Godmorgon Sverige! (Och alla andra jävla länder också, förstås!) Här sitter jag ett par meter från min säng och "är på jobbet". Det är dock sista heldagen jag jobbar hemma på ett tag.

Imorgon ska jag in och göra min rond vid niotiden. Tiden före och efter räknar jag med att tillbringa här på min svårt slitna kontorsstol framför egen dator. Men inloggad förstås och med tjänstetelefonen igång.

Nästa vecka blir det arbetsvecka på det sätt jag vant mig vid genom åren. D.v.s 100 % fysisk närvaro på min arbetsplats som i 1½ vecka kommer att vara portvakt och reception.

Mannen som chefar över den avdeliningen ringde mig i förrgår och urskuldade sig att hans personal fått honom att tro att deras semesteravlösare skulle jobba månaden ut, vilket inte stämde. Därför hade han beviljat en av de ordinarie tjejerna semester för nästa vecka plus tre dagar till.

Jag fattade genast, vilket också bekräftades när jag pratade med mina kolleger i vakten, att det var han sälv som hade klantat till det och inte kollat upp att det fanns folk som ersatte.

Men, som så många gånger förr, har jag alltså lovat att rycka in. Tänkte att det kanske kan vara bra att få smaka på normalt arbete ett slag innan man blir totalt försoffad av dessa Corona-regler.

För det där med att jobba hemifrån är ju lite på gott och ont. För nån som jag som inte har så mycket att göra utan ofta får fördriva timmar/dagar efter eget huvud är det förstås bekvämt att slippa åka in på jobbet och ha fullt betalt ändå.

Men man blir liksom lite isolerad. Träffar inte så mycket folk. Så vi får väl se på måndag om jag ens orkar med tempot i portvakten där det händer saker nästan hela tiden. Besökare, leverantörer som ska in eller ut plus att man ska sköta kontakter från yttervärlden genom telefonväxeln.

Dessutom cirkulerar ju en hel del av vår egen personal, d.v.s många jag känner, igenom och förbi och då och då stannar någon gammal arbetskamrat till för att byta ett par ord.

Så jag väljer att se fram emot detta inhopp med tillförsikt istället för att gruva mig över att det blir ett arbetstempo jag inte upplevt på ett tag. Det är ju bara 8 arbetsdagar och sedan lär jag väl få återgå till nuvarande uppgifter.

Och helt får jag inte släppa dem heller. Ronderna ska göras ändå och då får min kollega täcka upp medan jag är ute i fabriken. Men det handlar om tre tillfällen på ungefär en timme vardera så hon överlever säkert det också. Det har funkat ett par gånger förut under den gångna våren och sommaren.

Annars... funderar jag lite över om corona-restriktionerna ska bestå eller om man börjar lätta på begränsningarna snart. Idrottsevenemang skulle visst få börja släppa in lite folk på fotboll och annat. Antar att det är regeln om 50 personer som gäller då även om jag personligen kan tycka att det kanske inte vore så farligt att släppa in ungfär hälften så många som ryms annars. Eller en tredjedel åtmnstone. Att man säljer sittplatser på ett sånt sätt att det finns tomma platser som minskar risken för smittspridning. Men det där finns det andra som kan och vet mycket bättre än jag så de får väl sätta gränserna, de som kan och vet.

På tal om expertisen, förresten... Ser dagligen hur folk spyr galla över kanske framför allt Anders Tegnell. Både på bloggar här och i nätblaskornas nyhetsflöde.

Då tänker jag... Om/när dagen kommer då vi besegrat den här pandemin och ser tillbaka på vad som gjordes eller inte gjordes, kommer han att få löpa gatlopp i spalterna då? Eller blir han helgonförklarad för sina kloka råd till både regeringen och folket? Det vore roligast såklart om det blev det senare. Om alla självutnämnda experter som i själva verket inte kan mer än du och jag fick sin kritik nedstoppad i halsen...

Men... vi får se. "Hänn daga, hänn sôrga!" som min far brukade härma någon mor-eller farförälder med att säga.

Därmed stänges butiken för nu och jag återgår till att vara helt fokuserad på mitt arbete. D.v.s vara tillgänglig via telefon och mail. Eller kanske jag går och fixar någon sorts frukost. Har ju bara druckit kaffe än så länge...

