Idag gratulerar vi högertrafiken på 53-årsdagen. Minns ännu hur spännande det kändes att sticka ut på cykel till närmaste större gata (en genomfartsled) och se det underliga att det blivit rätt att köra på "fel sida". Minns också hur jag noggrant påminde mig själv så fort jag grenslat min rödvita DBS (cykeln, alltså) för att åka omkring ett slag att nu kör man på andra sidan. Bussarna byggdes om också. De allra äldsta togs ur drift och ersattes med nya vänsterstyrda och på de bussar som inte var för gamla togs det upp en dörr bakom föraren. Antagligen var det billigare än att konvertera bussen till högerstyrning. Skulle jag idag åka till ett land med vänstertrafik skulle jag nog knappast ge mig på att försöka köra bil. Det ser liksom fel ut redan när man ser på filmer från t.ex England eller Australien.

Idag har jag faktiskt ägnat en dryg timme åt den typ av civil olydnad jag skrev om igår. Jag gav mig iväg mot Hälsingegränsen för att kolla några av mina bästa svampställen. Det kanske allra bästa gick bort eftersom det redan stod en bil där jag brukar parkera innan jag går ner i skogen. Men på nästa ställe var det tomt så jag tog Gud i hågen och korgen i näven och började bana mig väg genom djungeln av döda kvistar, nedfallna träd, stenar och stubbar.  Och några grabbnävar hittade jag med gula kantareller men inte ett spår efter andra svampar.

Och jobbigt som f-n var det att gå i den oländiga terrängen. Tillbaka vid bilen hade stegräknaren på min aj-fån regitrerat drygt 1500 steg och det är ju inte så mycket. Men jag var rejält trött i benen och nu ikväll fick jag en träningsvärk i vaderna som jag inte upplevt på flera år. Hade jag satt mig att skriva då hade det nog blivit ännu gnälligare än igår. För då var det synd om mig. Tyckte jag...

Men en alvedon brustablett tog udden av plågorna ganska bra och jag ska ta en till innan jag kryper i säng sedan för att kanske slippa vakna av molande träningsvärk.

De stackars svampar jag hittade var i alla fall av högsta kvalitet och rejlt stora dessutom. Jag hade tagit fram rödspätta ur frysen och gjort remouladsås i förväg så kantarellerna fick bli lyxigt tilltugg som ströddes över fisken.

Svamp och fisk är en underskattad kombination förresten. Om jag säger till någon svampintresserad kamrat att det är en suverän kombo blir de flesta tveksamma. Men två stycken som jag tipsade om att steka färska champinjoner med lite rödlök och lägga över kokt eller lättstekt torsk kom tillbaka när de testat och var lika lyriska som jag.

Så sno gärna den idén, den som vill och prova själv. Campinjoner (odlade) finns ju året om i varenda ICA eller Willys.

Imorgon måste jag in på jobbet och göra min rond men räknar med att vara hemma vid lunchdags så kanske tar jag en tur då också.

Om inte annat så för att kolla av det ställe jag hoppade över idag och kanske några till. Men också därför att jag har hört att träningsvärk ska bekämpas med att träna igen på samma sak.

Typ...; "Ont ska med ont fördrivas!" Fan tro´t...

Men... får jag träningsvärk så måste jag väl ha ansträngt mig betydligt mer än om jag gått samma antal steg i någon galleria eller runt på stan. Så det är säkert bra för min dåliga kondition också.

Sen... måste jag ju ta upp fallet med den multihandikappade Ahmad, flykting från Irak, som fått utvisningsbeslut. Hur han kom till Sverige har jag ingen aning om men medan han väntade på beslut från migrationsverket har han haft hemtjänst från kommunen och s.k LSS-insatser. Han har epilepsi, är rullstolsbunden och dessutom förståndshandikappad och kan varken tala eller gå eller äta själv. Migrationsverket hade nu beslutat om avslag för AHmad och han ska utvisas tillbaka till Irak. Jag säger egentligen inget om det beslutet även om jag absolut har åsikter om det. Jag fattar ju att Sverige inte kan ta hand om alla andra länders svårt handikappade eller sjuka.

MEN... det beslutet innebär att det blir olagligt för socialtjänsten att ge honom den hjälp han behöver dygnet runt tills utvisningen kan verkställas. I princip kastar de ut honom på gatan.

På den lokala P4 pratade med hans "gode man" och hon var förtvivlad eftersom hon inte hade en aning om hur han ska klara sig fram tills polisen hämtar honom och sätter honom på planet till hemlandet.

