När jag går och lägger mig ikväll, om någon timme eller så, är det ett helt år tills jag vaknar. Eller?

Jo, men det måste det ju vara för då jag lägger mig är jag sextioett och imorgon bitti blir jag sextiotvå. Och det är ju en skillnad på ett år. Några Nobelpris blir det inte i år eftersom jag redan ifjol förkunnade för familj och släkt att jag slutat fira födelsedag. I alla fall i bemärkelsen att barnen, syrran med make m.fl ska komma med presenter och jag ska bjuda på tårta. Födelsedag är roligt när man är barn och tonåring. Man kan säga att födelsedag är roligt så länge det är positivt att bli äldre. Då borde det väl egentligen sluta att vara roligt när man uppnått den sista av milstolparna som är förknippade med åldersgränser. Då borde det upphöra efter 20 som är åldersgränsen för att få handla på systemet.

Innan har man ju flera såna där milstolpar. Sju är ju året då man börjar skolan, tio är tvåsiffrigt, Vid 13 blir man tomåring och får köra moped när man fyllt femton. Lätt motorcykel och traktor kan man väl fortfarande få körkort för vid sexton års ålder och vid 18 blir man myndig och får rösta och ta körkort. 

Efter 20 finns liksom inga såna åldrar att längta till. Och efter sextio inser ju varje någorlunda klok människa att man ju har det mesta av framtiden bakom sig. I vart fall känns det inte intressant att göra någon stor affär av sina födelsedagar.

Men visst ska jag väl ändå fira lite diskret. I det lilla, liksom. Jag ställer mig inte precis och gräddar pannkakor eller steker fiskpinnar den dagen utan kanske tar yngstingen med mig ut på lokal och äter något gott utan att ruinera mig.

Stadens äldsta asiatiska restaurang Ming Palace funderar jag på att besöka och få mig ett skrovmål med deras Nasi Goreng. Som inte har sin jämlike på något annat asiatiskt ställe jag har provat. Och jag har provat åtskilliga. Både lokala men även i andra städer som Stockholm, Uppsala, Gävle och Härnösand. Många har varit goda men ingen har nått upp till den klass som man har på Ming Palace här i min hemstad. Så om någon av er, ordbrukare, som inte bor här råkar komma till Sundsvall och bli sugen på Nasi Goreng så ska ni gå Esplanaden söderut från stora torget tills ni kommer till ett blått hus. Där ligger Ming Palace och där finns förstås massor av annat gott att välja på också.

Idag har jag varit på mitt tredje återbesök på sömnkliniken och tillsammans med sköterskan tagit fram lite taktik för att vässa effekten av snarkmaskinen ännu några snäpp.

Innan jag äntligen kom in där första gången hade jag nog hoppats lite på att allt skulle gå till sig på någon vecka eller så men sjuksystern jag träffat de senaste två gångerna sa till mig att det bara är naturligt att det tar lite tid innan man får livsgnistan tillbaka på allvar. Jag är tillfreds med det nu men undrar så smått när min arbetsgivare ska börja bli otålig och kräva endera resultat eller att jag ska gå med på permanent omplacering.

Men jag ligger lågt så länge ingen säger nåt. Inser att jag är priviligierad som får sova på nätterna och ändå ha kvar full lön som skiftarbetare på samma gång som jag är ledig mycket mer än andra daggående.

Och imorgon bitti är det arbete som gäller igen. Precis som hela veckan ut och även nästa. Ledig dock dagen före julafton och det kan säkert behövas. De två vardagar som sedan återstår av året ska jag visserligen arbeta men då ska jag vara i portvakten och slipper klä om till blåställ, skyddsskor och hjälm. Januari inleds sedan med nästan en hel vecka ledigt och den veckan ser jag fram emot. Både för ledighetens skull men även för känslan att allt ståhej med jul och nyår är över.

Därmed känns det som om jag behöver "göra kväll" lite tidigare än jag oftast brukar så jag tackar för att du läste och önskar mina ordbrukare en härlig natt tillsammans eller var för sig i Lindome, Valdemarsvik, Ramvik och Järkvissle.