Så ha en härlig torsdag, kära ordbrukare, i Mörbylånga, Laholm, Klockestrand och Tranemo. Vi ses!

Virriga bakverk! Ja, så hette stället på Alnön har utanför i Sundsvallsfjärden där jag idag begick syskonträff med mina båda helsyskon. Storebror med fru var på väg norrut efter att ha besökt en av sina döttrar med familj i Julitta i Sörmland. (Tänk, jag har alltid tyckt att Julitta är ett så vackert ortsnamn!)

De valde att ta en hotellnatt här i staden och eftersom syrran och svågern hade två av sina barn med familjer i stugan insåg vi snart att det blir trångt att ses där. Här hemma kunde vi förstås ha varit men svägerskan från Luleå är allergisk mot katter och vi har ju en representant för den arten här så det funkar inte heller.

Så då fick det bli Karlsvikspiren istället. Resturang och café inrymt i ett av alla de där sågverken som Esajas Tegnér såg då han blickade ut över Sundsvallsbukten på 1800-talet ("Såg vid såg jag såg, vart än jag såg...") ska han visst ha sagt.

Vi drack riktigt gott kaffe, syrran och svägerskan testade några av deras mycket vackra bakverk medan vi herrar höll oss till deras superläckra kanelbullar.

En varm dag har det varit om än inte lika kvalmigt hett som igår. Därför var det skönt att sitta ute men under tak och känna den svalare brisen från havet medan vi gaggade gamla minnen och skröt om våra barns framgångar.

Bilderna kanske inte blev de bästa jag tagit men den översta var meningen att den skulle visa den vackra byggnaden med sin höga skorsten som jag kan se om jag går ner på strandpromenaden här hemma. Därefter en bild då vi är på väg att lämna. Det är svågern närmast kameran, sedan brorsans fru, min syster och sist storebror. EN folktom entré sedan och längst ner piren och ångbåtsbryggan där gamla Primus ligger. Den gamla ångbåten trafikerade förr fjärdar och sund mellan staden och Alnön samt Tjuvholmen som ligger däremellan. Tror inte att den är i bruk alls numera. Fast...  andra sidan... Den ligger ju i vattnet så kanske den inte har planerats att bli kaffeved ännu. Vi får se!

Man kanske kan säga att jag var ute med en riskgrupp för i sällskapet var det bara syrran och jag som ännu inte fyllt sjuttio. Hon blir dock 69 till hösten så i gränslandet är hon ju.

Nåja, jag hoppas att ingen smitta överfördes til varken mig eller någon annan under vårt besök bland folk. Och vad syrran beträffar så ska det nog bli en svamtur för oss ganska snart.

En gång tidigare har jag besökt det där stället som då var med renodlad resturang. Minns att menyn inte liknade någon jag tidigare sett och att jag fastnade för en kötträtt på nöt som serverades med chokladsås. Då tänker de flesta, liksom jag först gjorde, på det där söta som man kan hälla över glassen. Men så var det inte alls och jag vill minnas att jag blev glatt överraskad över hur gott det ju faktiskt var. 

Den gången var det ex-fruns morfar som fyllde 75 eller 80 och hade bjudit dit oss. Han valde samma mat som jag och tyckte också precis som jag att... Allt kan provas en gång i livet!

Så gör gärna det när du äter ute nästa gång. Testa något du aldrig smakat! En rätt eller en kombination du aldrig prövat. Rätt som det är kan man hitta små guldkorn i tillvaron bara genom att vara lite nyfiken!

Så släpp fram barnet inom dig, kära ordbrukare. Släpp fram nyfikenheten och utmana dina fördomar. På många sätt! Det tror jag faktiskt är bra för oss alla att göra. Sätt dig t.ex på en helt annan stol i köket än där du brukar sitta. 

Och se världen från ett lite annat håll en stund!

Lycka till med det i Älvkarleby, Charlottenberg, Sangis och i Röö!

Torsdag kväll på Sveriges midja. Själv har jag inte så mycket till midja längre utan har förfalli till en liten spolformad gubbe där inget hjälper vad jag än gör. Det lilla som händer med midjemått och vikt om jag anstränger mig lite extra i ett par dagar återgår ganska snabbt till det vanliga när tvivlen kommer över mig. 