Snacka om Moment 22! Det sista jag hörde så hade man dumpat honom på akuten på sjukhuset här i staden men de hade visst inte heller någon möjlighet att ta emot och sköta om honom.

Naturligtvis kan man fråga sig vem som sett till att han kom hit för själv kan han knappast ha medverkat. Men nu är han här och oavsett vad man tycker om flyktingar och invandring så är han ju en människa. Som dessutom inte kan ta hand om sig själv en enda timme per dygn. Jag kan bara hoppas att någon myndighet visar lite människokärlek och medkänsla och hittar vägen förbi de där lagarna som krånglar till det. Migrationsverket slår också ifrån sig med bägge händerna och säger att han inte är deras ansvar. Den som eventuellt är troende och läser detta får gärna be en bön för honom.

Det gör även jag FAST jag inte tror på den jag ber till. Men det kanske finns en liten chans att jag har fel där...

Därmed tar jag händerna från tangentbordet för den här gången. Men vi ses igen. Som en ubåt dyker jag där och när ni minst anar det! Godnatt!

Ännu en dag med arbete fast utan sysselsättning. Börjar förstå varför jag tycker så illa om när folk använder ordet sysselsättning om arbete. För i min värld är det allt en jävla skillnad.

Arbete är att gräva ett dike, städa trappor, sälja bilar eller sköta om gamla och sjuka m.m

Sysselsättning är för mig samma sak som att ha något att göra. Som att lösa korsord, läsa en bok eller pilla sig i naveln . Det kan alla skaffa sig, var och en på sin nivå men vad de flesta vill ha och behöver är ju ett arbete som försörjer en. Har arbetet sedan något mer att erbjuda i form av personlig tillfredsställelse eller utveckling så är det förstås en bonus

Och det är ju en herrans tur att jag har betalt trots att jag vissa dagar inte åstadkommer ett skvatt. Just idag har varit en sån dag. Jobbar hemifrån som det heter vilket betyder att jag är tillgänglig via dator och telefon samt beredd att kasta mig i bilen och åka till "gruvan" i raketfart om det skulle uppstå något som kräver min närvaro. Men sedan jag började på labbet i februuari har inget sånt hänt varken under tiden jag satt på kontoret eller nu

Så visst sitter jag lika gärna hemma och gör ingenting som på ett kontor på jobbet.

Visserligen har jag en bättre stol att sitta på där och ett höj- och sänkbart skrivbord. Sån lyx finns inte i mitt enkla hemmakontor. Var inne igår ett par timmar och ronderade samt fixade med statistiken för augusti och skickade iväg några mail med frågor till 6 olika chefer på olika nivåer i företaget.

Chefen för avdelningen som jag tillfälligtvis tiillhör är den enda som har bemödat sig med att svara fast de haft två arbetsdagar på sig. Antagligen låtsas de som om de har så mycket  att göra att de inte hinner men jag vet att så inte är fallet. De har tid med allt möjligt annat som de INTE har betalt för och inte sällan hittar man några av dem samlade på någons kontor för att prata skit om sin personal eller om företagsledningen.

"Tjugofemte-kolonnare" kallade han dem, min f.d skyddsombudskollega, Mats. Han menade att det var allt de brydde sig om - att lönen flöt in varje månad och att den är mycket högre sedan de blev tjänstemän och kan ägna sig åt att peta navelludd eller rulla tummarna.

Nej, jag arbetar i en sjuk organisation. Proppfull med oduglingar som rövslickat sig till chefspositioner och nu bara kasserar in pengarna. De uttrycker sig ofta nedlåtande om sin underställa personal som, enligt dem, inte gör det de ska göra fast de så väl vet hur allt ska gå till. 

Men jag menar såhär istället... Om jag tar på mig en chefsroll så är det som sker på mitt område först och sist MITT ansvar. Alltså - Om mina underställda inte gör som de ska, eller som vi kommit överens om så är det ytterst MITT fel.

Då har JAG misslyckats eftersom mitt uppdrag är att se till att de gör rätt. Och då måste jag ju rannsaka mig själv och hitta ett sätt att få dem att göra rätt. Men den tanken har ingen av de där lökarna någonsin tänkt, det ger jag mig f-n på. Utan de slår ut med händerna och fortsätter att skylla ifrån sig. Och fortsätter kassera in löner som ligger åtskilliga tusenlappar över min.

Därför skäms jag egentligen inte heller över hur lite jag åstadkommer. Man kan ju inte göra mer än man fått utbildning och kunskaper för. Så jag skyller också ifrån mig och säger att visst skulle jag kunna göra mycket mer om dagarna men då får de väl lära mig mer då. Eller, ännu hellre, ge mig fria händer att leta reda på rotorsaken till problemen på mitt ansvarsområde och hitta sätt att åtgärda det.

