och första eller andra månaden vann jag en tusenlapp Men därefter har jag aldrig fått mer än 150 kronor eller en extralott någon månad Och det är flera år sen sist. De ringer med jämna mellanrum och vill att jag ska köpa fler lotter i månaden men då brukar jag vara lite elak och fråga dem en sak. Ungefär så här.; Om du köpte aktier i ett företag och ägde dem i många år fast de inte gav utdelning - hur troligt är det att du skulle vilja köpa fler i samma bolag?

Köper du tre trisslotter så har du tre chanser att vinna men med tre postkodlotter ökar inte vinstchansen ett smack. Däremot så får du förstås tre gånger så mkt OM du vinner!

De flesta är ganska svarslösa efter min utläggning och det brukar inte vara så svårt att få dem att ge upp.

Så efter nyår slutar jag att göda ägarna till den inrättningen. De flesta som vinner brukar säga nåt om att de gillar att pengarna går till bra saker men jag är helt övertygad om att det är ägarna som gör den största vinsten.

Men då ger jag mig f-n på att de drar mitt postnummer och kod och grannarna med lott blir rika som troll.

Fast det sägs ju att åskan aldrig slår ner två gånger på samma plats. Och ett par månader innan jag flyttade in var de faktiskt här och delade ut båda miljonvinst och en sprillans ny Volvo, Hon som vann den känner jag inte men jag känner hennes föräldrar. Det var en ganska ung tjej som väl är runt 35 nu, skulle jag tro.

Annars.. slickar jag såren efter Timrå förlust i SHL igår på bortaplan mot Oskarshamn. Nu är det uppehåll i 10 dagar för den där landslagsturneringen i Ryssland som förr hette Iszvestijaturneringen Men efter östbblockets upplösning tror jag den heter Chanel One cup istället.

Dagen innehåller väl annars en stunds övningskörning för att finslipa på lite detaljer som plats i vägbanan, högerregeln/huvudled/väjningsplikt samt att följa skyltar till en viss plats

Nu sitter man här med begynnande paltkoma igen. För det BLEV stadsresa. Och det BLEV Ming Palace i Blå huset vid Esplanaden, ett stenkast från Stora Torget. Det blev också en laddning av deras superba Nasi Goreng

Sonen "sejfade"  med att beställa kyckling o currysås som syns på nedre bilden bakom min mat. Och man kan väl egentligen säga att också jag "sejfade" för jag vet ju så väl hur den maten smakar. Det är ju bara det att när jag går dit så sällan så kan jag liksom inte förmå mig att beställa nåt annat när jag vet hur god deras Nasi Goreng är.

Så nu sitter jag här, en aning för mätt, och funderar på att luta mig bakåt och låta naturen ha sin gång med mig. Slumra till en liten stund alltså. Ta en micropaus låter väl kanske lite bättre.

Vi säger så. Men jag kommer tillbaka. Kanske inte idag, jag har ju redan kräkts fram två onödiga inlägg idag. Men nästa gång kanske det blir ett odödligt inlähh istället. Man vet aldrig...

... har jag alltså blivit då! Inga Nobelpris ännu men dagen är ju inte slut. Funderar starkt på att åka in till människobyn och traktera mig på lokal, dagen till ära. Fira har jag väl slutat med sen flera år. I vart fall om vi pratar tårtor och presenter. Men det är ju också en nästan 46 år lång del av mitt liv som tar oåterkalleligen slut idag också.

Det är min sista dag som anställd och avlönad i Sveriges enda smältverk för primäraluminium. Alltså ett som framställer ny metall som blir till ölburkar, folie, båtmaster, byggplåt och balkar samt hundratals andr användningsområden.

Grannlandet Norge har sju såna fabriker men hos oss finns alltså bara en. Vilket väl gör oss som kan det hantverket lite unika för det finns inte så många svenskar med nån djupare kunskap på området.

När jag vaknar imorgon bitti är jag alltså arbetslös. Fast utan A-kassa och utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Så förblir det fram till tolvslaget på nyårsnatten. Därefter kan jag ansöka om inträde i PRO eller SPF för då blir jag pensionär på riktigt. Får väl försöka lära mig den där sången de sjöng i Gnesta-Kalles program i radio på 60- och 70-talen "När man är en glad pensionär...." Jag växte ju upp, till största delen hos min mormor som ju var just pensionär och lyssnade troget på det där programmet så på den tiden kunde jag nog texten utantill. Delar minns jag ännu som "vi går på kafferep och bara har det bra. För bra ska pensionärerna ha, ha, ha..." men jag får väl Googla så går det säkert att få fram hela texten om jag behöver den.