När jag läser i bloggens backspegel så ser jag att i åratal har jag skrivit om att nu SKA Jag komma igång på riktigt. Och om något har hänt med form och vikt så inte är det då till det bättre. Idag når inte stegräknaren i min "aj-fån" ens upp till 3000 steg. Och DET, kan jag säga... är INTE mycket.

Arbetsdagen har tillbringats i hemmet med små odygdiga utflykter till tvättstugan på arbetstid. Givetvis med tjänstetelefonen i skjortfickan så jag var ju fortfarande tillgänglig. Men idag har ingen ringt mig  och jag har inte ringt själv heller till varken Stena, Fortum eller Ragnsells.

Med andra ord, eller "på ren svenska" så har jag inte gjort ett skit som gagnar min arbetsköpare på minsta sätt. Ändå har jag inte ett spår av dåligt samvete. Jag ser det som pay-back från deras sida för alla år med för låg lön och för all tid jag lagt ner genom åren som varit helt obetald. Och det är ju faktiskt de som har ritat upp ramarna för min så kallade rehab-tjänst. De kunde ha valt att utbilda mig på fler områden än detta lilla snäva som jag har nu.

Då hade jag garanterat gjort mycket mer nytta. Tjejen som är ordinarie befattningshavare har ju en hel del arbetsuppgifter som är rena laboratoriejobb också men eftersom ingen lärt mig så kan jag inte ersätta henne på den delen av jobbet.

Likadant var det under min tid på förrådet. Jag fick liksom lära mig själv bäst jag kunde. Jag ville och vill ju jobba och göra rätt för mig någotlunda i alla fall men ger man mig inte chansen till det så får jag väl bita i det sura äpplet och bara göra det jag blir tillsagd.

Och vad mig beträffar så kan jag gladeligen tänka mig att stanna på labbet till pensionen, när jag nu kan gå i pension. Så länge jag får behålla nuvarande villkor med bibehållna OB-tillägg enligt skiftlagets schema så passar det mig alldeles utmärkt att titta in på fabriken två gånger per vecka och utföra mina ronder. För att resten av tiden vara stand by hemifrån.

Något rehab-möte har jag inte heller kallats till sedan i maj. Och den här gången tänker jag inte påminna dem utan jag jobbar på som vi kommit överens om tills annat sägs. Emma, som jag vikarierar för, är föräldraledig till mitten av oktober. Men ingen verkar veta om hon alls kommer tillbaka eller om det dröjer lite längre bara.

Hoppet står väl till den där Eurojackpotten som vanligt. Om bara den ville gå in kunde jag gå in på personalchefens kontor, snyta mig i gardinen och informera honom om att jag avgår. Med omedelbar verkan!

Surgubben är visst lite extra grinig idag så jag försöker muntra upp både mig själv och mina kära ordbrukare med inte bara en utan tre små filmsnuttar från Galenskaparna & After Shave. "Arga tanten" är samlingsnamnet. Håll till godo!

"En illa rolig film" skriver de i vinjetten inför varje del. Och den må ha många år på nacken men jag tycker fortfarande att den är vansinnigt kul. 

Så nu hoppas jag att jag har flyttat några mungipor uppåt i Valsjöbyn, Norrskedika, Vessigebro och Almunge.

Vi ses igen, kära ordbrukare! Håll ut, det kommer nya tider. Vi vet bara inte när....

Halva veckan har gått redan. Med mersmak dessutom för halvvägs var jag ju redan vid lunch idag. Den intogs i all enkelhet vid köksbordet och bestod av en dubbelmacka med skinka, tomat, ost och lite dijonsenap som jag klämde fast i mitt urgamla våffeljärn från 1960-talet. Möjligen ännu äldre. Det är ett sånt där med kromad utsida och gjutjärnslaggar inuti. Det står visserligen ett modernt smörgåsjärn för två såna där dubbelmackor i ett skåp här också men jag föredrar min gamla fornlämning som jag hittade på en loppis för c:a 15 år sedan.

En femtiolapp kostade det mig då och jag tycker fortfarande att både våfflor och dubbelmackor blir mycket godare av att gräddas där än i de där moderna non-stick-beläggningsapparaterna.

