Godkväll på er, kära ordbrukare runt om i världen! Har mellanlandat här en stund på min färd mellan soffan och sängen.

Torsdag kväll och det småregnar ute. Som det gjort av och till i säkert en veckas tid vid detta laget. Och inte ser det ut att bli mycket bättre imorgon...

Nu ska jag ju jobba imorgon men eftersom jag ligger över gränsen när det gäller sparad flextid så ska jag nog gå hem vid halv två eller kanske ännu  tidigare. Vår flextid är begränsad till 10 timmar plus och minus. Den stäms av vid varje månadsskifte och har man mer än tio plustimmar då så blir man bara av med den tiden. Ligger man mer än tio minus får man löneavdrag. Och jag har inte för avsikt att skänka en enda minut av min tid till företaget och håller därför noga koll på min flextid så fort det närmar sig månadsskifte.

Egentligen borde man kanske hålla sig så nära noll man kan för ingen vet ju när resan tar slut. När VH (Vår Herre) bockar för ens namn i "svartboka" och man får flytta till en etta med jordvärme. Det skulle svida i mig att gå över till andra sidan och därmed förlora ersättnig för tid jag har tillbringat på jobbet.

Nu skulle den förlusten i och för sig inte drabba mig utan mina efterlevande men ändå. Det är principen det handlar om.

Och när jag skrev föregående mening mindes jag plötsligt Antti från vårt östra grannland.

En lite egendomlig man som jag både har jobbat ihop med och varit chef åt på den tiden jag sysslade med sånt. Han fick mig och många andra att skratta många gånger med sin behandling av vårt språk. Och det var ordet "princip" som fick mig att tänka på herr Hemmilä. Han hade missuppfattat det ordet och sa då och då att... "man har ju sina principiper". Och "principiperna" var inte det enda han sade fel på...

Antti gillade att sjunga också och gjorde det ofta och gärna. Ofta på finska förstås men det fanns en del sånger på svenska som han också gärna framförde då han var på gott humör. På sitt eget sätt.

Jag minns särskilt två sånger varav den ena var Sveriges nationalsång. Första raden prickade han in felfritt men i rad två trodde Antti att det skulle vara "du tyska (inte tysta, alltså), du glädjerika höna (inte sköna).

Evert Taubes "Linnea" var en annan av hans paradnummer och där Evert sjunger att "Jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt" blev det i Anttis version; "Jag har smuttat hennes hammare med plommon och med gröt".

Om Antti lever idag så måste han vara en bra bit över 80 år. Han slutade väldigt hastigt och åkte hem till Uleåborg.

Jag kom tillbaka till jobbet efter frivecka och blev kallad till verkschefen som berättade att Antti tagit kontakt med honom och bett att få sluta omedelbart. Anledningen var att han varit hem till Finland och hälsat på sin urgamla mamma och då även stött ihop med sin stora kärlek från ungdomen. De hade velat gifta sig men damens pappa sa ifrån eftersom de var välbärgade storbönder och Antti kom från en fattig torparfamilj. Men då de sågs igen hade både hennes pappa och mannen hon gifte sig med istället gått till de sälla jaktmarkerna. Och hon hade genast propsat på att han skulle flytta hem till henne på hennes herrgård utanför staden. Han skulle aldrig mer behöva jobba hade hon försäkrat honom för hon hade folk anställda som skötte gården åt henne.

Chefen hade sökt mig på telefon utan att få tag i mig så han beslutade att själv bevilja Anttis begäran.

Det fanns, på den tiden, ganska många på fabriken med rötter i samma trakter så från dem kom det rapporter efter några månader att hans hjärtas dam slängt ut honom ganska fort sen han flyttade in. 

Kanske hade det faktum att han var rätt begiven på starka drycker något med saken att göra. Kanske hade hon andra skäl. Inte heller vet jag särskilt mycket om vad som hände med Antti sedan utom att han fått sjukpension i Finland och bodde i Uleåborg.

Hmm... jag tror att jag hade någon slags tanke vad jag skulle skriva om när jag började men sedan spårade det ju ur totalt när jag kom att tänka på Herr Hemmilä. Men ingen tvingar er ju att läsa...

Vad det nu kan ha varit som jag tänkte från början kanske kommer på pränt en annan dag, vi får se. För nu är det dags att hänga på sig grimman (som jag numera kallar min anti-snark-maskin) och krypa till kojs så jag orkar plocka fram skruvmejslar, avspärrningsband, handskar och kaffefilter åt mina kunde på förrädet imorgon.

Sov gott i Väckelsång, Fjärdhundra, Sprängsviken och Botkyrka! Vi ses!