Det sistnämnda har jag faktiskt gjort också vid ett par tillfällen. Till exempel köptes ifjol in skyltar för att förenkla avfallssorteringen.Stora, tydliga skyltar som "bara" ska fästas på en stolpe eller vägg så blir det mycket tydligare. 

Jag ahr stött på flera mellanchefer som har delansvar för det men ingen svarar ens på mail. Ringer jag dem och frågar varför får jag veta att de inte hunnit. Fast jag VET att om det är något de har gott om så är det tid.

Funderar faktiskt på om jag (om det nu blir något mer rehab-möte innan jag fyller pensionär eller dör) ska föreslå dem att placera mig som extrapersonal i portvakten. Där vet jag vad jag ska göra. Jag kan inte allt som de ordinarie kan men jag kan nog för att kunna sätta mig själv i arbete även om det är en lugn dag. Och när tjejerna gör sådant som jag inte är utbildad för så kan jag avlasta med att sköta om det löpande arbetet med in- och utpassager för bilar, tåg och människor samt sköta telefonväxeln.

Ja, kära ordbrukare, du har helt rätt. Lyxproblem! Många skulle ge sin ena arm för att byta åt sig min vardag där jag får full lön nästan utan att arbeta för den. Jag sitter hemma större delen av min arbetstid med fullt betalt och ändå gnäller jag och klagar som den värsta grinollen. När jag kanske borde gnugga händerna och gotta mig åt allt de betalar fast jag knappt gör något. Den sidan finns också hos mig. 

Mem... det blir ju så förbannat långtråkigt i längden! SÅ från och med imorgon tror jag att jag ska ta mig an någon uppgift här hemma under åtminstone en stund varje dag. Städa ur ett  skåp eller några kökslådor t.ex

Dammsugit har jag gjort ett par gånger på arbetstid utan att skämmas nämnvärt. Skämmas behöver man ju bara göra om någon kommer på en. Teoretiskt skulle jag kunna ta långa promenader ett par gånger om dagen också och kalla det för rehab-gympa. Eller, för all del, åka till skogs och leta svamp.

Men då kommer den där lilla oron i mig. TÄNK OM... Tänk om det JUST DÅ händer nåt och att telefonen ringer och jag hade behövt vara nära datorn. Sannolikheten är förstås minimal men jag ger mig fanken på att skulle jag idka civil olydnad genom att bege mig till skogs med svampkorgen så blev det väl världens jättekris direkt.

Fast... då KAN jag ju göra som de där "tjugofemtekolonnarna" - skylla ifrån mig och ljuga. "Nej, du vet, just nu är jag på rehabträning men jag ska avbryta genast och komma in till kontoret (alt. åka hem till datorn)"

Vet bara att det finns många som inte alls skulle ha några samvetskval över att göra just det. För många av dem har ju redan gjort det i åratal. Från portvaktens fönster ser man ju dagligen de allra värsta latmaskarna släntra ut till bilen en halvtimme innan deras lunch börjar och komma tillbaka en bra stund efter att lunchen är över.

Själv åkte jag hem en gång för länge sedan utan att stämpla. Det blev akut eftersom dottern ringde, på väg till jobbet, och var osäker om hon dragit ut kontakten till strykjärnet. Jag var utlånad till portvakten just då och chefen där gav mig en lång föreläsning om att vara ärlig med arbetstiderna. Jag protesterade och berättade att jag kortat ner min lunch med de tio minuter jag varit frånvarande men det hjälpte inte ett dugg. Jag slapp undan med avhyvlingen den gången men fick veta att nästa gång skulle det bli en skriftlig varning.

Och det komiska i det hela är att jag idag vet att just han är en av de allra värsta syndarna när det gäller arbetstiderna. "Slicka uppåt - sparka nedåt!"

Nej, nu ska jag inte plåga er mer, kära ordbrukare. Bitterman ska ta och byta lakan i sängen och sedan ta en dusch så jag är ren själv också när det blir dags att krypa ner. Ganska snart känns det som för jag sov illa igår natt.

Vaknade 6-7 gånger och kände mig klarvaken ända tills jag vaknade av larmet på mobilen halv sju. Då kände jag mig som en död gris ungefär. Men upp kom jag ändå. Man har väl discplin!

Så godnatt, kära ordbrukare i när och fjärran. Sov gott och vakna torrt! Vi ses!