Apropå våffeljärn, har ni hört den här? Den är kort men den är bra, som Tage Danielsson sa om sin imitation av Sammy Davis junior... (Sa jag att jag gillar dialekter?)

Så kan det också gå. Det är tur att "ongan" är stora nu och har mer vett och förstånd än så.

Annars så har jag arbetat hemifrån även idag och ska så göra imorgon också. Arbetsinsatsen bestod i att svara i telefonen två gånger och däremellan själv ringa ett samtal. Tre telefonsamtal på en och samma dag. Det ligger på, som man säger. Å andra sidan vilade jag mig ju igenom gårdagen. Då unnade jag mig också att följa med min tama husmekaniker till resturangen "Spisa hos Lisa" och käka raggmunk med stekt fläsk och lingon till lunch. Ganska mycket vassare än den enklare ost-och-skink-toast jag åt idag.

Sist tänkte jag låta lite irritation pysa över. Ska inte säga ilska för sååå farligt var det ju inte ändå. Men...

Av anledningar som jag inte går in på hade jag, för ovanlighetens skull, råkat bli med kontanter. Jag som nästan aldrig har varken mynt eller sedlar. Men nu var det så och dessa skulle in på kontot för att slippa bära omkring på dem. Därför gjorde jag i eftermiddags  en liten tripp in till var vackra stenstad. D.v.s Sundsvalls centrum.

I en lycklig forntid då denne bokstavsskötare var ung och stilg kunde man knalla in på banken bara de hade öppet och sätta in stålarna över disk. Men det går ju inte längre eftersom banker inte längre hanterar kontanter. 

Och i hela kommunen finns, vad jag vet, bara ett enda ställe där man tillhandahåller automater för insättning av pengar. Det tog mig fem försök att få den där förb... maskinen att godkänna alla mina sedlar fast jag visste att samtliga var äkta. Men det gick till slut. Då var det värre för mannen som använde automaten bredvid. 

Han skulle, av någon anledning som bara han vet, ta ut pengar från ett kreditkort och sätta in dem på ett av sina konton. Han tog ut femtusen och fick sina sedlar. Men inte heller dessa sedlar tyckte maskinen var äkta utan skickade tillbaka två femhundringar som "ogiltiga". FAST maskinen själv precis hade spottat ut dem!!!

Jag hade full förståelse för hans ilska och gladdes med honom då han på sjätte försöket fick apparaten att godkänna den sista sedeln. Därför får ni ett till klipp att titta, lyssna på och förfäras över eller skratta åt. Möjligen har jag använt denna klassiker med Euskefeurat förr men det är ju så inne med återbruk och recycling så...

"Jä ble´sa gu´förbannad oppå apparata..."

Visst känner man igen sig? Har vi inte alla upplevt åtminstone delar av vad Ronne Eriksson sjunger om?

Nu hoppas jag att kanske någon människa blir lite gladare än ni var innan tack vare dessa små klipp.

Gud vare med er, kära ordbrukare! För själv har jag inte tid! Men... vi ses igen! Hot eller löfte? Välj själva!

Ännu en jobba-hemifrån-vecka har startat. Helt hemma idag, såvida inget akut inträffar som tvingar mig att åka in till "gruvan".

Tänkte nyss på det där med att jobba hemifrån. Så många gånger som vi skämtat om det på skift ute i fabriken där hemmajobb är en omöjlighet. Det är ju en viss svårighet med att köra truck från hemmakontoret. Det faller redan vid fordonskontrollen som ju måste göras handgripligen med hela kroppen på plats i arbetsmundering inifrån och ut.

Där jag sitter nu kan jag heller inte tanka en truck eller andra fordon och än mindre utföra något arbete.

Så i de stunder då man varit lite extra trött på dålig utrustning, oförstående chefer, hettan på sommaren i fabriken och annat så har vi ibland skämtat om att imorgon jobbar vi hemifrån. Digitalt, som vi brukade uttrycka det.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle få möjligheten att göra just det. Och det är ju på gott och ont också. För samtidigt som jag lika gärna kan rulla tummarna, titta i taket eller pilla mig i naveln hemma så piggar det ju faktiskt upp en aning att åka in för att göra mina ronder två gånger i veckan. För hemma har jag ju inga arbetskamrater utom sonens kolsvarta kattoxe som då och då dyker upp och försöker lägga sig över tangentbordet för att tala om att han vill ha lite uppmärksamhet. Den störningen slipper jag ju på mitt kontor.