Men Gnesta-Kalle är ju död och begraven sen länge liksom radioprogrammet han hade. Skulle nån göra nåt liknande idag misstänker jag att det skulle bli lite längre mellan dragspelen och fiolerna och lite tätare mellan elgitarrer, synthar och elbasar.

Tiderna förändras, är ju en gammal sanning. Och tur är väl det för det betyder ju att både vi och världen utvecklas. Och utveckling utan förändring är ju inte möjligt så vi får väl ta det onda med det goda.

Det stundar helg nu och ju mer jag funderar på det desto mer sugen blir jag på en tur in till centrala staden och besöka Ming Palace, den mer än 40 år gamla kinakrogen som serverar en alldeles fantastisk Nasi Goreng. Indonesiens svar på pyttipanna, brukar en del kalla det. För det lär vara just så rätten uppstod en gång. Man tog vad matrester man hade i skafferiet och kylen och blandade det med stekt ris och ägg.

Jag KAN visserligen ställa mig och steka alldeles egen och alldeles svensk pyttipanna också, vilket inte heller är så dumt. Men ska man fira nåt så får det liksom vara lite flashigare än vanlig pytt. Det kan jag ju äta imorgon eller nån annan dag. Nåja,vi får se hur det blir. Ha nu en riktigt fin fredagkväll och helg, kära ordbrukare i öst, väst, nord och syd. Så ses vi snart igen. När andan faller på...

Idag är sista dagen för mig som 63-åring. Imorgon bitti klockan 06:15 är det 64 år sedan jag gav min mor en av hennes livs snabbaste viktminskningar. Drygt 4 kg prima gossebarn plus fostervattnet och moderkakan gjorde henne alltså en bit lättare den där iskalla morgonen 1957. Det är alltså mitt eget årsskifte som rubriken syftar på. Från 63 till 64.

Familjen flyttade medan jag och morsan gonade oss i några dagar i det nuvarande kommunalhuset på Norra stadsbergets nedre sluttningar. Som på den tiden var sjukhus och även BB.

Två vuxna med tre barn mellan 3-7 hade ditintills bott i en vindslägenhet i ett privatägt hyreshus men då vi skulle bli fyra barn i familjen tyckte väl dess överhuvuden att det var dags att få nåt större än den etta med kokvrå och sovalkov de bodde i innan. Så när jag för första gången bars över tröskeln till mitt första hem var det til en rymlig trerummare i ett ganska nybyggt hus i en stadsdel som heter Sallyhill, Någon gång har jag hört att området fått sitt namn efter den brittiska frun till en av de s.k träpatronerna i staden. De döpte först gården de byggde och bodde i och sedermera fick hela stadsdelen det namnet. Där firades sedan mina två första födelsedagar och kanske den tredje, jag minns inte så noga. 

Men ni vet väl vad man säger; "Det man inte minns kommer man inte ihåg om man har glömt eller inte!"

Eller hur det nu var...

Glömde gjorde jag dock inte att åka iväg till Bilprovningen med Madame Citroen vid 14-tiden. Och som nästan varje år blev de så förtjusta i henne att de prompt vill se henne en gång till. Tack o lov inga stora och dyra grejer att fixa. Ett positionsljus fram hade slocknat sen jag kollade all belysning i tisdags, ett bromsrör bak var lite rostigt samt att dragkroken håller på att rosta fast. Jag visste inte ens att den var av den avtagbara typen så jag har aldrig försökt att ta bort den. Får väl göra det n'är jag fått loss den så den inte rostar igen. Så sällan som jag använder den kan den ju lika gärna ligga i bagagerummet där det är torrt. Så det blir väl att anlita Magnus igen och även låta honom "släcka" anmärkningarna så jag slipper åka tillbaka till bilprovningen.

Om mindre än en timme blir det soffan och SHL-hockey med Timrå IK mot Skellefteå AIK. De är ruggigt bra, de där västerbottningarna så ikväll är jag extra tacksam om mitt lag orkar norpa åt sig någon poäng.

Gillar ni Göteborgsvitsar? Det gör jag och även fast nedanstående inte alls är någon av de allra bästa så bjuder jag på den ändå. Det är ju Anna-dagen idag. Min yngsta lillasyster och exfrun bär båda det namnet och jag har grattat. 

