Januari går obönhörligt mot sin död. Imorgorn gör den sitt sista framträdande för i år. Sista januari är lite av en minnesdag för mig. Min älskade mormors födelsedag. Det är imorgon 119 år sedan hon föddes på Gröndal i Stockholm som s.k oäkting. D.v.s barn till föräldrar som inte var gifta med varandra.

Sin far träffade hon aldrig. Han var sjöman och introducerades för hennes mamma Hilma av Hilmas äldre bror som också var sjöman. Innan Hilma ens förstått att hon var gravid hade båten med brodern och hennes tilltänkte holländske fästman inte bara lämnat Sverige utan dessutom förlist så pappa, Bernhard, dog innan mormor ens var född.

För att i någon mån hedra hans minne gav Hilma sin dotter namnet Bernhardina som andranamn, ett namn mormor skämdes svårt för i hela sitt liv. Ingeborg Maria Berhardina var hennes fullständiga namn.

Hilma, min mormorsmor, gifte sig så småningom med en skräddarmästare som hette Engström. Jag vet inte om han adopterade min mormor men hans efternamn bar hon i alla fall tills hon gifte sig med min morfar.

Och det var dessvärre inte det enda hon tvingades bära åt sin styvfar. När min mormor var 18 år våldtogs hon av styvfadern och födde en dotter. En oäkting, precis som mormor själv.

Jag har berättat tidigare om Linnea här (mormors första barn) och har än i denna dag svårt att riktigt ta till mig att mormor lämnade sitt barn hos mamma, Hilma, och styvfadern Frans. 

Min morfar dog i tron att Linnea var mormors halvsyster för det var vad man sa till alla utanför den innersta kretsen.

Ett par år senare var jag i lågstadieåldern och formligen avgudade Linnea. Som för övrigt var oerhört barnkär i största allmänhet och hade ett lite extra gott öga till mig.

Hon bodde några mil utanför staden i ett mindre samhälle där hon drev en fiskaffär. Då och då spenderade jag helger hos henne. Antagligen för att avlasta mormor en aning efter att hon tvingats bli småbarnsmamma igen när min mamma hade dött. Som alla barn i den åldern frågade jag massor om allt mellan himmel och jord och under en helg hos Linnea i Matfors berättade hon för mig att hon inte alls var min mammas moster utan MIN moster.

För mig var det ingen särskilt big deal men idag vet jag att jag var den förste utom mormor och Linnea själv som fick veta det. Mamma och hennes två systrar hade alltid betraktat Linnea som sin moster. Och morfar fick troligtvis aldrig veta sanningen.

Jag tänker ofta på allt detta och tycker synd om både mormor och Linnea. Hur ska det inte ha svidit i Linnea att inte få vara sin mors dotter offficiellt. Att tvingas ljuga om sin egen identitet för att inte dra skam och vanära över någon som själv egentligen är lika oskyldig. Boven i dramat var ju snuskgubben Frans, mormors styvfar!

Men livet har lärt mig att nästan varje familj och släkt har lik i sina garderober. Som barn brydde jag mig inte ett smack om HUR jag var släkt med Linnea, bara jag fick ha kvar min relation med henne som den alltid varit. Och givetvis gällde det också mormor.

Annars... så har jag lyckats arbeta två dag- och två nattskift trots att krafterna fortfarande sviker rätt så rejält.

Kom hem imorse efter sista natten och dagen har gått i dvalans tecken. Eller "töcken" om man så vill...

Enligt doktorn som ställde diagnosen för tre veckor sedan har jag troligen gått med lunginflammationen i flera månader så det vore kanske att begära för mycket om man trodde att jag skulle komma i toppform på bara tre veckor. Jag är ju ingen ungdom längre heller.

Men tack vare en förstående och empatisk chef lyckades jag genomföra fyra skift. Fast jag var ordentligt sliten då jag stämplade ut imorse.

Min förstående och empatiska chef är dessutom alldeles ny som chef för mig och resten av femte skiftlaget.

Hon, för det är en hon, är också ett år yngre än min äldsta dotter. Vilket jag inte alls ser som någon nackdel!

Tvärtom så gillar jag både det faktum att hon är ganska ung och kvinna. Vi har alldeles för få såna i den mansdomnierade värld som kallas tung industri. Hon tillträdde vid årsskiftet och några på skiftlaget muttrade lite om att hon kanske är i yngsta laget. Men det tycker inte jag. 1985 tillträdde jag själv min första befattning som skiftledare och jag fyllde 27 i slutet av det året. Tina (chefen) fyller 29 i år.

