Nu vet jag varför det heter "smartphone"! Min gamla I-phone 4S är smartare än jag själv, det är bara att erkänna.

Min arbetsgivare anlitar ett externt företag för att ta emot sjukanmälan. Medhelp heter de. Igår kväll då jag precis kommit in i omklädningsrummet för att byta till arbetskläder inför sista nattskiftet ringde en av deras medarbetare och påstod att jag nyss hade ringt dem, vilket jag dock inte hade. Men jodå, hon framhärdade att de hade en registrerad uppringning från mitt mobilnummer. Jag sa som det var att telefonen legat i jackfickan och att jag inte hade använt den på flera timmar och hon nöjde sig med det.

Därefter tog jag på min arbetsmundering och traskade de 1500 metrarna till min arbetsplats i god tid till klockan arton då nattskiftet skulle börja.

MEN... Ungefär två timmar senare kände jag hur jag först svettades ymnigt i pannan och strax efteråt fick jag frossa och frös så jag nästan skakade. Den förkylning jag hade försökt hejda med vitlök och c-vitaminer hade alltså brutit ut på allvar trots att jag känt mig piggare då jag vaknade än morgononen innan. Såklart fick jag kasta in handduken och gå hem redan vid niotiden igår kväll.

Nio timmars karensavdrag på decemberlönen, alltså! Men vad annat var att göra? Man ska inte jobba med feber.

Men hur min telefon kunnat förutse den utvecklingen övergår mitt förstånd. Hur kunde den alldeles själv, fast den var låst, ringa just till Medhelp av alla de nummer jag har i telefonboken?

Så kom jag på svaret - det är förstås därför det heter "smartphone"! Men vem kunde ana att den var SÅÅÅ smart?

Den visste alltså, innan jag själv gjorde det, att jag skulle bli sämre i halsen och få feber.

Och vad kan den mer, månntro? (Jag vill understryka att berättelsen ovan är helt sann)

Kanske den försökte imponera på mig eftersom jag hotat med att byta ut den. Batteriet är så dåligt nu att den inte ens håller från morgon till kväll. En firma i stan byter batteriet för 400 spänn och från början tänkte jag nog nappa på det. Men äldsta dotra har ju nyligen köpt en telefon av nyaste modell och därmed är hennes gamla (som är ett år nyare än min) överflödig för henne och håller strömmen bättre så eventuellt ska jag ta över den.

Hmm... det tål att funderas på!

Mina arbetskamrater ligger väl och snarkar vid detta laget men jag har ju sovit på natten och känner mig redan mycket bättre i förkylningen så jag ska nog ta och uträtta några ärenden innan febern slår till igen.

Ha en underbar torsdag, kära ordbrukare, och ta det lugnt med ärtsoppan i Karlslund, Överhörnäs, Lönsboda och Torpshammar! Vi ses igen! När andan faller på...

Jag har hört sägas att eskimåerna har en herrans massa olika ord för det vi kallar snö. Sånt där som har fallit igår kväll och inatt över mina trakter. Visserligen blandat med hederligt gammaldags regn men ändå.

Nu vill jag dock inte på något sätt missunna eskimåerna att ha precis så många ord för snö som de anser sig behöva och vilja ha.

Men nyss slog mig plötsligt tanken att vi egentligen borde ha flera olika ord för "trött".

Jamen, man kan ju vara trött på så många olika sätt. Man kan vara trött i bemärkelsen att man vill lägga sig och sova. Eller trött i kroppen av ansträngningar av olika slag.

Man kan vara trött på sitt arbete, på sina arbetskamrater, på att ständigt vara den som antas ställa upp i alla lägen.

Och så kan man vara nattskifts-trött. Den där säregna tröttheten som infaller en stund efter man kommit hem efter första nattskiftet av två. En känsla som inte liknar någon annan trötthet.

Percis så mår jag just i detta nu. Att gå och lägga mig är inte lönt ännu på åtminstone tjugo minuter. Först måste jag varva ner ett tag. Och det var väl därför som vår herre, i sin outsinliga godhet, gav oss datorer. För den där nedvarvningen som är alldeles nödvändig innan man blir beredd att ge John Blund en chans.

Fast just idag är tröttheten extra tillspetsad av en annan känsla. Nämligen känslan av en förkylning under uppbyggnad. Ni vet sådär när det tar emot lite i halsen när man sväljer och man känner att det är lite svullet bakom näsan. Kände av det först under sista halvtimmen på jobbet och då var det liksom lite för sent att gå hem för att göra karensavdraget mindre itifall det skulle bli värre. Jag tänkte bara att; Nejdå, det går över! Jag kämpar på!

Men för säkerhets skull har jag tagit min patentkur sen jag kom hem. En rå vitlöksklyfta samt en rejäl överdos med C-vitamin samt en kopp örtté. Ont ska med ont fördrivas, sägs det ju!

Ett nattskift till ska genomlidas, alltså, och det är väl endast hög feber som kan hindra mig från att släpa mig till "gruvan" ikväll igen. Det är bara att bita ihop, jag har gjort det mååånga gånger förr!

Inte hade jag nu så mycket att säga men... Jag tvingar ju ingen att läsa heller! Nu börjar gäspningarna göra ont i käkarna och då börjar det bli dags att visa kudden lite ömhet. Sov gott eller jobba snyggt, kära ordbrukare.

Vi ses igen!