"Allting har en ände men korven den har två. Pannkakan har ingen men den är glad ändå"

Två veckors ledighet är till ända. Liksom en vecka som hundvakt. Min tidigare gästbloggare har förgyllt min tillvaro den senaste veckan medan hennes ägare är utrikes och klemar sig med sol och värme. Jamen, jag menar... en riktig norrlänning ska väl tåla lite vinter, eller hur? Åka utomlands kan man göra på sommaren då man åtminstone i viss mån är tränad för värme. Lite snö och minus 15-20 grader har väl ingen farit illa av. Eller...?

Nu är det ingen direkt arktisk kyla som råder för stunden så jag ser absolut ingen anledning varför man skulle fly vårt vita avlånga land nu. Där jag bor är det nog t.o.m nån plusgrad för det droppade från hängrännan på mig då jag låste upp porten efter att ha följt med gästhunden ut för kvällspinkandet nyss.

Dessförinnan har jag kollat på finalen i "På spåret" i SVT och konstaterat att jag näääästan känner en av vinnarparet.

Ellinor Persson komer ju från Sundsvall ursprungligen och hennes pappa och jag var i många år skåpgrannar i omklädningsrummet. Han var (och är förhoppningsvis ännu) en riktigt rolig prick som gav mig många skratt då vi stötte ihop på morgnar eller under duscharna på eftermiddagen före hemgång.

Bl.a kan jag berätta att strax innan han gick i pension skulle avdelningen där han jobbade övergå från dagtid till tvåskift så de annonserade efter 16 nya medarbetare. Men enligt Ellinors pappa så skulle minst 15 av dem gå åt till att ersätta honom. Hur det var med den saken låter jag dock vara osagt.

Jag tcyker i alla fall att man kan börja skymta lite ljus i den tunnel som kallas vinter. Halva av min hatmånad februari har nu gått och snart kommer mars som jag har lite lättare att stå ut med.

Och efter en lång diskussion med en LCHF-frälst nätbekant har hon övertalat mig att ge dieten en sista chans. Det har jag gjort sen fyra dagar och om det är verklighet eller inbillning vet jag inte med jag känner mig piggare än på länge. Sen början av december har jag annars krigat mot nån infektion i kroppen som gett mig feber, snuva och hosta i flera omgångar men de senaste dagarna har jag mått nästan oförskämt bra för att vara i februari.

Om det sen beror på dieten eller på att jag varit ute i friska luften mycket mer än annars tack vare hundens behov kan man ju bara spekulera om. Men för säkerhets skull ska jag ta mig i kragen även när vovven åkt hem till sig och jag inte längre måste gå ut i tid och otid.

Om man går på några loppisar så kanske man kan få tag i en såndär pet-rock som en smart affärsman lyckades lanser och bli miljonär på under 70-talets första hälft. Det var alltså en helt vanlig sten i vilken man borrat fast en ögla av stål och fäst den vid ett hundkoppel. Affärsmannen hyrde sen in ett par kändisar och ett gäng vanliga människor som gick på städernas gator med en sten i koppel som kunde köpas i speciella butiker. Och jag har för mig att de desutom tog hutlöst betalt också. Han lär ha blivit miljonär på de där stenarna trots att det var en fluga som inte höll i sig mer än några veckor.

På tal om fluga så undrar säkert läsekretsen hur Maj-Britt mår. Och det undrar tyvärr jag också. Det är snart en vecka sen jag såg henne så jag börjar nästan bli orolig att hon flugit lite för nära en snabbhuggande hundmun eller smitit ut när sonen gått ut på balkongen för att förorena sina lungor. Men jag försöker intala mig själv att hon nog har somnat om. Gått i ide igen, helt enkelt. Och att hon dyker upp här igen med sitt glada surrande och taktfasta gång på min bildskärm då Gumman Tö har besegrat Kung Vinter framåt mitten/slutet av april.

Om inte så hoppas jag, kära lilla Maj-Britt, att du vilar i frid i alla flugors paradis där koskiten aldrig tar slut.

Detsamma önskar jag även er, kära ordbrukare. Eller... Nej, det blev lite fel. Jag önskar inte livet ur nån av er och säkert är ni inte lika förtjusta i koskit som hon heller. Men vad jag menade var förstås att jag önskar er allt gott på er vandring mellan Bergshamra, Odeltorp, Vikmanshyttan och Karesuando.

Och som en ubåt dyker jag alldeles säkert upp igen när ni minst anar det. Till dess - sköt om er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som de flesta av mina trognaste ordbrukare redan vet så funderar jag en hel del över likheter och skillnader mellan Sverige förr och nu, mellan Sverige och världen. Och då framför allt skilnaderna mellan oss och USA. Och jag vill, för död och pina,...

Nästan nyss var det vinter. Sen kom våren smygande på tårna men motades ut av senkommen snö igen. Som inte stannade så länge utan försvann på några dagar. Men man hann knappt ens njuta av våren för de senaste tre dagarna har vi haft nästan sommarvä...

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krister. Han skrev att reklamen spaltade upp min blogg alldeles för mycket. Jag svarade lite uppgivet att jag var medveten om saken men inte visste vad jag skulle göra åt det. Det vet jag nu. Och har ...

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...