Det var ju dessutom förr den traditionella dagen då lutfisken lades i blöt inför julen och det var väl det som inspirerade mig att minnas denna lilla enkla historia...

Osborn: Va e de du töggar på, Kal lelle?

Kal: De e la fesk.

Osborn: Men varför står du så snett då?

Kal: De e la lutfesk.

Jag vet, den är skitdålig. Men är det inte det som egentligen är poängen med Gbg-vitsar? Lättköpta små ordvrängningar. Gärna lite ekivoka också. Äh, vafan, ni får en sån också.

Det är trångt på spårvagnen och en kvinna vänder sig ilsket mot Kal som står bakom.

-Har ni inga skam, männska? Va e de för avlångt o hårt ni står o tröcker mot mig.

-Usäkta, lella frua, de e la bara mitt lönekuvert. De e löning idag, förstår ho.

Kvinnan ser då ännu argare ut och spänner ögonen i honom innan hon svarar.

-Jaha, då e du löcklit lottad för du har banne mej fått påökt tre gånger sen Götaplatsen!

Ja, jag vet, jag vet, de är urgamla. Säkert  många år äldre än både mig och mina ordbrukare. Jag ska inte störa er mer nu. Om du var så tapper att du läste ända hit så kommer beöningen alldeles strax nu.

Ha det gott i slott och koja i Bruksvallarna, Ödeshög, Klockestrand och Knutby. Vi ses!

En helt ok tisdag i december! Började väl lite nervigt kanske. Inte från min sida men yngstingen hade teoriprov för körkort idag. Som han fixade med glans! På min tid betydde ju uppkörning teoriprovet plus körprovet efter varandra samma dag. Men så är det uppenbarligen inte längre. Nu är teorin avklarad men den praktiska delen, uppkörningen bakom ratten, äger rum först den 15;e. Alltså nästa onsdag.

VH (Vår Herre) hade kastat över oss en hel del snö igen så en god stund innan vi skulle åka gick jag ut för att befria Madame Citroen från vitvarorna som VH kastat ner över oss sen sist hon och jag var ute och åkte. För detta ändamål hade jag igår hos Biltema införskaffat ett nytt verktyg.   

Denna förnämliga manick har skjutbart skaft som kan bli hela 120 cm långt. I ena änden sitter en skrapa för att ta bort is från rutorna och i den andra en borste att sopa bort snö med. Som dessutom är vridbar i flera olika lägen för vad man kan tänkas att behöva. Och på andra sidan borsthuvudet finns en mjuk gummiskrapa som med fördel kan användas till att raka bort snö från bilens tak från sidan ellerbakifrån. 

Med den längd man får med fullt utdraget skaft kan man snöröja sin bil från ena sidan och behöver inte ens gå runt den. Skapelsen kostade dessutom bara 119 kronor så jag rekommenderar verkligen mina kära ordbrukare, om ni är bilägare, att skaffa er en likadan.

När bilen befriats från snön körde jag så in ynglingen till stan och trafikverkets lokaler. Väl hemma ringde min tama husmekaniker och föreslog lunch på "Herrgår´n" eftersom de åter serverade raggmunk med fläsk o rårörda lingon.

En rätt både han och jag älskar djupt så jag tackade ja och plockade upp honom på vägen till stan för att även hämta upp sonen. Därefter åkte vi, alla tre, den dryga milen söderut till Svartviks Herrgård och denna lunch...

Tänk att nåt så enkelt och basic kan vara så gott! Med bara enkla råvaror. Vi lät oss väl smaka och därefter fraktade vi hem min tama husmekaniker och sonen fraktades till hans ömma moder. Medan jag åkte hem och snarkade bort det värsta paltkomat här på datastolen. Hungrig blev jag inte fler gånger idag och lagade därför ingen middag. Sonen åt hos sin mamma medan jag nöjde mig med två skivor rågrut med kall ugnsgrillad fläskkarré i tunna skivor och en kopp kaffe. Har man tryckt i sig en rejäl laddning raggmunk med fläsk till lunch så behövs liksom inte så mycket mer mat den dagen.