Men eftersom jag inte är utbildad för hela jobbet på den befattning man satt mig i så har jag massor av dödtid. Och den är lättare att fördriva hemifrån. Så det är väl bara att gilla läget, som det så vackert heter och göra sitt bästa utifrån rådande förutsättningar.

Min enda levande faster är inte längre levande, fick jag veta av storebror per telefon igår kväll. Barbro, som pappas lillasyster hette hade somnat in lugnt och stilla natten mot igår. Bara häromdagen tänkte jag på henne och undrade lite hur hon mådde. Sedan 6-7 år tillbaka fanns hon på ett äldreboende i Täby dit hon flyttade från Ådalen i början av sextiotalet. Och sedan 3-4 år har hon glidit djupare och djupare in i demensens land.

Hennes döttrar, som är trillingar, har inte fått besöka henne sedan i januari eller nåt men förra helgen hade de fått tillåtelse att komma dit och prata några ord från några meters håll. Och då hade hon plöltsligt inte bara känt igen dem utan även kunnat skilja dem åt. Två av dem är väldigt lika varandra (enäggstvillingar) och jag har aldrig vetat vem som är vem av de två. Så de kände det lite som att när hon bara fått träffa dem en sista gång så kunde hon ge upp livsgnistan och släppa taget. Begravningen skulle bli i stillhet men jag skickar väl en gåva till någon fond i alla fall för att hedra henne.

Kanske har jag skrivit om det förr men Barbro fick liksom en alldeles särskild betydelse för pappas familj redan när hon föddes. Dels var hon enda dottern med två äldre bröder men hon föddes på natten mot den 14;e maj 1931. 

På sjukstugan i Frånö mellan Kramfors och Lunde där militären öppnade eld mot strejkande arbetare som demonstrerade. Farfar, som var både fackligt och politiskt aktiv, gick i främsta ledet men när tåget nådde Frånö steg han ur och gick in för att titta till sin fru och nyfödda lilla dotter. Detta gjorde att han inte hunnit ner till Lunde då skotten avlossades och han sa ofta att det var Barbro som räddade hans liv den gången. De som gick på var sida om honom därframme i tåget blev båda skjutna och dog.

Och nu kanske de fick mötas igen efter nästan 40 år (farfar dog -81) på andra sidan.

Livets gång, brukar det kallas. Att några dör och nya föds hela tiden. Att en dement 89-åring somnar in kanske rentav är en välgärning på många sätt. Värre är väl att läsa om barn som oskyldigt faller offer vid skottlossning mellan vuxna som tagit sig rätten att bestämma över liv eller död. Det har hänt nu igen och är lika fruktansvärt varenda gång.

Och, för att skriva om något HEEEELT annat... GIF Sundsvall åkte på sin första förlust för året i lördags. På hemmaplan mot serieledarna från Degerfors. 1-4 blev slutresultatet och nu får nog lagledningen hitta på något för att ingjuta nytt mod i truppen. De hade, enligt mitt synsätt, plockat ut fel startelva från början och bänkat två spelade som varit duktiga så här långt. När dessa kom in så blev det ju faktiskt lite fart ett slag och Paya Pichka behövde inte så många minuter innan han reducerat till 1-3. Men närmare än så kom inte giffarna utan Degerfors kunde göra sitt fjärde mål på en snabb kontring. Men det är ju bara att bryta ihop och gå vidare! Nya tag på lördag då Ljungskile kommer på besök här på Sveriges midja.

Nu ser jag att klockan närmar sig lunch så jag får väl kanske avrunda svamlet för idag. Missade ju niofikat också så jag får väl försöka kompensera mig med en extra god lunch. Äggröra kanske med några skivor lufttorkad skinka och lite sallad till det. Nåja, vi får se. Jag kollar vad som finns och gillar läget även där.

Ha en underbar måndag, kära ordbrukar i Koppom, Skillingaryd, Grisslehamn och Ramsele. Vi ses!