Och så över till något HEEEELT annat...

Frampå småtimmarna på jobbet imorse var det någon som läste på Aftonbladets nätupplaga att en amerikansk lagerarbetare vunnit motsvarande 14,3 miljarder kronor på nån sorts lotto. (Ja, precis - miljarder, inte miljoner)

Och "den dumme jäveln" vägrade sluta jobba! Därpå följde en livlig diskussion om att bara en idiot skulle väl fortsätta jobba om man inte behöver för att dra ihop till grötsaltet.

Men jag håller inte med! Jag inte bara förstår utan kan t.o.m tycka att det är ganska klokt att inte förändra livet för mycket för snabbt om man nu skulle vinna hiskeligt mycket pengar. Jag tror att det vore väldigt lätt hänt att förlora fotfästet i tillvaron om man helt plötsligt har mer pengar än man någonsin ens drömt om.

Minns att jag läste för ett par år sedan om sopgubben i England som fick in en såndär jättevinst. Han köpte en jätte-TV och en massa annan elektronik och la sig sedan i sin soffa för att vila. När han blev hungrig ringde han efter pizza, hamburgare och annan skräpmat. Mindre än ett år efter vinsten var han död och då hade han mer eller mindre ätit ihjäl sig. Om han fortsatt att hämta sopor ett tag till medan han gav sig tid att tänka och göra upp en vettig plan för sitt fortsatta liv kanske han hade levat än idag, vem vet?

Tyvärr är det också ganska vanligt att folk som vinner de där fantasivinsterna förslösar det mesta ganska fort och snart är tillbaka i sina gamla liv. Med skulder och annat elände...

Nåväl... det är ju inget jag behöver oroa mig för. Än så länge. Visst spelade jag V64 på travet idag men även om jag får alla rätt blir det knappast några miljoner.

Ska kolla när jag avslutat här. Och det gör jag nu. Slut för idag, tack för idag!

 

skogsnuvan

1 februari 2017 08:44

En intressant berättelse du hade idag. Det var mycket förr i tiden som var undanskymt och hemligt, det vet man ju.
Om jag skulle vinna mycket pengar skulle jag slutat jobba i samma minut för för mig är friheten nästan det viktigaste. Tänk så mycket roligt man kunde gjort med pengarna och hur många fester och resor man kunnat göra. Då skulle jag ha privatchaufför så jag slapp köra bil och genomföra alla mina planer som nu bara blir planer på grund av penningabrist. Nu har Kinabror kommit hem och det är skönt att få sällskap i skogen.

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

 

gun

1 februari 2017 20:00

Det finns historier i alla familjer... och så även i min. Inte så tragiskt som din.
Du lär nog få a det lugnt ett bra tag framöver, bara att gilla läget:)!
Ja, tänk om man kunde få en vinst någon gång. Vet precis vad jag skulle göra, gå ner i tid på jobbet. Inte sluta helt och hållet, resa och renovera.
gun

http://anthilias.bloggplatsen.se

Göran

1 februari 2017 21:58

Jamen det låter väl förnuftigt. Jag tror också att man inte ska förändra sitt liv totalt över en natt. Bättre att tänka efter före och hitta sin väg.
Och om man skulle få in den där Eurojackpoten (just nu nånstans runt 350 miljoner) så skulle jag nog bli livrädd att folk fick veta att det var jag. Och kanske kidnappa mina barn eller liknande. Jag skulle absolut sluta jobba men inte genast utan vänta tills spekulationerna lugnat sig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som de flesta av mina trognaste ordbrukare redan vet så funderar jag en hel del över likheter och skillnader mellan Sverige förr och nu, mellan Sverige och världen. Och då framför allt skilnaderna mellan oss och USA. Och jag vill, för död och pina,...

Nästan nyss var det vinter. Sen kom våren smygande på tårna men motades ut av senkommen snö igen. Som inte stannade så länge utan försvann på några dagar. Men man hann knappt ens njuta av våren för de senaste tre dagarna har vi haft nästan sommarvä...

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krister. Han skrev att reklamen spaltade upp min blogg alldeles för mycket. Jag svarade lite uppgivet att jag var medveten om saken men inte visste vad jag skulle göra åt det. Det vet jag nu. Och har ...

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...