Imorgon ska jag göra slag i sak och äntligen åka in till "gruvan" och tömma skåpet i omklädningsrummet samt återlämna nycklar och sånt. Därefter ska jag försöka lägga den delen av mitt liv bakom mig helt och hållet. Stryka ett streck och gå vidare, helt enkelt. Någon avtackning tror jag knappast att det blir tal om. Och lika bra det, i så fall. För min senaste (och sista) chef på stället vill jag helst slippa träffa fler gånger. Hon gjorde bort sig så grovt, i mina ögon, i somras så att jag ser helst att jag slipper ha mer med henne att göra.

Tre dagar kvar nu alltså av den anställning jag påbörjade nyss fyllda arton år den 13/1-1976. Sen går den delen av mitt liv i graven för gott och jag måste hitta andra vägar. Skaffa hund tycker yngstingen att jag borde göra snarast möjligt. Och visst vore det ju kul. Men det kostar ju så förbannat mycket pengar, dessvärre... Såvida man inte tar sig an en omplaceringsvovve på 7-8 år. Och det är såklart en möjlighet. Men om jag verkligen tar det steget skulle jag ju helst vilja att hunden och jag får åtminstone tiotalet år tillsammans. För man blir ju så fäst vid de där fyrbenta gynnarna. Och det gör ju så ont om de går bort innan man själv gör det..

Nåja, vi får se hur det blir. Med det och med allting annat. 

Ha det gott, kära ordbrukare i Väckelsång, Pottäng, Surahammar och Vassmolösa. Vi ses igen, jag vågar nästan lova det! Men när och hur står skrivet i stjärnorna! Ha det!

Så kom den till sist på allvar. Snön, alltså! Då jag vaknade imorse och tittade ut låg där 20-25 cm kall, vit snö på mark och bilar. Jag tackade min kropp för att den sänkt mitt sömnbehov så mycket att jag vaknade en timme innan jag ställt väckning på mobilen. Det var ju en välgärning eftersom jag behövde ha Madame Citroen körklar till halv sju ungefär och det var massor av snö som måste sopas av henne. Detta eftersom jag skulle köra sonen till trafikskolan för att åka till Härnösand och köra halkbana. Det är ju numera obligatoriskt, det där att lära sig hantera slipprigt väglag. Och det är väl bra.

På min tid, när jag tog körkort (1976) fanns inget sånt krav. Men när jag väl köpt min första bil fick jag ju bra träning på att häva sladd och för övrigt att köra på ett sånt sätt att jag tog mig dit jag ville. Min Ford Taunus var nämligen bakhjulsdriven och alldeles otroligt lätt att få sladd med. Lätt i bakänden som den var.

Jag skaffade hinkar med grus som jag ställde i kofferten som tyngder övder bakaxeln men inte hjälpte det så mycket. Nästa Ford, en Granada, var llite bättre balanserad och inte riktigt lika lätt att få sladd med. Men då hade jag fått tipset att lägga trädgårdsplattor av betong där bak. Och då blev det skillnad minsann. Mycket bättre grepp och dessutom tog de ju nästan ingen plats heller.

Nu har jag kört framhjulsdrivet i mer än 20 år. Flera Saabar, en Chrysler Voyager (minibuss som faktiskt också var framhjulsdriven) och så nu Madame Citroen.

Dåligt plogat hemmavid mer när vi bara tagit oss upp på f.d E4 så gick allt bra även om jag körde saktare än annars eftersom jag ju inte är så van vid vinterväg ännu. Men det var inga större bekymmer.

En annan sak som min körlärare inte övade med mig var rondellkörning. Det fanns nämligen inte en enda rondell i den här stan på den tiden. Den närmaste jag kände till fanns i Lunde mellan Härnösand och Kramfors, strax söder om Sandöbron. Nu kryllar det av dem överallt.

Men det är då sannerligen inte många som tycks ha fått lära sig att köra rätt i rondeller. Av mina barn, som gått körskola i närtid har jag fått lära mig att man ska hålla till höger. Vänsterfilen ska man bara använda om man ska köra ur rondellen på den sista utfarten. Eller om man ska rakt fram och vet att man ska köra i vänsterfilen efter rondellen. Annars ska man hålla till höger. Och blinka i tid vid filbyte eller då man ska lämna rondellen

Däremot behöver man inte blinka när man kör in i den. Man får ju bara åka åt ett håll. Ändå har det hänt, och inte bara en eller två gånger, att jag fått möte i rondellen.  I de fallen har det varje gång rört sig om ännu äldre gubbar än jag själv. Som dessutom sett ganska förvirrade ut. 

En av dem hade desstom en jämnårig dam bredvid sig och hon viftade och gestikulerade med käften gick som en lärkvinge på henne. Han fick sina fiskar varma, det är då ett som är säkert.

Nej, det är inte utan att man saknar gamla hederliga Trafikmagasinet i SVT. Kommer ni ihåg Trafikmagasinet?

Där Carl-Imgemar Persson säkert kunnat göra ett inslag om korrekt beteende i rondeller med pedagogiska förklaringar och tekniker för att minnas det också.

Hans expertkollega, Christer Glenning, är ju inte ibland oss längre och Perstad själv måste väl vara pensionär för rätt länge sen men man kanske kunde hitta nya programledare. Och för den som ev. vill ta en nostalgitripp och se ett gammalt program från 1980 eller så kan man hitta rätt många på "tuben" (Youtube, alltså) så kan ni få se Glenning göra undanmanöverprov med "nya" Volvo 760 eller SAAB 9000. Eller lära dig byta motorolja.

Nu ska här kokas potatis, stekas laxfiléer och röras ihop en kall sås på creme fraiche, rödlök och röd stenbitsrom. Ha en härlig fredagskväll på er, kära ordbrukare i Garphyttan, Lovikka, Askersund och på Ölands södra udde!

Vi ses! Rätt som det är...

Hur mycket otur finns det egentligen under ett människoliv? Hur många gånger ska man behöva stå där, lång i  ansiktet, och konstatera att..."Jaså, DET kunde också hända mig, alltså!"

Igår hade jag bokat och betalt tid för besiktning hos ett av frifräsarföretagen på den marknaden. Ja, just det, hos Dekra. Jag var där ifjol också eftersom de var en hundralapp billigare än den traditionella bilprovningen. Men då jag, i god tid, kom fram var det kolmörkt innanför portarna och på insidan dörren satt ett papper med information att de tvingats stänga av tillsynsmynighten Swedac. Vad de gjort för att förtjäna det vet jag ännu inte men något fuffens lär det ju vara. Så då åkte jag alltså 7-8 km (enkel resa) helt i onödan.

Dagen innan skickade de mig ett sms med påminnelse att jag hade tid för besiktning av Madame Citroen nästa dag. Men att skicka ut information om stängningen kunde de tydligen inte. I min värld borde det ha varit skitenkelt för dem att fixa men de kanske var minder intresserade av det. Så nu har jag mailat och hött med näven, bildligt talat, att de får se till att betala tillbaka pengarna de fått för ingenting snarast möjligt.

För jag tvingas ju vända mig nån annanstans för att få hälsokontrollen av min käresta. För säkerhets skull blev det den klassiska bilprovningen som funnits så länge jag kan minnas och tidigare hade monopol på området. Där är nog risken närmare noll att de hastigt tvingas slå igen portarna. 

Svinkallt ute också även om jag vet att många har det än värre. Vännen Skogsnuvan skrev kommentar för en stund sen och hos henne i Jämtland var det -22. Här är det tretton grader kallt just nu men jag vill påstå att det är närapå lika illa som -22 i inlandet. Jag bor ju bara ett stenkast från öppet hav så luftfuktigheten gör kylan så rå att den känns mycket värre än termometern säger. Men nu har det snart varit minusgrader (5-15) i en vecka så om det håller i sig så lägger sig isen på vattnet och då blir kölden lite mer uthärdlig.

Men... jag ska väl inte klaga. Jag har tillräckligt varmt i lägenheten och ger jag mig ut med bilen så blir den också varm och skön ganska snabbt och kläder har jag också så jag kan pälsa på mig vad som behövs.

Dessutom har jag en hockeymatch att se fram emot ikväll. Timrå möter Malmö i hemmahallen men jag ser den på TV.  Mina rödvita hjältar har ju hittat ett sätt att vinna matcher nu och lämnat över jumboplatsen i SHL;s tabell till Djurgården. Till Stockholmstidningarnas sportreportrars stora förtvivlan. De anser ju, av nån anledning, att lagen från storstäderna är nästan ouumbärliga för hela hockeysverige. Nåt jag inte alls håller med om.

Innan dess ska jag göra en tacogratäng uppfunnen av min yngsta dotter och även städa upp badrummet, om jag orkar. Så jag tackar mina kära ordbrukare för visat intresse och belönar er alla med att avsluta dagens svammel.

Sköt om er! Så gott ni kan...